VIII.

      Man skulle tycka, att det inte borde vara några
vidare svårigheter att utföra detta senare förslag.
Det är riktigt, att man då avstår från något, men
man vinner kanske mer och undviker en stor fara.
Men man är rädd för det, som om man därigenom
skulle utsätta kulturen för en ännu större fara.
Då den helige Bonifacius högg ned det av sach-
sarna som heligt ansedda trädet, väntade de kring-
stående en förfärlig händelse som följd av brottet.
Men ingenting inträffade, och sachsarna antogo
dopet.

      Om kulturen uppställt budet, att man icke får
döda sin granne, som man hatar, som står en i
vägen eller vilkens ägodelar man har begär till,
så skedde detta uppenbarligen i den mänskliga sam-
manlevnadens intresse, vilken annars vore otänk-
bar. Ty mördaren skulle draga över sig hämnd
från den mördades anhöriga och en dov avund
hos de andra, som känna lika stor inre lust att

67

begå ett sådant våldsdåd. Han skulle alltså icke
länge kunna glädja sig åt sin hämnd eller sitt
rov utan hade alla utsikter att snart själv bli
ihjälslagen. Även om han genom en sällsynt kraft
eller försiktighet skulle kunna skydda sig mot
enstaka motståndare, skulle han dock komma till
korta, om de svagare slöte sig tillsammans. Om en
sådan sammanslutning icke komme till stånd, så
skulle morden fortsättas i oändlighet, tills slutet
blev, att människorna utrotade varandra. Samma
tillstånd skulle råda i fråga om enskilda männi-
skor, som ännu råder på Korsika i fråga om
familjer men annars blott existerar när det gäller
nationer. Den för alla gemensamma faran för
osäkerhet till liv och lem enar nu människorna
till ett samhälle, som förbjuder den enskilde att
döda och förbehåller sig rätten att gemensamt döda
den, som överskrider förbudet. Detta är då rätt-
visa och straff.

      Detta rationella motiv till förbudet att mörda
framlägga vi emellertid icke, utan vi påstå, att
Gud har utfärdat förbudet. Vi tilltro oss alltså att
gissa hans avsikter och finna, att inte heller han
vill att människorna skola utrota varandra. Då vi så
göra, omgiva vi kulturförbudet med en alldeles
särskild högtidlighet men riskera därvid att göra

68

dess åtlydande beroende av tron på Gud. Om
vi taga tillbaka detta steg och icke längre skjuta
över vår vilja på Gud utan nöja oss med de
sociala skälen, ha vi visserligen avstått från den
nämnda förklaringen till kulturförbudet men ock-
så undvikit att utsätta det för fara. Men vi vinna
också något annat. Genom en slags diffusion eller
infektion har egenskapen helighet, oantastlighet,
man skulle nästan kunna säga överjordiskhet, från
några få stora förbud brett ut sig till alla möjliga
kulturella institutioner, lagar och förordningar. Men
med dessas helighet står det ofta illa till. Icke
bara att de nedsätta varandras anseende, i det att
de alltefter tid och plats utfärda varandra mot-
sägande bestämmelser, utan de visa även annars
alla tecken på mänsklig ofullkomlighet. Man fin-
ner här lätt sådant, som blott är resultatet av en
kortsynt ängslighet, utslag av trångbröstade in-
tressen eller följden av otillräckliga förutsättningar.
Den kritik, som man måste ägna dem, nedsätter
i föga önsklig grad respekten för andra, mer
berättigade kulturkrav. Då det är en betänklig
uppgift att skilja på vad Gud själv fordrat och
vad som snarare härstammar från ett allsmäktigt
parlament eller en hög magistrat, skulle det otvivel-
aktigt vara en fördel, om man alldeles lämnade

69

Gud ur räkningen och ärligt tillstode alla kulturella
institutioners och föreskrifters rent mänskliga ur-
sprung. Med anspråken på helighet skulle också
stelheten och oföränderligheten hos dessa bud och
lagar falla. Människorna skulle förstå, att dessa
skapats icke så mycket för att behärska dem utan
fastmer för att tjäna deras intressen, de skulle få
en vänligare inställning till dem och sätta som
sitt mål att förbättra dem i stället för att avskaffa
dem. Detta skulle vara ett viktigt framsteg på vägen
till försoning med kulturens tryck.

      Men vår förespråkare för en rent rationell
motivering till kulturföreskrifterna, alltså för deras
återförande till den sociala nödvändigheten, blir
här plötsligt avbruten av en invändning. Vi ha
valt uppkomsten av mordförbudet som exempel.
Motsvarar då vår framställning den historiska verk-
ligheten? Vi frukta att den icke gör det, den
tycks blott vara en rationalistisk konstruktion. Vi
ha med hjälp av psykoanalysen studerat just denna
del av kulturhistorien, och med stöd av vad vi
då erfarit, måste vi säga, att i verkligheten för-
höll det sig på annat sätt. Förnuftiga motiv ha
ännu i dag ganska litet att säga gentemot lidelse-
fulla drifter, huru mycket vanmäktigare måste de
inte ha varit hos människojuret i urtiden! Kanske

70

skulle dess avkomlingar utan några hämningar
ännu slå ihjäl varandra, om icke bland dessa mord
funnits ett, mordet på den primitive fadern, som
frambesvor en oemotståndlig, ödesdiger känslo-
reaktion. Härifrån stammar budet: Du skall icke
döda, vilket i totemismen var begränsat till fadern
men senare sträckts ut allt mer — ännu i dag
är det dock icke undantagslöst genomfört.

      Men denne urfader har, enligt vad jag förut
uppvisat och här icke behöver återupprepa, varit
Guds urbild, modellen, efter vilken senare genera-
tioner bildat gudsgestalten. I så måtto har den
religiösa framställningen rätt, Gud hade verkligen
del i uppkomsten av detta förbud, hans inflytande
och inte någon insikt i vad som var socialt nöd-
vändigt har skapat det. Och att människorna
sköto över sin vilja på Gud är helt berättigat,
de visste ju, att de med våld skjutit fadern åt
sidan och i reaktionen efter detta brott föresatte
de sig att fortfara att respektera hans vilja. De
religiösa lärorna meddela oss alltså den historiska
sanningen fast omformad och förklädd, vår ratio-
nella framställning gör det däremot icke.

      Vi märka nu, att skatten av religiösa föreställ-
ningar icke endast innehåller önskeuppfyllelser
utan också betydande historiska reminiscenser. Den-

71

na samverkan mellan forntid och framtid måste
förläna religionen en ojämförlig makt! Men kan-
ske börjar en annan sak klarna för oss, om vi
giva akt på en analogi. Det är visserligen inte
bra att använda begrepp på ett helt annat område
än det för vilket de bildats, men vi måste för-
söka visa överensstämmelsen. Om människobarnet
veta vi, att det icke kan genomgå en riktig ut-
veckling till kultur utan att passera en mer eller
mindre tydlig fas av neuros. Detta kommer sig
av att barnet har så många för det senare livet
obrukbara drifter och anspråk, som det icke kan
undertrycka genom ett rationellt andligt arbete
utan måste få bukt med genom en akt av bort-
trängning, bakom vilken i regel står ett ångest-
motiv. De flesta av dessa barnneuroser övervinnas
spontant under uppväxttiden, särskilt är detta fallet
med barndomens tvångsneuroser. Och med resten
kan man nog även senare komma till rätta med
psykoanalytisk behandling. På samma sätt kan man
antaga, att mänskligheten som helhet under sin
utveckling genom seklerna råkar i tillstånd, som
äro analoga med neuroserna, och detta just av
samma skäl, emedan den i tider av okunnighet och
intellektuell svaghet endast genom rent affektiva
krafter kan åstadkomma den driftförsakelse, som

72

är nödvändig för den mänskliga sammanlevnaden.
Denna i forna tider inträffade »bortträngning» har
sedan under långa tider satt spår i kulturen. Reli-
gionen skulle då vara den allmänt mänskliga
tvångsneurosen, liksom barnets härstammar den
från Ödipuskomplexen, förhållandet till fadern. En-
ligt denna uppfattning skulle man då kunna vänta
sig, att med samma ödesbestämda obönhörlighet,
som ett växande sker, människorna alltmer skola
vända ryggen åt religionen och att vi just nu
befinna oss mitt uppe i detta utvecklingsstadium.

      Vi borde då förhålla oss som en förståndig
uppfostrare, som icke motsätter sig en förestående
nygestaltning utan försöker att befordra den och
leda genombrottets ström i lämpliga banor, så att
den icke blir för våldsam. Religionens väsen är
visserligen icke uttömt med denna analogi. Å ena
sidan medför den tvångsmässiga inskränkningar på
samma sätt som den individuella tvångsneurosen,
men å andra sidan innehåller den ett system av
önskeuppfyllelser med bortseende från verkligheten,
som vi isolerat blott finner det vid en amentia,
en lycklig hallucinatorisk förvirring. Detta är blott
liknelser, som skola hjälpa oss att förstå det sociala
fenomenet, individualpatologin ger oss icke någon
full motsvarighet därtill.

73

Upprepade gänger har pävisats (av mig och
särskilt av Th. Reik), hur analogin mellan reli-
gionen och tvångsneurosen kan fullfôljas i detalj
och hur mycket av religionens egenheter och öden,
som kan fôrstäs på denna vig. Dårmed stimmer
också mycket bra, att den troende i hog grad
år skyddad mot faran att bli nervsjuk; når han
antager den allmånna neurosen, slipper han upp-
giften att utbilda en personlig neuros.

Upptåckten av det historiska vårdet i vissa reli-
giôsa läror stegrar vår respekt för dem men min-

skar icke vårdet av vårt førslag att icke medtaga
dem vid motiveringen av de kulturella fôreskrif-
terna. Tvårtom! Tack vare dessa historiska rester
ha vi fått vår uppfattning om de religiôsa lärorna
som ett slags neurotiska relikter, och nu få vi
såga, att det sannolikt år på tiden att liksom vid
en neurotikers analytiska behandling ersätta fôlj-
derna av borttrångningen med resultaten av ett
rationellt andligt arbete. Att det vid denna om-
arbetning icke kommer att stanna vid ett upp-
givande av den högtidliga förklaringen pá de
kulturella föreskrifterna, utan att en allmän revision
av dem kommer att fôra med sig, att många av
dem upphåvas, det år något som man kan fôrutse
men knappast beklaga. Den uppgift vi fått att
74

försona människan med kulturen skall på denna
väg kunna lösas i stor utsträckning. Att vi avstå
från den historiska sanningen, när vi vilja hava
en rationell motivering för kulturföreskrifterna, får
icke bekymra oss. De sanningar, som de religiösa
lärorna innehålla, äro dock så vanställda och syste-
matiskt förklädda, att den stora massan av män-
niskor icke kan se det sanna i dem. Det är samma
sak, som när vi berätta för barnet, att det är
storken, som kommer med den nyfödde. Också
med det säga vi sanningen i symbolisk förklädnad,
ty vi veta, vad den stora fågeln betyder. Men
barnet vet det inte, det förstår bara det osanna
i vad det hört och anser sig bedraget, och vi
veta, hur ofta dess misstroende och motspänstig-
het mot de vuxna anknyter till just detta intryck.
Vi ha kommit till den övertygelsen, att det är
bättre att låta bli att ge det sådana symboliska
omskrivningar för sanningen och låta det få känne-
dom om de verkliga förhållandena i anpassning till
dess intellektuella nivå.

75