I.

MOSES EN EGYPTIËR

17

Att frånkänna ett folk den man, som det prisar som den
störste av sina söner, är inte något som man gör gärna eller
i brådrappet, särskilt inte om man själv tillhör detta folk.
Men inget föredöme kan förleda en att sätta förmenta
nationella intressen högre än sanningen, och man bör ju också
kunna vänta att utforskandet av faktiska förhållandet skall
bidra till att öka våra insikter.

Mannen Moses, som var det judiska folkets befriare, lag-
stiftare och religionsstiftare, hör hemma i så långt avlägsna
tider, att man inte kan komma ifrån det inledande spörsmålet,
huruvida han är en historisk person eller en av sagan diktad
gestalt. Om han levat, så var det under det trettonde eller
kanske fjortonde århundradet före vår tideräknings början;
vi har ingen annan källa till kunskap om honom än judarnas
heliga böcker och deras i skrift fixerade traditioner. Om alltså
avgörandet saknar varje sista betryggande bekräftelse, så har
dock det övervägande flertalet historiker uttalat sig för att
Moses verkligen levat och att det med hans namn förknippade
uttåget ur Egypten verkligen ägt rum. Man påstår med allt
fog, att Israels folks senare historia vore obegriplig, om man
inte ginge med på denna förutsättning. Vetenskapen av i dag
har ju överhuvudtaget blivit försiktigare och handskas vida
skonsammare med traditioner, än man gjorde i den kritiska
historieforskningens barndom.

2. – Freud, Moses och monoteismen.

18

Det första som hos Mosesgestalten tilldrar sig vårt intresse
är hans namn, som på hebreiska lyder Mosche. Man kan
fråga: varifrån kommer det, och vad betyder det? Som
bekant ger redan redogörelsen i Exodus kap. 2 ett svar. Där
berättas, att barnet som utsatts i Nilen och räddats av den
egyptiska prinsessan, av henne fått detta namn med den
etymologiska motiveringen: ty ur vattnet har jag dragit upp
honom. Men denna förklaring är uppenbart otillräcklig. En
författare i ”Jüdisches Lexikon”¹⁾ fäller omdömet: ”Namnets
bibliska tydning ’Den ur vattnet uppdragne’ är folketymologi,
med vilken redan den aktiva hebreiska formen (’Mosche’ kan
på sin höjd betyda ’uppdragaren’) inte kan fås att stämma.”
Detta förkastande kan stödjas med två ytterligare argument:
för det första att det är meningslöst att tillskriva en egyptisk
prinsessa en hebreisk härledning av namnet, och för det andra
att det vatten, varur barnet drogs upp, med all sannolikhet
inte var Nilens vatten.

Däremot har man sedan länge och från flera olika håll
yttrat det antagandet, att namnet Moses härstammar ur
egyptiskans ordförråd. I stället för att citera alla författare
som uttalat sig i denna riktning vill jag i översättning anföra
en hithörande passus²⁾ från en nyare bok av J. H. Breasted,
en författare, vars ”History of Egypt” (1906) rönt upp-
skattning såsom ett ledande verk:

”Det är anmärkningsvärt att hans (denne ledares) namn
Moses var egyptiskt. Det är helt enkelt det egyptiska ordet
’mose’, som betyder barn, och utgör en förkortning av full-
 

¹ Jüdisches Lexikon, grundat av Herlitz och Kirschner, Bd IV, 1930,
Jüdischer Verlag, Berlin.

² The Dawn of Conscience, London 1934, p. 350.

19

ständigare namnformer såsom t. ex. Amon-mose, d. v. s.
Amon-barn, eller Ptah-mose, Ptah-barn, vilka namn i sin tur
åter utgöra förkortningar av längre satser: Amon (har skänkt
ett) barn eller Ptah (har skänkt ett) barn. Namnet ’barn’
blev snart en bekväm ersättning för det omständliga fullstän-
diga namnet, och namnformen ’Mose’ återfinnes inte sällan
på egyptiska minnesmärken. Moses’ far hade säkerligen gett
sin son ett namn sammansatt med Ptah eller Amon, och till
dagligt bruk bortföll så småningom detta gudsnamn, så att
pojken till slut helt enkelt kallades ’Mose’. (S’et i slutet på
namnet Moses härstammar från den grekiska översättningen
av Gamla testamentet. Det hör inte heller till hebreiskan, där
namnet lyder ’Mosche’.)”

Jag har återgett detta ställe ordagrant och är ingalunda
beredd att dela ansvaret för dess enskildheter. Jag är också
en smula förvånad att Breasted i sin uppräkning just hoppat
över de analoga från gudar härledda namn som återfinns i
listan över de egyptiska konungarna, såsom Ah-mose, Thut-
mose (Thotmes) och Ra-mose (Ramses).

Nu kunde man vänta sig, att någon av de många som insett
att namnet Mose är egyptiskt också skulle ha dragit slutsatsen
eller åtminstone övervägt möjligheten, att det egyptiska
namnets bärare också själv varit egyptier. När det gäller
moderna tider, tillåter vi oss utan betänkande dylika slut-
satser, ehuru numera en person inte har ett namn utan två,
efternamn och förnamn, och ehuru namnförändringar och
-förvandlingar under nya livsvillkor inte är uteslutna. Vi är
exempelvis ingalunda överraskade att få bekräftelse på att
diktaren Chamisso är av fransk härkomst, Napoleon Buona-
 

20

parte däremot av italiensk, och att Benjamin Disraeli verk-
ligen är en italiensk jude, såsom hans namn låter förmoda.
Och för äldre och forna tider, kunde man tycka, borde en
sådan konklusion från namn till härkomst vara ännu mycket
pålitligare och egentligen förefalla tvingande. Ändå har såvitt
jag vet i fallet Moses ingen historiker dragit denna slutled-
ning, inte ens någon av dem vilka, liksom återigen Breasted,
är beredda att anta, att Moses var förtrogen ”med all egyp-
tiernas visdom”^{1, 2}.

Vad som stått hindrande i vägen, kan man inte med säker-
het gissa. Kanske var respekten för den bibliska traditionen
oövervinnelig. Kanske tycktes den tanken alltför fantastisk,
att mannen Moses skulle ha varit något annat än en hebré. I
varje fall befinns det, att insikten om namnets egyptiska
ursprung alls inte betraktas som avgörande för bedömandet
av Moses’ härkomst, och att denna insikt inte föranlett några
ytterligare slutsatser. Anser man att frågan om denne store
mans nationalitet har någon betydelse, så vore det väl önsk-
värt att nytt material till dess besvarande blir frambragt.

Detta söker min lilla avhandling göra. Dess anspråk på en
plats i tidskriften ”Imago” baserar sig på att dess bidrag
består av en tillämpning av psykoanalysen. Det på denna väg
vunna argumentet lär visserligen endast komma att göra
intryck på den minoritet bland läsarna, som är förtrogen med
analytiskt tänkande och vet att uppskatta dettas resultat.
Men för den kommer det, hoppas jag, att framstå som
betydelsefullt.

¹ l. c., p. 334.

² Ehuru förmodandet, att Moses var egyptier, alltifrån äldsta tider till
våra dagar ofta nog framkastats utan att man sökt stöd i hans namn.

År 1909 publicerade O. Rank, som då ånnu stod under mitt
inflytande, på min impuls en skrift med titeln ”Myten om
hjältens fodelse™. Den behandlar det faktum, att ”nåstan alla
betydande kulturfolk... redan tidigt fôrhärligat sina hjältar,
mytiska konungar och furstar, religionsstiftare, dynasti-, riks-
och stadsgrundlåggare, kort sagt sina nationalhjåltar, i skalde-
stycken och sagor”. ”Sårskilt ha de utrustat dessa personers
fôdelse- och ungdomshistoria med fantastiska drag, vilkas for-
bluffande inbôrdes likhet, ja, delvis ordagranna ôverensstäm-
melse sedan linge varit kind och fórvánat många forskare.”
Konstruerar man enligt Ranks fórfarande, i en teknik à la
Dalton, en ”genomsnittssaga”, som framhåver de våsentliga
dragen i alla dessa berättelser, så får man följande bild:

”Hjålten år barn av mycket fôrnäma fôräldrar, i regel
konungason.

Hans tillblivelse fóregás av svárigheter, såsom avhállsamhet
hos fôräldrarna, långvarig ofruktsamhet, eller hemligt um-
gånge dem emellan till följd av yttre forbud eller hinder.
Under havandeskapet eller redan tidigare intråffar en spådom
(drôm, orakel), som varnar för hans fôdelse och i regel hotar
fadern med faror.

Därfôr blir det nyfôdda barnet oftast på fôranstaltande av
fadern eller en honom fôreträdande person bestämt att dôdas
eller utsättas; i regel placeras det i en kista och överlämnas
åt vattnet.

Dårefter blir barnet råddat av djur eller folk av låg hår-

1 "Der Mythus von der Geburt des Helden”, femte häftet av
”Schriften zur angewandten Seelenkunde”, Fr. Deuticke, Wien. Det år

mig fjårran att vilja forringa vårdet av Ranks sjålvståndiga bidrag till
detta arbete.

21

komst (herdar) och ammas av en djurhona eller av en fattig
kvinna.

Det våxer upp, hittar efter våxlingsrika Oden på nytt sina
råtta och hôgt uppsatta fôräldrar, tar à ena sidan håmnd på
fadern, blir à andra sidan erkänt och vinner storhet och dra.”

Den åldsta av de historiska gestalter, till vilken denna
fodelsemyt blivit knuten, år Sargon av Agade, Babylons
grundlåggare (c:a 2800 f. Kr.). Just för oss år det inte utan
intresse att hår återge den beråttelse som tillskrivs honom
sjålv:

”Sargon, den måktige konungen, konung av Agade år jag.
Min moder var en vestal, min fader kånde jag icke, men min
faders broder bodde i bergen. I min stad Azupirani, som
ligger vid stranden av Eufrat, blev med mig havande min
moder, vestalen. ⑦ linndom födde hon mig. Hon lade mig i ett
kåril av vass, tillslot dess dorrar med jordbeck och sånkte ned
mig i floden, som icke drånkte mig. Floden forde mig till
.Akki, vattendragaren. Akki, vattendragaren, i sitt hjårtas
godhet håmtade han ut mig. Akki, vattendragaren, som sin
egen son uppfostrade han mig. Akki, vattendragaren, till sin
Ørtagårdsmåstare gjorde han mig. I mitt Ortagårdsåmbete fick
Istar mig kår, jag blev konung, och fyrtiofem år. utövade
jag konungamakten."_

De for oss mest vålkånda namnen i den rad, som borjar
med Sargon av Agade, år Moses, Kyros och Romulus. Dess-
utom har Rank sammanstållt en stor mångd hjåltegestalter
från diktens eller sagans värld, vilka tillskrivits samma ung-
domshistoria, antingen i dess helhet eller i lått igenkånnliga

22

brottstycken, såsom: Odipus, Karna, Paris, Telephos, Perseus,
Herakles, Gilgamesch, Amphion och Zethos m. fl.

Denna myts kalla och tendens har genom Ranks under-
sókningar klarlagts. Jag behöver endast berôra den i korta
antydningar. En hjålte år den som modigt rest sig mot sin
fader och slutligen segerrikt Overvunnit honom. Vår myt
Oljer denna strid ånda in i individens urtid, i det att den
ater barnet födas i strid mot faderns vilja och räddas tvärt-
emot hans onda avsikt. Utsåttandet i kistan år en omisskånne-
ig symbolisk framstållning av fôdelsen, kistan år moderlivet,
vattnet ar fostervattnet. I otaliga drommar framstålls for-
hållandet fôräldrar-barn genom uppdragande ur vattnet eller
räddning ur vattnet. Om folkfantasin förknippar den här
framstållda fôdelsemyten med en framstående personlighet,

så vill den dårmed beteckna vederbôrande såsom hjålte, fôr-

unna att han uppfyllt schemat för en hjåltes liv. Men kållan
till hela denna dikt år barnets så kallade ”familjeroman”, vari
sonens reaktion på fôrändringen i hans känslorelation till fôr-
äldrarna, speciellt till fadern, kommer till uttryck. De fôrsta
barnaåren präglas av en storartad Overskattning av fadern —
ett tecken hårpå år det att kung och drottning i drómmar och

sagor alltid betyder fôräldrarna —, varemot senare, genom
inverkan av-rivalitet och reala besvikelser, barnet våxer ifrån
detta starka beroende av fôräldrarna och i stället efter hand
får en kritisk instållning mot fadern. Mytens bågge familjer,
den fôrnäma och den lågåttade, år alltså bågge två avspeg-
lingar av den egna familjen, sådan den ter sig för barnet
under två på varandra fôljande livsskeden.

Man kan fôrfäkta, att såvål utbredningen som likformig-

25

heten hos dessa myter om hjåltens fodelse fått sin fulla for-
klaring genom dessa upplysningar. Desto mer fôrtjänar det
vårt intresse, att sagan om Moses' fødelse och utsåttande
intar en sårstållning och i en våsentlig punkt till och med
strider mot de Gvriga.

Vi utgår från de två familjer, mellan vilka sagan låter
barnets Ode utspelas. Vi vet, att de vid den analytiska tyd-
ningen sammanfaller och endast ligger åtskilda i tiden. I
sagans typiska form år den första familjen, i vilken barnet
1645, den fôrnäma, i regel en kunglig miljö; den andra, 1
vilken barnet våxer upp, år den enkla eller fôrnedrade, vilket
ju for Ovrigt också motsvarar de fOrhållanden, på vilka tyd-
ningen går tillbaka. (Endast i Odipussagan år denna motsått-
ning utplånad ; barnet utsätts från en kungafamilj och upptas
av ett annat kungapar. Man såger sig att det knappast år av
en slump som de båda familjernas identitet också i sagan
lyser igenom just i detta exempel.) Den sociala kontrasten
mellan de bågge familjerna skånker åt myten — vilken, som
vi vet, skall framhåva den store mannens hjåltenatur — dess-
utom åven en annan funktion, som blir betydelsefull speciellt
i fråga om historiska personligheter. Den kan också anvåndas
till att skaffa hjålten ett adelsbrev, att höja honom socialt.
Så år Kyros for mederna en fråmmande erôvrare, men via
sagan om sitt utsåttande blir han till mederkonungens barn-
bårn. Likadant med Romulus; om någon person motsvarande
hónom överhuvudtaget levat, så var det en lösdrivare, ауеп-
tyrare och uppkomling, men genom sagan blir han åttling
och arvtagare till Alba Longas konungahus.

Helt annorlunda ligger saken i fråga om Moses. Hår år

24

den forsta familjen, som eljest brukar vara den förnäma,
blygsam nog. Han år barn till judiska leviter. Men den andra,
lågåttade familjen, dår hjålten eljest brukar våxa upp, har
hår ersatts av Egyptens kungahus; prinsessan uppfostrar
honom som sin egen son. Denna avvikelse från typsagan har
på många verkat fórbryllande. Ed, Meyer och efter honom
andra har antagit att sagan ursprungligen haft en annan
lydelse: Farao skulle ha blivit varnad genom en profetisk
drom', att en hans dotterson skulle bringa honom och hans
rike i fara, och skulle dårfør ha utsatt barnet i Nilen, varifrån
det råddats av judiska personer och uppfostrats som deras
son. På grund av ”nationella motiv”, såsom Rank? uttrycker
det, skulle sagan sedan ha omarbetats till den form vari vi
kånner den.

Men ett Ggonblicks eftertanke säger oss att en sådan
ursprunglig Mosessaga, av samma typ som alla de ôvriga, inte
kan ha existerat. Ty sagan år antingen av egyptiskt eller av
judiskt ursprung. Och det första alternativet år orimligt;
egyptierna hade ingen orsak att fôrhärliga Moses, han var
ingen hjålte før dem. Alltså skulle sagan ha skapats inom det
judiska folket, d. v. s. i sin standardtyp ha forknippats med
deras ledares gestalt. Men dårtill var den hôgst olåmplig, ty
vad glådje kunde folket ha av en saga som gjorde dess store
man till åttling av ett annat folk?

I sin nuvarande form har Mosessagan på ett anmårknings-
vårt sått misslyckats med att uppfylla sina dolda syften. Om
Moses inte år någon kungaåttling, så kan sagan inte prågla

1 Aven omnåmnd hos Flavius Josephus.
? 1 c., p. 80, noten.

25

honom till hjålte; om han förblir judebarn, så har den inte
bidragit vidare mycket till hans upphdjelse. Endast en liten
bit av den ordinarie myten bevarar sin verkan, nåmligen dess
fôrsäkran att barnet klarat sig trots vidriga yttre Oden,
och detta drag har sedan återkommit i Jesu barndomshistoria,
dir konung Herodes ôvertar Faraos roll. Det står oss alltså
verkligen fritt att anta att någon sentida valhånt bearbetare
av sagostoffet funnit sig foranláten att med sin hjålte Moses
forknippa ett motiv påminnande om den klassiska sagan om
hjåltens utsättande, men av sådan art att det i detta speciella
fall egentligen inte alls passade i sammanhaget.

Med detta otillfredsstållande och dessutom osåkra resultat
har vår lilla undersökning. mást -nôja ‘sig, och endast med
detta skulle den heller inte ha kunnat prestera något argu-
ment i sporsmalet huruvida Moses var egyptier. Men till
bedômning av sagan om utsättandet och dess betydelse finns
det ännu en ytterligare och kanske mer lovande gångbar vig.

Vi återvänder till mytens bägge familjer. Vi vet, att de på
det psykoanalytiska planet år identiska, och att de på det
mytiska planet framstår som den fôrnäma och den lågåttade.
Men nar det gäller en historisk person, till vilken: myten
knutits, så finns det också ett tredje plan, realitetens. Den ena
familjen: år den: reala, inom-:vilken personen, «den -store
mannen, verkligen fötts och vuxit upp;.den andra år fiktiv,
-uppdiktad av myten såsom ett medel för dess syften. I regel
sammanfaller den reala familjen med den lågåttade och. den
uppdiktade med den förnäma. Men i fallet Moses fôrefôll det
vara annorlunda. Och nu når vi kanske full klarhet genom
den nya synpunkten, att den forsta familjen, den från vilken

26

barnet blir utsatt, i alla. anvåndbara fall visar sig vara den
uppdiktade, varemot den senare, den vari barnet upptas och
våxer upp, alltid år den verkliga. Om vi har mod nog att
erkånna denna sats som något allmångiltigt, som därfôr gåller
åven for Mosessagan, så inser vi med ens klart: Moses år en
~~~ sannolikt förnäm — egyptier, som genom sagan skall göras
till jude. Och det vore alltså vårt resultat! Utsåttandet i
vattnet år infogåt på sin råtta plats, men för att passa till den
nya tendensen måste dess syfte ganska omilt omgestaltas;
från att ha varit ett. prisgivande blir det ett medel till
råddning,

"Mosessagans avvikelse från alla andra sagor av samma
typ har på så vis kunnat återföras på ett särdrag hos just
Moses' historia. Under det att eljest hjålten brukar under. sin

levnad hôja sig Over sitt ringa ursprung, borjade mannen
Moses sitt hjålteliv med att stiga ned från sina höjder, anda

ned till Israels barn,

Vi har företagit denna lilla . undersökning i den förväntan
att dårur kunna vinna. ett andra och nytt argument för
hypotesen att Moses var egyptier, Vi har hórt, att det fórsta
argumentet — ur namnets ursprung — på.många inte har
gjort något avgörande intryck?.. Man måste vara förberedd
på att det nya argumentet — ur sagan om utsåttandet — inte
kommer att göra större lycka. Invåndningarna kommer vål

1'Så siger t. ex. Ed. Meyer (Die Mosessagen und die Leviten,
Berliner Sitzber. 1905): "Namnet Moses år sannolikt, namnet Pinchas
i pråstdynastin i Silo... utan tvivel egyptiskt. Det bevisar naturligtvis
inte att dessa slåkter skulle varit av egyptiskt ursprung, men vål att de
haft relationer till Egypten” (p. 651). Man må visserligen fråga på vad
slags relationer man därvid skall tänka.

27

att lyda, att förhällandena vid en sagas bildning och ombild-
ning år alldeles for ogenomskinliga for att kunna tillâta en
slutledning sådan som vår, och att traditionerna kring hjålte-
gestalten Moses i sin oredighet, sina motsågelser, med alla
sina omisskånnliga tecken på århundradens tendentiôsa om-
arbetning och omlagring, måste bringa på fall alla stråvanden
att skala fram kårnan av historisk sanning dåri. Jag sjålv
delar inte denna skeptiska instållning, men jag år heller inte
i stånd att visa den tillbaka.

Om större säkerhet inte stått att uppnå, varför har jag då
Overhuvudtaget framlagt denna studie infor offentligheten?
Jag beklagar att inte heller mina egna skål kan bli mer ån
antydningar. Om man nämligen låter sig ryckas med av de
būda hår anfôrda argumenten och på allvar söker anta, att
Moses var egyptier, så stills man inför särdeles intressanta
och vida perspektiv. Med hjålp av vissa ganska nårliggande
antaganden tror man sig forstå de motiv som lett Moses vid
hans ovanliga steg; i intimt samband dårmed blir man varse
en tånkbar motivering for talrika sårdrag och egenheter hos
den lagstiftning och den religion han gett judarna, och man
får rentav impulsen till betydelsefulla åsikter om uppkomsten
av monoteistiska religioner i allmånhet. Men slutsatser av så
stor vikt kan man inte grunda enbart på psykologiska sanno-
likheter. Om man låter Moses' egyptiska bord gålla som den
ena historiska hållpunkten, så behôver man åtminstone en
fast punkt till för att kunna skydda de talrika uppdykande
môjligheterna mot den kritiken, att de enbart år fantasi-
produkter alltfør avlågsna från verkliga forhállandena. Ett

28

objektivt pävisande av tidpunkten för Moses’ levnad och där-
med uttäget ur Egypten skulle vara ungefär vad som be-
hôvdes. Men något sådant har inte varit möjligt, och därfôr
år det båttre att ingenting såga om de slutsatser man skulle
kunna dra ur insikten att Moses var egyptier.

2