II.

      Vi hava utan att tänka på det glidit över från
det ekonomiska till det psykologiska. I början
voro vi frestade att söka det väsentliga i kulturen
i de tillgängliga nyttigheterna och det sätt på vilket
de fördelades. Men med kännedom om att varje
kultur vilar på arbetstvång och försakelse och där-
för oundvikligen framkallar opposition hos dem
som träffas av dessa krav, blev det klart, att icke
själva produkterna, icke medlet att vinna dem
eller de anordningar, som träffats för deras för-
delning, är det väsentliga eller ensamt utslags-
givande i en kultur. Ty allt detta hotas av in-
dividernas opposition och förstörelselusta. Jämte
produktionen framträda nu de medel, tvångsmedel
och andra, som skola tjäna till att försvara kul-
turen, försona människorna med den och hålla
dem skadeslösa för deras uppoffringar. Dessa me-
del kunna vi kalla för kulturens själsliga sida.

      För att få ett likformigt uttryckssätt vilja vi

14

kalla det förhällandet, att en drift icke kan bliva
tillīredsstālld, driffsinskránkning, def, som påbjuder
denna driftsinskrånkning, förbud, och det tillstånd,
som forbudet medför, försakelse. Nästa steg blir
att skilja mellan sådana forsakelser, som träffa
alla, och sådana, som icke tråffa alla utan blott
vissa grupper, klasser eller enskilda. De fôrsta
åro de åldsta; med de førbud, som kråva dem,
har kulturen begynt skilsmåssan från det animala
urtillståndet för man vet ej hur många årtusen-
den sedan. Till vår ôverraskning hava vi funnit,
att dessa förbud fortfarande äro verksamma, fort-
farande bilda kärnan i kulturfientligheten. De
drifter, som inskränkas av dessa förbud, födas
på nytt med varje barn. Det finns en grupp män-
niskor, som genast reagera med asocialitet mot
dessa driftsinskránkningar, neurotikerna. Sådana
drifter dro incesten, kannibalismen och mordlusten.
Det låter underligt att man kan sammanstålla
dessa drifter, om vilkas otillåtlighet alla tyckas.
vara eniga, med sådana, om vilkas beråttigande
det føres en livlig strid inom vår kulturkrets,
men psykologiskt har man råttighet dårtill. För

resten forhdller sig vår kultur mycket olika till
dessa åldsta drifter: blott kannibalismen tycks full-
ständigt förbjuden for alla och for ett icke analy-

13

tiskt betraktelsesätt helt övervunnen, incestönsk-
ningar kunna vi redan spära bakom förbudet, och
mord utövas, ja, päbjudes ju av vär kultur under
vissa betingelser. Möjligen kommer kulturen att
utvecklas dårhån, att åven andra, för nårvarande i
många fall tillåtliga drifter komma att bli lika
oantagliga som nu kannibalismen.

Redan i fråga om dessa åldsta driftsinskrånk-
ningar kommer en psykologisk faktor i betraktande,
som också for alla andra år betydelsefull. Den
forestillningen, att månniskosjålen icke skulle ha
genomgått en utveckling sedan äldsta tider utan
i motsats till vetenskapens och teknikens framsteg
ånnu i dag stå på samma ståndpunkt som i histo-
riens borjan år icke riktig. Ett av de sjålsliga
framstegen kunna vi hår påvisa. Utvecklingen går
i riktning mot att yttre tvång så småningom för-
vandlas till inre, i det att en särskild själslig

instans, ôverjaget, upptar det bland sina bud. På
varje barn kan man se fôrloppet av denna omvand-
ling: først genom den blir det socialt och moraliskt.
Detta óverjagets förstärkande år en högst vårde-
full kulturell besittning. De månniskor, hos vilka
det genomfórts, bliva i stillet för kulturfiender
kulturbärare. Ju stôrre deras antal år i en kultur-
krets, desto såkrare år denna kultur och desto

16

förr kan den avvara yttre tvängsmedel. Graden
av detta införlivande är mycket olika för olika
driftförbud. Vad beträffar de nämnda äldsta kul-
turkraven, si tyckas de ha gätt människor i blodet
i mycket hog grad, om man låmnar å sido det
motspänstiga undantag, som neurotikerna utgôra.
Men detta fórhállande åndrar sig, om man vänder
sig till andra driftkrav. Man mårker då med ôver-
raskning och bekymmer, att ett stort antal mån-
niskor iakttaga de ifrågavarande kulturfórbuden
blott under trycket av ett yttre tvång, alltså blott
i den man detta kan gôra sig gållande och injaga
fruktan. Detta gåller också så kallade moraliska
kulturkrav, vilka beröra alla månniskor på samma
sått. Det mesta, som man erfar om månniskors
moraliska otillførlitlitlighet, hör hit. Oändligt
många kulturmånniskor, som skulle rygga tillbaka
for mord eller incest, neka sig icke tillfredsstållan-
det av sin girighet, sin aggressivitet, sina sexuella
begår, och kunna ogenerat skada andra genom lôgn,
bedrågeri och fortal, bara de sjålva kunna undgå
att bli straffade, och så har det vål varit sedan
många kulturskeden tillbaka.

Vad betråffar de inskrånkningar, som blott be-
rôra beståmda klasser i samhållet, så påtråffar man
där grova missförhållanden, som alltid påkallat

2. — Freud, En illusion. iz

uppmärksamhet. Man kan ju vänta sig, att dessa
tillbakasatta klasser skola avundas de mera lyckligt
lottade deras företräden och göra allt för att
kasta ifrån sig sin större börda av försakelse.
Där detta icke är möjligt, kommer alltid kulturen
att få dragas med ett visst mått av otillfredsställd-
het, vilket kan leda till en farlig opposition. Men
om en kultur icke har kunnat komma längre
än att den kan tillfredsställa en del av befolk-
ningen blott på bekostnad av en annan del, kanske
flertalet — och detta är fallet med alla nuvarande
kulturer — då är det förståeligt, att de under-
tryckta skola utveckla en intensiv fientlighet mot
en kultur, som de möjliggöra genom sitt arbete,
men i vars förmåner de hava en alltför ringa
andel. Att de undertryckta befolkningslagren skola
införliva kulturförbuden i sig får man icke vänta
sig, tvärtom vilja de icke erkänna dessa förbud
utan sträva att förstöra själva kulturen, ja, till
och med förutsättningen för kultur. Dessa klassers
kulturfientlighet är så uppenbar, att man lätt förbi-
ser den mera latenta fientligheten hos de bättre
lottade samhällsskikten. Det säger sig självt, att
en kultur, som lämnar ett så stort antal av sina
medlemmar otillfredsställda och driver dem till

18

opposition, inte har utsikt att hålla sig uppe i
längden och ej heller förtjänar detta.

      Den grad, med vilken den enskilde införlivat
kulturföreskrifterna med sitt eget väsen — popu-
lärt och opsykologiskt uttryckt: den moraliska
nivån — är icke det enda själsliga goda, som
kommer i betraktande vid värdesättningen av en
kultur. Vid sidan därav står dess rikedom på
ideal och konstskapelser, det vill säga den till-
fredsställelse, som härflyter ur dessa båda källor.

      Man blir gärna alltför benägen att upptaga en
kulturs ideal, det vill säga uppfattningen om vilka
bedrifter, som äro de högsta och mest efterföljans-
värda, bland dess psykiska tillgångar. Först tycks
det som om dessa ideal skulle vara förebilder
för kulturkretsens prestationer. Men det verkliga
förloppet är antagligen, att idealen bilda sig efter
de första prestationer, som genom samverkan
mellan inre begåvning och yttre förhållanden möj-
liggjorde en kultur, och att idealets uppgift är
att sporra till ett upprepande av dessa prestationer.
Den tillfredsställelse, som idealet skänker kultur-
medlemmarna, är alltså av narcistisk natur, den
vilar på den stolta känslan att man en gång lyckats.
För att bliva fullständig behöver den jämförelsen
med andra kulturer, som slagit sig på andra be-

19

drifter och utvecklat andra ideal. Tack vare dessa
olikheter anser sig varje kultur ha rått att ring-
akta de andra. På så sått bli kulturidealen anled-
ning till splittring och fiendskap mellan olika
kulturkretsar, såsom tydligast framtråder i fråga
om nationer.

Den narcistiska tillfredsstållelsen över kultur-
idealet finns också hos de makter, som med. fram-
gång motverka kulturfientligheten inom en kultur-
krets. Icke blott de båttre situerade klasserna, som
njuta kulturens välsignelser, utan också de for
tryckta kunna deltaga dåri, i det att råttigheten
att forakta de utomstående håller dem skadeslôsa

for att de śro tillbakasatta i sin egen krets. Visser-
ligen år man en elåndig, av skulder och krigs-
tjänst plågad plebej, men man år i alla fall romare
och har sin del i uppgiften att behårska andra
nationer och fôreskriva dem lagar. Men denna de
fortrycktas identifiering med de klasser, som be-
härska och utnyttja dem, år blott ett led i ett större
sammanhang. A andra sidan kunna de fórtryckta
vara affektivt bundna vid fórtryckarna och trots
sina fientliga ideal blicka upp till dem som till
sina herrar. Om det icke funnes sådana i grund
och botten tillfredsstållande förhållanden, skulle
det vara omöjligt att förstå, att så många ku

20

turer trots stora månniskomassors beråttigade fient-
lighet så linge kunnat uppråtthållas.

Av annan art år den tillfredsställelse, som kon-
sten skånker medlemmarna av en kulturkrets, fast
denna i regel år stångd for massorna, som tagas
i anspråk for trôttande arbete och icke hava fått
någon personlig uppfostran. Konsten skånker oss,
som vi redan långe vetat, en ersåttning for de åldsta
och alltjämt djupast kända offren på kulturens
altare och forsonar oss därför som intet annat
med de førsakelser man måste ålågga sig. Å andra
sidan fôrstärka konstskapelserna samhôrighetskäns-
lan, som varje kulturkrets har ett så stort behov
av, genom att de våcka ådla kånslor, som upp-
levas gemensamt. Men de kunna också tjåna den
narcistiska tillfredsstållelsen, om de framstålla den
egna kulturens bedrifter och på ett sätt, som gör
intryck, manar till att fôlja idealen.

Den kanske mest betydande delen av en kulturs
psykiska inventarium har emellertid ånnu icke be-
rôrts. Det år dess i vidaste bemårkelse religiôsa
fôreställningar, med andra ord, som jag senare
skall soka råttfårdiga: dess illusioner.

21