II.

OM MOSES VAR EN EGYPLIER |

I ett tidigare bidrag till denna tidskrift! har jag sGkt med
ett nytt argument stårka grunden for formodandet, att man-
nen Moses, det judiska folkets befriare och lagstiftare, inte
var jude utan egyptier. Att hans namn hårstammar ur det
egyptiska språket, hade man för linge sedan observerat men
inte tagit tillråcklig hånsyn till; jag har tillfogat, att tyd-
ningen av sagan om Moses’ utsåttande nôdgar oss till slut-
satsen, att han varit en egyptier som judefolkets behov velat
göra om till jude. I slutet av min uppsats yttrade jag, att vik-
tiga och vittomspånnande slutsatser kan hårledas ur antagan-
det att Moses varit egyptier, men att jag inte var beredd att
offentligt gå in for dessa, eftersom de blott vilade på psykolo-
giska sannolikheter och saknade varje objektivt bevis. Ju
betydelsefullare de på så vis vunna insikterna år, desto
starkare kånner man varningen mot att utan såker motivering
utsåtta dem for yttervårldens kritiska angrepp, liksom en
bronsbild på lerfôtter. Ingen aldrig så fôrfôrisk sannolikhet
skyddar helt mot villfarelser ; åven om alla ett problems delar
tycks kunna inordnas i varann såsom bitarna i ett låggspel,
så måste man tånka på att det sannolika inte nôdvändigtvis
år sant och det sanna inte alltid sannolikt. Och slutligen år
det inte lockande att kunna bli nåmnd i samma andedrag
som de skolastiker och talmudister vilka år tillfreds med att
låta sitt skarpsinne spela, helt likgiltiga infor i vad mån
verkligheten kan ståmma med deras påståenden.

Oaktat dessa betånkligheter, som ån i dag våger lika tungt
som tillfórene, har ur mina stridiga motiv framgátt beslutet

* Imago 1937 bd 23 håfte 1: "Moses ein Ägypter”.

3. — Freud, Moses och monoteismen. 28

att läta min första publikation i ämnet följas av denna fort-
sättning. Men även denna gäng är det inte det hela, och inte
heller den viktigaste delen av det hela.

Om alltsä Moses var egyptier, sä blir det första, vi utvinner
ur detta antagande, en ny och svärbesvarad gäta. Om ett folk
eller en stam! tar itu med ett stort fôretag, så kan man endast
vånta att någon ur dess egna led rycker till sig ledningen eller
tilldelas denna roll genom val. Men vad som skulle kunna
komma en förnäm egyptier — kanske prins, präst, hog
åmbetsman — att såtta sig i spetsen for en hop invandrade,
kulturellt efterblivna fråmlingar och tillsammans med dem
låmna landet, det år inte lått att gissa. Egyptierns bekanta
förakt for alla främlingar gór ett dylikt förlopp ап osanno-
likare. Ja, jag skulle tro att det just år därför som åven de
historiker, vilka funnit namnet vara egyptiskt och tillskrivit
mannen insikt i all Egyptens visdom, inte velat ta upp den
nårliggande môjligheten att Moses sjålv varit egyptier.

Till denna fôrsta svårighet sållar sig snart ytterligare en. Vi
får inte glómma att Moses inte blott var politisk ledare for
de i Egypten bofasta judarna, han var också deras lagstiftare,
uppfostrare, och han tvang dem att tjåna en ny religion, som
ån i dag efter honom kallas den mosaiska. Men ligger det så
nåra till hands för en enskild individ att skapa en ny religion?

1 Vi har ingen aning om hur många månniskor det rérde sig om vid
uttåget ur Egypten.

34

Och om nägon vill päverka en annans religion, är det inte dä
det naturligaste att han omvänder honom till sin egen religion?
Judarna i Egypten var säkert inte utan nägon form av
religion, och om Moses, som gav dem en ny dylik, varit egyp-
tier, så kan man inte avvisa förmodandet att denna andra nya
religion varit den egyptiska.

Detta fôrmodande stôter genast på ett hinder: det faktum
att det består den allra skarpaste motsats mellan den Moses
tillskrivna judiska religionen och den egyptiska. Den fôrsta
en storartat stel monoteism: det finns blott en gud, han år
ensam, allsmåktig, otillgånglig, man kan inte uthårda hans
åsyn, får inte gora sig något belåte av honom, får inte ens
uttala hans namn. I den egyptiska religionen dåremot en
nåstan oóverskádlig rad av gudar av våxlande rang och här-
komst, somliga personifikationer av måktiga naturkrafter så-
som himmel, jord, sol och måne, mittibland dem också en
abstraktion som gudinnan Maat (sanning, råttvisa) eller en
vrångbild såsom dvårgen Bes, men flertalet eljest lokal-
gudomligheter från den tid då landet var uppdelat i talrika
distrikt, gudar i djurgestalt, som om de ånnu inte Overvunnit
sin hårkomst från de gamla totemdjuren, knappast skarpt
åtskilda sinsemellan, knappast ens envar med sin speciella
funktion. Hymnerna till dessa gudars åra säger ungefår
samma sak om dem alla, identifierar dem utan betånkande
med varann på ett sått, som for oss skulle vara hopplôst før-
virrande. Gudanamn kombineras med varann, så att det ena
nåstan sjunker ned till att bli det andras suffix; så t. ex. får
under det ”nya rikets” blomstringstid staden Thebes fråmste
gud heta Amon-Re, en sammansåttning vari den forsta delen

85

betyder den vädurhövdade stadsguden, medan Re år namnet
på den sparvhôvdade solguden i On. Magi och ceremoniel-
handlingar, trollformler och amuletter behärskade såväl
kulten av dessa gudar som egyptiernas dagliga liv.

Många av dessa olikheter kan kanske lätt härledas ur den
principiella motsatsen mellan en sträng monoteism och en
oinskränkt polyteism. Andra är uppenbart följder av skill-
naden i andlig nivå, i det att den ena religionen står primitiva
faser mycket nära, under det att den andra svingat sig upp
till den sublimaste abstraktion. På dessa bägge moment går
det kanske tillbaka, när man tillfälligtvis får intrycket att
motsatsen mellan den mosaiska och den egyptiska religionen
med vilja och avsiktligt blivit skärpt; t. ex. när den ena på
det strängaste fördömer varje slags magi och trolldom, medan
dessa i stället överflödar i den andra. Eller när mot egyp-
tiernas omåttliga lust att förkroppsliga sina gudar i lera, sten
och brons — till vilken våra dagars muséer står i så stor
tacksamhetsskuld — kontrasterar detta bryska förbud mot att
framställa ett beläte av någon som helst levande eller tänkt
varelse. Men det finns dessutom en annan motsats mellan de
båda religionerna, som inte berörs av dessa våra försök till
förklaring. Intet annat folk i antiken har gjort så mycket för
att förneka döden, har så detaljerat sörjt för att möjliggöra
en existens bortom döden, och i överensstämmelse därmed
var dödsguden Osiris, härskaren över denna andra värld, den
populäraste och oomstriddaste av alla egyptiska gudar. Den
judiska religionen däremot har totalt avstått från odöd-
ligheten ; ingenstans och ingen gång blir möjligheten av en
fortsatt existens efter döden ens omnämnd. Och detta är

36

desto märkvärdigare, som ju senare erfarenheter visat att tron
pä ett liv efter detta mycket väl kan förenas med en mono-
teistisk religion.

Vi hade hoppats, att antagandet att Moses var egyptier
skulle visa sig vara fruktbart och belysande i olika avseenden.
Men vår forsta slutsats av detta antagande, nåmligen att den
nya religion han gett judarna varit hans egen, den egyptiska,
har visat sig stranda på insikten om de båda religionernas
hart når kontradiktoriska olikhet.

II.

Ett mårkvårdigt faktum i den egyptiska religionshistorien,
som først sent blivit uppdagat och erkänt, bjuder oss dock
en utväg. Det finns dock en môjlighet, att den religion Moses
gav judarna åndå var hans egen: en egyptisk religion, om
också inte den egyptiska.

Under den årorika adertonde dynastien, på vars tid Egypten
før första gången blev en vårldsmakt, bestegs tronen om-
kring år 1375 f. Kr. av en ung farao, som först liksom sin fader
hette Amenhotep (IV), men som senare åndrade sitt namn,
och inte bara sitt namn. Denne konung företog sig att pà-
tvinga egyptierna en ny religion, som gick stick i ståv med
deras mångtusenåriga traditioner och alla deras invanda seder
och bruk. Det var en string monoteism, det första försöket
av detta slag i hela vårldshistorien, såvitt vi vet; och med
tron på en enda gud foddes liksom oundvikligt den religiôsa
intoleransen, vilken i antiken dittills saknats och långt efteråt

ド Z

skulle saknas. Men Amenhoteps regering varade endast
sjutton år; mycket snart efter hans 1358 intråffade dod var
den nya religionen bortsopad och minnet av kåttarkonungen
bannlyst. Ur spillrorna av det nya residens, som han byggt
och helgat åt sin gud, och ur inskrifterna i dess klippgravar
hårstammar det lilla vi vet om honom. Allt vad vi kan erfara
om denna mårkvårdiga, ja enastående personlighet år vårt
det allra stôrsta intresse.!

Allt nytt måste ha sin förberedelse och sina fôrbetingelser
i någonting åldre. Den egyptiska monoteismens ursprung låter
sig med en viss säkerhet följas ett stycke bakåt i tiden. I
pråstskolan i soltemplet vid On (Heliopolis) var sedan långe
stråvanden i fård med att sôka utveckla fôreställningen om
en universell gud och betona den etiska sidan av hans våsen.
Maat, sanningens, ordningens och råttvisans gudinna, var
dotter till solguden Re. Redan under Amenhotep III, refor-
matorns fader och fôreträdare, kom dyrkan av solguden på
nytt i medvind, férmodligen i opposition mot Theben-guden
Amons ôvermakt. Ett urgammalt namn på solguden, Aton
eller Atum, drogs fram på nytt, och i denna Atonreligion fann
den unge konungen en rôrelse som han inte behôvde själv
inleda utan direkt kunde ansluta sig till.

Egyptens politiska förhållanden hade vid denna tid börjat
verksamt påverka den egyptiska religionen. Genom den store
eróvraren Thotmes III: s vapenbragder hade Egypten blivit

1 "Den første individen i månsklighetens historia” kallar honom

Breasted.

? Det foljande huvudsakligen efter J. H. Breasteds framstållning i
hans ”History of Egypt” 1906 samt i ”The Dawn of Conscience” 1934
och motsvarande avsnitt i "The Cambridge Ancient History”, vol. II.

38

en världsmakt ; i söder hade Nubien, i norr Palestina, Syrien
och en bit av Mesopotamien fogats till riket. Denna imperia-
lism avspeglade sig nu i religionen såsom universalism och
monoteism. Då Faraos omsorger nu utom Egypten åven om-
fattade Nubien och Syrien, måste åven gudomen uppge sin
nationella begrånsning, och liksom Farao var den ende och
oinskrånkte hårskaren i den vårld egyptierna kånde till, så
måste åven deras nye gud bli det. Dårtill var det naturligt
att Egypten, i samma mån dess grånser vidgades, också blev
tillgångligare för utlåndska inflytelser; många av konungar-
nas hustrur! var asiatiska prinsessor, och môjligen hade
rentav direkta impulser av monoteistisk art trångt in från
Syrien.

Amenhotep fôrnekade aldrig sin anslutning till solkulten i
On. I de två hymner till Aton, som bevarats till våra dagar
genom inskrifterna i klippgravarna och som sannolikt diktats
av honom sjålv, prisar han solen såsom skapare och vidmakt-
hållare av allt levande inom och utom Egypten, och detta med
en innerlighet, som først flera århundraden senare åter-
kommer i psalmerna till den judiske guden Jahves åra. Men
han nôjde sig inte med detta fórvánansvárda fôregripande av
den vetenskapliga insikten om solstrålningens verkan. Det år
intet tvivel om att han gick ett steg långre, att han dyrkade
solen inte som materiellt objekt, utan som symbol for ett
gudomligt våsen, vars energi yttrade sig i dess strålar.?

1 Kanske rentav åven Amenhoteps hogt älskade gemål Nofertete.

? Breasted, History of Egypt, p. 360: ”Men hur tydligt ån den nya
statsreligionens ursprung från Heliopolis trådde i dagen, så var den
dock inte enbart soldyrkan; ordet Aton anvåndes i stållet för det gamla
ordet for ’gud’ (nuter), och guden åtskildes klart och tydligt från
den materiella solen.” ”Det år tydligt att vad konungen dyrkade var

39

Men vi gor inte konungen råttvisa, om vi betraktar honom
enbart som anhångare och frimjare av en redan fore hans
tid existerande Atonreligion. Hans verksamhet gick vida mer
på djupet. Han tillfogade något nytt, varférutan låran om
den universelle guden inte skulle ha blivit till monoteism, nåm-
ligen uteslutandet av andra gudar. I en av hans hymner ut-
såges direkt: ”O du ende Gud, bredvid vilken det icke finnes
någon annan.“ Och vi skall inte glömma, att man for att
kunna vårdera den nya låran inte enbart bor ta sikte på dess
positiva innehåll; nåstan lika viktig år dess negativa sida,
det den fôrkastar. Det vore också ett misstag att anta att den
nya religionen med ett slag kommit fårdig och fullt utrustad
till vårlden liksom Pallas Athene ur Zeus' huvud. Tvårtom
talar allting for att den under Amenhoteps regering små-
ningom växte till allt större klarhet, konsekvens, skärpa och
intolerans. Sannolikt ågde denna utveckling rum under in-
verkan av det håftiga motstånd, som bland Amons pråster
restes mot konungens reform. I Amenhoteps sjåtte regerings-
år hade fiendskapen gått så långt, att konungen åndrade sitt
namn, vari ju ingick namnet på den gud han ville avskaffa.
Han kallade sig numera inte längre Amenhotep utan Ikhnaton?.
Men inte endast ur sitt eget namn utplånade han den fôrhat-
lige gudens, utan också ur alla inskrifter, åven sådana, dår
den kraft, varmed solen verkar på jorden” (Dawn of Conscience,
p. 279). Likartat omdôme över en formel till gudens ara fåller
A. Erman (Die Agyptische Religion, 1905): ”det år... ord, som så
abstrakt som môjligt vill uttrycka, att man inte dyrkar sjålva himla-

kroppen, utan det våsen som dåri uppenbarar sig”.

+ ①. с. History of Egypt, p. 374.

? Jag fôljer for detta namns vidkommande det engelska skrivsåttet.
Konungens nya namn betyder ungefär detsamma som hans förra : Guden

år nôjd. Jamfor tyskans Gotthold, Gottfried,

40

det forekom i hans egen fars namn Amenhotep III. Kort
efter namnfôrändringen lämnade Ikhnaton det av Amon be-
hårskade Thebe och byggde sig långre ned vid Nilen ett nytt
residens, som han kallade Akhetaton (Atons horisont). Dess
ruiner heter i dag Tell-el-Amarna'.

Konungens forfoljelse riktade sig fråmst mot Amon, men
inte enbart mot honom. Overallt i landet stångdes templen,
gudstjänsten förbjöds, och templens ägodelar beslagtogs. Ja,
i sin iver gick konungen så långt, att han lät undersöka de
gamla minnesmärkena för att på dem överallt utplåna ordet
”gud” så snart det förekom i pluralis.? Det är inte så underligt
att dessa Ikhnatons åtgärder hos det förtryckta prästerskapet
och hos det otillfredsställda folket framkallade en stämning
av fanatisk hämndlystnad, som efter konungens död kunde
få fritt spelrum. Atonreligionen hade aldrig blivit populär,
den hade förmodligen aldrig trängt utanför konungens egen
närmaste omgivning. Ikhnatons slut förblir för oss höljt i
dunkel. Vi erfar om några kortlivade, skugglika efterträdare
av hans egen familj. Redan hans svärson Tutankhaton blev
tvungen att återvända till Thebe och i sitt namn åter insätta
Amon i stället för Aton. Därefter följde en tid av anarki, tills
fältherren Haremhab 1350 lyckades återställa ordningen. Den
ärorika adertonde dynastien var utslocknad, och samtidigt
hade dess erövringar i Nubien och Asien gått förlorade.
Under denna dunkla mellanperiod hade Egyptens gamla
religioner återinsatts i sina forna värdigheter. Atonreligionen

2 Där hittade 1887 den för historieforskningen så viktiga brevväx-

lingen mellan de egyptiska konungarna och deras vänner och vasaller
i Asien.
? ①. c History of Egypt, p. 363.

41

hade avskaffats, Ikhnatons residens fôrstôrts och plundrats,
och hans minne hade bannlysts som en fórbrytares.

I en alldeles bestämd avsikt skall vi nu framhålla några
punkter bland Atonreligionens negativa karakteristika. Først
och fråmst: att allt mytiskt, magiskt och trolldomsaktigt år
fôrsvunnet.!

Vidare sättet att framställa solguden, inte som tidigare
genom en liten pyramid och en falk, utan i den nästan nyktra
bilden av en rund skiva från vilken utgår strålar som slutar
i månniskohånder. Trots all Amarnaperiodens konstglådje har
man inte påtråffat någon annan framstållning av solguden,
någon personlig bild av Aton, och det kan vål tryggt påstås
att man inte heller kommer att hitta någon dylik.?

Slutligen den fullkomliga tystnaden kring dôdsguden Osiris
och dôdsriket. Varken hymnerna eller gravinskrifterna vet att
beråtta något om det som måhånda låg egyptiern allra når-
mast om hjårtat. Kontrasten gentemot folkreligionen kan inte
âskädliggôras tydligare.*

+ Weigall (The life and times of Ikhnaton, 1923, p. 121) skriver, att
Ikhnaton inte ville veta av tanken på ett helvete, mot vars fasor man
skulle kunna skydda sig genom otaliga trollformler. ”Akhnaton slångde
alla dessa formler i elden. Djinner, spoken, andar, vidunder, halvgudar,

ja, Osiris själv med hela hans hov, kastades i lågorna och förstördes

till aska.

2 A. Weigall (I. c.) : ”Akhnaton tillåt inte att man ristade någon bild
av Aton. Den sanne guden, sade konungen, har ingen form; och denna
åsikt behôll han så linge han levde” (p. 103).

3 Erman (I. c., р. 70): "Om Osiris och hans rike skulle man ingen-
ting få hora.” ー Breasted (D. of C., р. 291): "Osiris ignoreras totalt.
Han nåmns aldrig i någon skildring från Ikhnatons tid eller i någon
Amarnagrav.”

TIT.

Vi vill nu vága oss pá slutsatsen: om Moses var egyptier
och om han gav judarna sin egen religion, sá var denna
religion Ikhnatons, Atonreligionen.

Vi har redan jämfôrt den judiska religionen med den
egyptiska folkreligionen och konstaterat den skarpa motsått-
ningen mellan dem bägge. Nu skall vi jämföra den judiska
religionen med Atonkulten, i förväntan att påvisa deras ur-
sprungliga identitet. Vi vet att detta inte år någon lått uppgift.
Om Atonreligionen vet vi till följd av Amonpråsternas himnd-
lystnad kanske blott alltfør litet. Den mosaiska religionen
kånner vi endast i en slutlig utformning, sådan den omkring
Soo år senare under tiden efter fångenskapen fixerades av
det judiska prästerskapet. Skulle vi trots denna materialets
obenågenhet finna enstaka tecken till stod för vårt antagande,
så har vi rått att tillmåta dem en viss vikt.

Det skulle kunna finnas en genvåg till beviset för vår tes,
att den mosaiska religionen inte år något annat ån Atons,
nåmligen via en bekånnelse, en proklamation. Men jag fruktar
att man lår svara oss, att denna våg inte år gångbar. Den
judiska trosbekånnelsen lyder som bekant: Schema Jisroel
Adonai Elohenu Adonai Echod. Om det inte bara år en slump
att den egyptiske Atons (eller Atums) namn erinrar om det
hebreiska ordet Adonai och det syriska gudsnamnet Adonis,
utan detta beror på en urtida gemenskap 1 språk och innebôrd,
så skulle man kunna ôversätta denna judiska formel så hår:
Hor Israel, vår gud Aton (Adonai) år en enda gud. Jag år

43

tyvärr helt inkompetent att besvara denna fräga, och jag har
endast kunnat finna föga därom i litteraturen", men sannolikt
kan man inte ta så lätt på frågan. För övrigt skall vi än en
gång återkomma till gudsnamnets problem.

De bägge religionernas likheter och olikheter är lätt in-
sedda, men de ger oss inte heller mycken klarhet. Bägge är
former av en sträng monoteism, och man är på förhand böjd
att återföra alla deras överensstämmelser på denna grund-
karaktär. Den judiska monoteismen beter sig på många
punkter ännu strängare än den egyptiska, exempelvis när den
förbjuder alla bildframställningar utan undantag. Den väsent-
ligaste skillnaden — bortsett från gudsnamnen — visar sig i
att den judiska religionen helt och hållet frångår den sol-
dyrkan, som utgjort utgångs- och stödjepunkten för den
egyptiska. Vid jämförelsen med den egyptiska folkreligionen
fick vi nyss intrycket, att utom den principiella motsatsen
också ett inslag av avsiktlig opposition ingår i de bägge
religionernas olikhet. Detta intryck framstår nu som berättigat,
när vi i jämförelsen ersätter den judiska med Atonreligionen,
vilken ju av Ikhnaton utbildats i avsiktlig fiendskap mot folk-
religionen. Berättigad var också vår förvåning över att den
judiska religionen inte vill veta av tanken på ett hinsides och
ett liv efter detta, ty en sådan lära skulle ju gott kunna
förenas med den strängaste monoteism. Denna förvåning för-
svinner, när vi från den judiska religionen går tillbaka på

1 Endast några ställen hos Weigall (l. c.): ”Guden Atum, som be-
tecknade Re som den nedgående solen, var kanske av samma ursprung
som den i norra Syrien allmänt dyrkade Aton, och en utländsk drott-
ning med sin svit kan av denna orsak ha känt sig mer dragen till
Heliopolis än till Thebe” (p. 12 och p. 19).

44

Atonreligionen och antar att sagda motvilja övertagits från
denna, ty för Ikhnaton var den en nôdvändighet i hans kamp
mot folkreligionen, dar dódsguden Osiris spelade kanske
ånnu större roll ån någon denna vårldens gud. Den judiska
religionens överensstämmelse med Atonreligionen i denna
viktiga punkt år det första starka argumentet till stød før vår
tes. Vi skall se, att den inte år det enda.

Det var inte bara en ny religion Moses gav judarna; man
kan också med lika stor bestimdhet hávda, att det var han
som infôrde omskårelseseden bland dem. Detta faktum har
avgôrande betydelse for vårt problem och har knappast
någonsin ront fullt beaktande. Den bibliska skildringen år
visserligen på många stållen av annan mening, den leder å
ena sidan omskårelsen tillbaka till urtiden som ett tecken på
forbundet mellan Gud och Abraham, å andra sidan beråttar
den i ett alldeles speciellt dunkelt stålle, att Gud vredgades
på Moses, emedan denne hade fôrsummat den heliga sed-
vånjan, och att Moses' hustru, en midianitiska, genom att
snabbt utfôra operationen räddade sin man undan Guds
vrede. Men detta år vanstållningar som inte kan fora oss på
villospår ; vi skall senare få inblick i deras motiv. Kvar står
att frågan varifrån judarna fick omskårelseseden endast har
ett svar: från Egypten. Herodotos, ”historieskrivningens
fader”, beråttar oss, att omskårelsen sedan långliga tider var
inhemsk i Egypten, och hans uppgifter har bekråftats genom
iakttagelser på mumier och åven genom illustrerade fram-
ställningar på gravkamrarnas våggar. Intet annat folk vid
ôstra Medelhavet har, såvitt man vet, haft denna sedvänja ;
semiter, babylonier och sumerer kan med såkerhet antas ha

45

varit oomskurna, Om invånarna i Kanaan utsåger bibeln detta
direkt; det år forutsittningen for utgången av åventyret
mellan Jakobs dotter och prinsen av Sikem.! Môjligheten,
att judarna i Egypten antagit omskårelseseden på någon
annan våg ån i samband med Moses” religionsstiftande, kan
vi avvisa som fullkomligt haltlós. Om vi пи betånker, att om-
skårelsen i Egypten 6vades som allmån folksed, och dårtill
för ett ögonblick fogar det gängse antagandet, att Moses var
en jude, som befriade sina landsmån från det egyptiska oket
och ville leda dem till att utveckla en sjålvståndig och sjålv-
medveten existens i ett annat land — såsom de sedan också
gjorde —, vilken mening kunde det då vara att samtidigt på-
tvinga dem en besvårlig sedvånja, som var ågnad att for
alla tider bevara Egypten i åminnelse? Hans stråvan borde
vål i så fall bara gålla att avlågsna judarna från tråldomens
land och få dem att Overvinna sin långtan efter ”Egyptens
kóttgrytor”? Nej, det faktum varifrån vi utgick och det
antagande vi tillfogade år sinsemellan så ofôrenliga, att man
får mod till en slutlig konklusion: Om Moses gav judarna
inte bara en ny religion, utan också omskårelseseden, så var
han inte jude utan egyptier, och i så fall var den mosaiska
religionen sannolikt av egyptiskt ursprung, det vill såga på

+ Om vi forfar så sjålvhårligt och godtyckligt med den bibliska
traditionen — anvånder den till bekråftelse dår den passar oss, men utan
betånkande forkastar den dar den motsåger oss 一 sá vet vi mycket val,
att vi dårigenom utsåtter oss for allvarlig metodisk kritik och fôrsvagar
våra resonemangs beviskraft. Men det år det enda sitt varpå man
kan behandla ett material, vars tillfôrlitlighet man bestämt vet har lidit
svårt avbråck genom inverkan av vanstållande tendenser. Ett visst rått-
fårdigande hoppas man dårvid senare kunna erôvra, om man lyckas
komma dessa hemliga motiv på sparen. Såkerhet står ju ôverhuvudtaget

inte att ernå, och for Ovrigt kan vi såga att alla andra auktorer for-
farit likadant.

46

grund av kontrasten mot folkreligionen Atons religion, var-
med den senare judiska religionen också i några våsentliga
punkter ståmmer Gverens.

Vi anmårkte ovan, att vårt antagande, att Moses inte varit
jude utan egyptier, framskapar en ny gåta. Hans handlings-
sått, som hos en jude kunde tyckas låttbegripligt, blir obegrip-
ligt hos en egyptier. Men om vi placerar in Moses bland
khnatons samtida och såtter honom i relation till denne
farao, så forsvinner denna gåta och uppkommer môjlig-
eter till en motivering, som besvarar alla våra frågor. Låt
oss utgå från förutsättningen, att Moses var en förnäm och
hogt uppsatt man, kanske verkligen en medlem av konunga-
huset, såsom sagan påstår. Såkert var han medveten om sin
stora formága, åregirig och dådkraftig; kanske fôresvävade
honom till och med målet att en gång leda sitt eget folk och
behärska riket. Мага lierad med Farao var han en övertygad
anhångare av den nya religionen, vars grundtankar han till-
ägnat sig. Med konungens död och reaktionens insåttande sig
an alla sina förhoppningar och utsikter förstörda; om han
inte ville avsvårja sin oskattbara Overtygelse, så hade Egypten
ingenting mer att bjuda honom, han hade fôrlorat sitt foster-
land. I detta nôdläge fann han på en ovanlig utvåg. Drôm-
maren Ikhnaton hade blivit en fråmling bland sitt eget folk
och hade låtit sitt vårldsrike falla sonder. Moses' energiska

natur fann nu ett uttryck i planen att grunda ett nytt rike,
att finna ett nytt folk, åt vilket han ville ge den av Egypten
forsmádda religionen till bekånnelse. Som man ser, var det
en hjältes försök att Overvinna Odet och att på en gång i två
olika avseenden hålla sig skadeslôs för de fôrluster, han lidit

47

genom Ikhnatons katastrof. Kanske var han vid den tiden
ståthållare just i den grånsprovins (Gosen), dir (ånnu på
hyksos' tid?) vissa semitiska stammar hade slagit sig ned.
Dessa utvalde han till att bli hans nya folk. Ett vårlds-
historiskt beslut!

Han kom i samförstånd med dem, ställde sig i spetsen för
dem, styrde deras utvandring “med stark hand”. I full
kontrast mot den bibliska traditionen kan man anta att detta
uttåg ägde rum fredligt och utan förföljelser. Moses” auk-
toritet möjliggjorde det, och någon central maktfullkomlighet
som hade kunnat lägga hinder i vägen existerade inte vid
denna tidpunkt.

Enligt denna vår konstruktion skulle uttåget ur Egypten
ha skett mellan åren 1358 och 1350, d. v. s. efter Ikhnatons
död och före den statliga auktoritetens återupprättande genom
Haremhab.? Målet för vandringen kunde endast vara landet
Kanaan. Där hade efter det egyptiska väldets sammanbrott
skaror av krigiska araméer brutit in, erövrande och plund-
rande, och de hade därmed visat var ett kraftfullt folk kunde
vinna sig nya länder. Vi känner till dessa krigarstammar ge-
nom de brev, som 1887 hittades i ruinstaden Amarnas arkiv.

1 Om Moses var en hög ämbetsman, så förstår vi lättare den ledar-
roll han kom att inta bland judarna; om han var präst, så låg det nära
till hands för honom att träda upp som religionsstiftare. I bägge fallen
skulle han bara ha fortfarit med sitt ursprungliga yrke. En prins av
kungligt blod kunde lätt vara bäggedera, ståthållare och präst. Enligt
skildringen hos Flavius Josephus (Antiqu. jud.), som accepterar sagan
om utsättandet men därjämte tycks känna till andra traditioner än den
bibliska, har Moses såsom egyptisk fältherre genomfört ett segerrikt
fälttåg i Etiopien.

2 Detta bleve ungefär ett århundrade tidigare, än vad som antas av
flertalet historiker, vilka förlägger det till den nittonde dynastien under
Merneptah. Kanske något senare, ty den officiella historieskrivningen
tycks ha inräknat interregnumperioden i Haremhabs regeringstid.

48

De kallas dår habiru, och namnet har på något sått kommit
att Overgå till de senare komna judiska inkråktarna — hebré-
erna — som inte kan vara åsyftade i Amarnabreven. Söder
om Palestina — i Kanaan — bodde också de stammar, som
var nårmaste slåktingar till de ur Egypten uttågande judarna.

Den motivering, som vi gissat ligga bakom hela uttåget,
gåller också for infôrandet av omskårelsen. Man vet hur
månniskorna, folken liksom individerna, ståller sig till denna
urgamla och numera knappt begripliga sedvånja. De, som inte
har den, finner den hôgst underlig och en smula skråmmande
— de dåremot, som antagit omskårelsen, år stolta Over den,
de kånner sig upphôjda, liksom adlade dårav, och de blickar
med fôrakt ned på de andra, som de finner orena. An i dag
skymfar turken den kristne som en ”oomskuren hund”. Det år
troligt att Moses, vilken såsom egyptier sjålv var omskuren,
delade denna åskådning. De judar med vilka han Overgav sitt
fosterland skulle bli honom en båttre ersåttning før de blods-
frånder han lámnade kvar i Egypten. Han ville göra dem
till ett ”helgat folk”, såsom det ånnu uttryckligen står i den
bibliska texten, och som tecken på denna helgelse infôrde han
bland dem denna sed, som åtminstone likstållde dem med
egyptierna. Det kunde ju också bara vara vålkommet för
honom, om de genom ett sådant tecken isolerades och avhôlls
från beblandelse med de främmande folk med vilka vand-
ringen bragte dem i berôring, på samma sätt som egyptierna
själva avskilt sig från alla främlingar.*

+ Herodotos, som besókte Egypten omkring år 450 f. Kr., ger i sin
reseskildring en karakteristik av det egyptiska folket, som visar en før-

vånande likhet med bekanta drag hos senare tiders judar: "De åro ôver-
buvudtaget i alla avseenden frommare ån de Ovriga månniskorna, från

4. — Freud, Moses och monoteismen. 49

Den judiska traditionen betedde sig emellertid senare som
om den kånde sig beklimd av detta fórhállande, som vi hår
utvecklat såsom vår slutliga konklusion. Att tillstå att om-
skårelsen varit en egyptisk sedvånja som infôrts av Moses,
det kom ju nåstan på ett ut med att erkånna att den religion
Moses skånkt dem också varit egyptisk. Men man hade sina
goda skål att forneka detta senare faktum; och alltså måste
man också uppresa sig mot det faktiska händelsefôrloppet
i fråga om omskårelsen.

IV.

På denna punkt år jag beredd på den invåndningen, att min
konstruktion — som inplacerar egyptiern Moses såsom sam-
tida till Ikhnaton, hårleder hans beslut att ta sig an judarna
ur landets dåtida politiska fôrhällanden, identifierar den
religion han skånkt eller pålagt sina skyddslingar med Aton-
religionen, som i Egypten just upplevt sitt sammanbrott —
att hela denna byggnad av férmodanden alltså framfôrts med

vilka de också skilja sig genom många av sina sedvänjor. Så genom
omskårelsen, som de først av alla infôrt, nåmligen av renlighetsskäl ;
vidare genom sin avsky för svin, som såkert sammanhånger med att
Set såsom ett svart svin sårat Horus; och slutligen allra mest genom
sin vordnad för korna, som de aldrig skulle kunna åta eller offra, enår
de dårmed skulle krånka den kohornade Isis. Darfor skulle ingen egyp-
tier och ingen egyptiska någonsin kunna kyssa en grek eller anvånda
hans kniv, hans stekspett eller hans kittel eller åta kott från en (eljest)
ren oxe som skurits med en grekisk kniv... De sågo i hogfårdig in-
skrånkthet ned på de andra folken, som voro orena och icke stodo
gudarna ⑤ nara som de sjålva.” (Efter Erman, Die Ägyptische Religion,
р. 181 ff. at

Vi vill naturligtvis erinra oss paralleller hirtill ur det judiska folkets
liv. Varifrån har för övrigt den judiske diktaren Heine på 1800-talet
fått infallet att klaga Over sin religion som "den från Nilens dal hem-
burna plågan, den fornegyptiskt osunda tron”?

50

alltför stor bestämdhet, så stor att den icke får stod av stoffet
självt. Jag finner denna fôrebräelse oberáttigad. Inslaget av
tvivel har jag redan inledningsvis framhållit, jag har så att
säga satt det utanför hela formelns klammer, och jag kan
sedan slippa att upprepa det framfôr varje ny post inom
denna klammer.

Nigra av mina egna kritiska invändningar får fortsätta
denna utredning. Kårnan i vår hypotes, den judiska mono-
teismens beroende av den monoteistiska episoden i Egyptens
historia, har anats och antytts av olika forfattare. Jag for-
bigår hår att återge dessa rôster, då ingen av dem vet att ange
hur denna påverkan kan ha gått till. Om den också for oss
framstår som knuten till Moses' person, så finns det dock
andra môjligheter att ta i betraktande ân den vi fôredragit.
Man kan inte anta att den officiella Atonreligionens fall gjort
alldeles slut på den monoteistiska strómningen i Egypten.
Pråstskolan i On, varifrån denna utgått, Overlevde katastrofen
och kunde ånnu fångsla generationer efter Ikhnaton genom
sina tankegångars makt. Alltså år Moses' gårning tånkbar, åven
om han inte levat under Ikhnatons tid och inte erfarit dennes
personliga inflytande, åven om han blott varit anhångare
eller rentav medlem av Onskolan. Denna möjlighet skulle
fôrskjuta tidpunkten för uttåget till nårheten av det datum
man eljest brukar anta, det trettonde århundradet ; men eljest
har den ingenting som talar för sig. Insikten i Moses’ motiv
ginge forlorad, och den omståndigheten, att uttåget under-
lattades av den i landet rådande anarkien, 56116 bort, De när-
mast påföljande konungarna av nittonde dynastien forde ett
kraftfullt regemente. Alla for uttåget gynnsamma yttre och

è 51

inre betingelser sammanfaller endast under tiden omedelbart
efter kåttarkonungens 464.

Judarna åger en rikhaltig utombiblisk litteratur, dår man
återfinner de sagor och myter, som under århundradenas lopp
bildats kring den forste ledarens och religionsstiftarens gestalt
till dennas förklaring och fórdunkling. I detta material kan
finnas insprångda stycken av åkta tradition, vilka inte fått
plats i Pentateuken. En sådan saga skildrar på tilltalande vis,
hur Moses' åregirighet tagit sig uttryck redan i hans barn-
dom. Når Farao en gång tog upp honom i sin famn, lekte
med honom och lyfte honom i vådret, slet den treårige pojken
kronan från hans hjåssa och satte den på sitt eget huvud.
Konungen fôrskräcktes Over detta jårtecken och underlåt inte
att fråga sina vise min därom.! En annan gång berättas det
om segerrika krigiska dater, som han såsom egyptisk fäit-
herre utråttat i Etiopien, och i samband dårmed att han
flydde ur Egypten emedan han fruktade avunden från ett
parti vid hovet eller från Farao sjålv. Sjålva bibelns skildring
tillskriver Moses några drag, som man år benågen att finna
trovårdiga. Den beskriver honom som snar till vrede och lått
uppbrusande, såsom når han full av harm slår ihjål den
brutale uppsyningsman som misshandlat en judisk arbetare,
eller når han förbittrad över folkets avfall slår sönder de
lagtavlor han sjålv håmtat från Guds berg; ja, Gud sjålv
straffar honom till slut før en gårning av otålighet, vi får
inte veta vilken. Då en sådan egenskap inte tjånar till for-
hårligande, skulle den kunna motsvara den historiska san-
ningen. Man kan inte heller avvisa den môjligheten, att

1 Samma anekdot finns i lått åndrad gestalt hos Josephus.

52

mänga av de karaktärsdrag judarna inmängt i sina tidigaste
föreställningar om sin gud, säsom hans häftighet, nitälskan
och obönhörliga stränghet, i själva verket är relikter av deras
minnen av Moses, ty i verkligheten var det ju ingen osynlig
gud utan mannen Moses som fört dem ut ur Egypten.

Ett annat drag som tillskrivs honom gör ett alldeles särskilt
anspräk pä värt intresse. Moses skall ha haft ”ett trögt mäl-
fore och en trög tunga”, alltså ha haft en språkhåmning eller
ett spräkfel, sä att han skall ha behövt hjälp av Aron, som
kallas hans bror, vid de förhandlingar med Farao som bibeln
pästär ha ägt rum. Det kan äterigen vara historisk sanning
och vore i sä fall ett välkommet bidrag som gäve liv ät denne
store mans fysionomi. Men det kan ocksä ha en annan och
viktigare innebörd. Skildringen kan vara en lätt vanstálld
erinran om det faktum, att Moses hade ett fråmmande tungo-
mål och dårfør inte kunde samtala med sina semitiska neo-
egyptier utan tolk, åtminstone inte i bôrjan av deras umgånge.
Alltså en ny bekråftelse på satsen: Moses var egyptier.

Nu tycks det dock som om vårt arbete for tillfållet har
kommit till en död punkt. Ur vårt antagande att Moses var
egyptier, det må vara ådagalagt eller ej, kan vi inte direkt
dra några som helst slutsatser. Den bibliska skildringen av
Moses och uttåget kan ingen historiker ta för något annat án
en from dikt, som en avlågsen tradition bearbetat i sina egna
tendensers tjånst. Hur traditionen ursprungligen lytt år oss
obekant; vilka de vanstållande tendenserna varit, skulle vi
gårna vilja gissa, men vår obekantskap med det historiska
handelsefórloppet hôljer problemet i dunkel. Att vår rekon-
struktion inte låmnar rum for så många praktpjåser i den

53

bibliska berittelsens skådekabinett — såsom de tio plågorna,
tåget genom Roda havet, den högtidliga lagstiftningen på
Sinai berg — kan ändå inte fora oss på irrvägar. Men där-
emot kan vi inte stå likgiltiga, når vi finner att vi råkat i
motsåttning med den nutida nyktra historieforskningens
resultat.

Dessa nyare historiker, som vilkas representant vi våljer
Ed. Meyer!, ansluter sig på en avgörande punkt till den
bibliska skildringen. Också de anser att de judiska stammar,
ur vilka Israels folk sedermera framgick, vid en viss tidpunkt
antagit en ny religion. Men denna håndelse ågde inte rum i
Egypten och inte heller vid foten av ett berg på Sinaihalvon,
utan på ett ställe som kallas Meribat-Qades, en oas känne-
tecknad av sin rikedom på kållor och brunnar och belågen
i landremsan söder om Palestina mellan Sinaihalvons ostra
ånde och Arabiens våstgråns. De Overgick dår till att dyrka
en gud Jahve, som de övertagit sannolikt från den i grann-
skapet boende arabstammen midianiterna. Fórmodligen dyr-
kade också andra grannfolk denna gud.

Jahve var såkerligen en vulkangud. Nu år Egypten som
bekant fritt från vulkaner, och inte heller Sinaihalvons berg
har någonsin varit vulkaniska ; dåremot finns det längs Ara-
biens våstra gråns vulkaner, som kan ha varit verksamma
ånnu långt in i sen tid. Ett av dessa berg måste alltså ha varit
Sinai-Horeb, som man tånkte sig såsom Jahves boplats?. Trots
alla omarbetningar, som den bibliska texten underkastats,

1 Ed. Meyer, Die Israeliten und ihre Nachbarstimme, 1906.
2 På några stållen i bibeltexten står fortfarande att lisa, att Jahve
från Sinai steg ned till Meribat-Qades.

54

låter sig enligt Ed. Meyer gudens ursprungliga karaktårs-
fysionomi rekonstrueras: han år en hemsk blodtôrstig demon,
som vandrar omkring nattetid och skyr dagens ljus.*

Formedlaren mellan gud och folk vid denna religions
stiftande kallas Moses. Han år måg till den midianitiske
pråsten Jethro, vars hjordar han vaktade, når gudens kallelse
träffade honom. Han får också i Qades besôk av Jethro, som
undervisar honom.

Ed. Meyer såger sig visserligen aldrig ha betvivlat att
historien om vistelsen i Egypten och egyptiernas katastrof
innehåller en viss historisk kárna?, men han vet tydligen inte
hur han skall kunna placera och anvånda det faktum han
erkånner. Endast omskårelseseden år han beredd att hårleda
från Egypten. Han berikar vår tidigare argumentering med
två viktiga påpekanden. For det forsta: att Josua uppmanar
folket till omskårelse "för att avvältra från dem Egyptens
smålek” ; før det andra: genom citatet från Herodotos, att
fenicierna (fôrmodligen judarna) och syrierna i Palestina
sjålva uppger att de lårt sig omskårelsen från egyptierna?.
Men for tanken på Moses som egyptier har han foga till
Overs. ”Den Moses som vi kånna år stamfader till pråsterna
i Qades, alltså en den genealogiska sagans gestalt, stående i
relation till kulten, men inte någon historisk personlighet. Av
dem som behandla honom som en historisk gestalt har ju
inte heller någon (bortsett från dem som med hull och hår
acceptera traditionen som historisk sanning) kunnat fylla hans

55

figur med nägot som helst innehäll, framställa honom som
en konkret individualitet eller ange nägot som han skapat
eller som skulle kunna utgöra hans historiska verk.”:

Däremot trôttnar han inte att framhålla Moses’ relationer
till Qades och Midian: ”Moses' gestalt, som år intimt sam-
manvuxen med Midian och öknens kultplatser.”? “Denna
Moses’ gestalt år nu oskiljaktigt forknippad med Qades
(Massa och Meriba), och hans gifte med den midianitiske
pråstens dotter bildar komplementet därtill. Hans samband
med uttåget dåremot liksom Overhuvudtaget hela hans ung-
domshistoria åro alltigenom sekundåra saker, endast foljder
av att Moses blivit infogad i en sammanhångande och fort-
löpande sagohistoria.”® Han hänvisar också till att de i Moses’
ungdomshistoria férekommande motiven senare samtliga fått
fôrsvinna. "Moses i Midian år inte långre egyptier och
dotterson till Farao, utan en herde, för vilken Jahve uppen-
barar sig. I beråttelserna om plågorna år det inte långre tal
om hans gamla relationer, hur lått dessa ån hade kunnat
begagnas på effektfullt vis, och befallningen om de israelitiska
gossebarnens dödande år totalt bortglomd. Vid uttåget och
egyptiernas undergång spelar Moses ôverhuvudtaget ingen
roll, han år inte ens omnåmnd. Den hjåltekaraktår som barn-
domssagan fôrutsätter fattas helt och hållet hos den senare
Moses; han år nu enbart gudsmannen, en av Jahve med ôver-
naturliga krafter utrustad undergorare . .”*

Vi kan inte bestrida att denne Moses från Qadeš och

Midian, som traditionen rentav formátt tillskriva uppsättan-
det av kopparormen såsom låkande gud, gor ett helt annat
intryck ån den av oss uppspårade måktige egyptiern, som
ledde folket in i en religion dår all magi och trolldom på det
strångaste var bannlyst. Vår egyptiske Moses år kanske inte
mindre olik denne midianitiske Moses, ån den universelle
guden Aton år olik den på gudaberget boende demonen
Jahve. Och om vi skånka någon tilltro till de nyare histo-
rikernas ron, måste vi medge att den tråd, vi velat spinna
från antagandet om Moses’ egyptiska bord, nu för andra
gången brustit. Denna gång synbarligen utan förhoppning
att kunna knytas ihop igen.

vs

Helt ovāntat hittar vi dock āven nu en utvāg. Strāvandena
att i Moses se en gestalt av storre mātt än Oadešprāstens och
att bekräfta den storhet, traditionen berómmer hos honom,
har inte heller efter Ed, Meyer avstannat (Gressmann m. fl.).
År 1922 har så Ed. Sellin gjort en upptåckt, som år av av-
gôrande betydelse for vårt problem.! Нап fann hos profeten
Hosea (senare hålften av åttonde århundradet) omisskånne-
liga tecken på en tradition av innehåll, att religionsstiftaren
Moses funnit en bråd dod under ett uppror bland sitt mot-
spånstiga och hårdnackade folk. Samtidigt avskuddade man
den av honom stiftade religionen. Men denna tradition

1 Ed. Sellin: Mose und seine Bedeutung für die israelitisch-jüdische
Religionsgeschichte, 1922.

57

år inte bara begrånsad till Hosea, den återkommer hos de
flesta senare profeterna, ja, den har enligt Sellin blivit grund-
valen for alla senare messianska förväntningar. Vid slutet
av den babyloniska fångenskapen framvåxte inom det judiska
folket den forhoppningen, att den 58 skåndligt môrdade skulle
återvånda från de dôda och leda sitt ångerfulla folk — och
kanske inte enbart detta — in i en ståndig salighets rike. De
nårliggande trådarna till en senare religionsstiftares ode
faller inte inom vårt område.

Jag år givetvis inte heller denna gång i stånd att avgôra
om Sellin tolkat de profetiska stållena riktigt. Men om han
har rått, så får man tillerkånna denna av honom spårade
tradition en viss historisk trovårdighet ; ty sådana saker hittar
man inte så lått på, dårtill år det svårt att finna något hand-
gripligt motiv. Men om de dåremot verkligen tilldragit sig, så
inses lätt att man har orsak att vilja glómma dem. Vi behöver
inte acceptera alla enskildheter i traditionen. Sellin anser att
Schittim i landet Oster om Jordan betecknas som skådeplatsen
for våldsgårningen mot Moses. Vi skall snart se, att en sådan
plats inte år forenlig med våra tankegångar.

Från Sellin håmtar vi antagandet, att den egyptiske Moses
blivit 06040 av judarna och hans religion ôvergiven. Detta
tillåter oss att spinna våra trådar vidare utan att komma i
kollision med trovårdiga resultat inom den historiska forsk-
ningen. Men i ôvrigt vågar vi hålla oss oberoende av auk-
torerna och sjålvståndigt tråda in på egna spår. Uttåget från
Egypten forblir vår utgångspunkt. Det måste ha varit ett
ansenligt antal månniskor som låmnade landet i Moses’ fôlje ;
en liten skara hade inte lónat mödan for denne åregirige och

58

hugstore man. Kanske hide invandrarna vistats tillråckligt
linge i Egypten for att hinna fôrôkas till ansenlig folkmångd.
Men vi tar såkert inte fel om vi med flertalet auktorer antar,
att endast en bråkdel av det framtida judafolket var med om
att uppleva tiden i Egypten. Med andra ord: den från Egypten
återkomna folkstammen fôrenade sig senare på landremsan
mellan Egypten och Kanaan med andra beslåktade stammar,
som sedan längre tid varit bofasta där. Uttryck for denna
fôrening, varur Isfaels folk framgick, var antagandet av en
ny och før alla stammarna gemensam religion, Jahves religion,
vilken tilldragelse enligt Ed. Meyer ågde rum under midia-
nitiskt inflytande i Qades. Dårpå kånde sig folket starkt nog
for att fôreta inmarschen i Kanaans land. Med detta fôrlopp
kan inte férenas antagandet att Moses’ och hans religions
katastrof intråffade Oster om Jordan — den måste ha hånt
långt fore föreningen.

Säkert år det ganska olika element som sammansmält vid
bildandet av det judiska folket, men den stôrsta skillnaden
mellan dessa stammar måste ha bestått i om de varit med om
vistelsen i Egypten och vad dårpå fóljde eller inte. Med av-
seende på denna punkt kan man såga att nationen framgått
ur en förening av två beståndsdelar, och däremot svarar
också att den efter en kort period av politisk enhet föll
sonder i två delar, Israels rike och Juda rike. Historien har
en fôrkärlek for dylika restaurationer, i vilka sena tiders sam-
mansmåltningar upphåvs och åldre åtskillnader på nytt fram-
tråder, Det pregnantaste exemplet hårpå tillkom som bekant
genom reformationen, som efter ett intervall på mer ån tusen
år återstållde grånslinjen mellan det Germanien som varit

⑤⑨

romerskt och det som forblivit oberoende. Beträffande det
judiska folket kan vi inte påvisa någon lika trogen reproduk-
tion av ett åldre saklåge, vår kunskap om dessa tider år før
osåker for att tillåta påståendet att det norra riket kom att
omfatta de av alder bofasta och det södra riket de från
Egypten återkomna, men också i detta fall måste sónder-
fallandet ha haft sina rötter i något som fanns redan under
enhetens tid. De före detta egyptierna var sannolikt till folk-
mångden fårre ån de andra, men de visade sig kulturellt
starkare; de utôvade kraftigare inverkan på folkets senare
öden, emedan de hyste en tradition som felades de andra.
Och kanske ånnu något annat, som var konkretare ån
tradition. Till den judiska fornhistoriens största gåtor hör
frågan om leviternas hárkomst. De brukar härledas från en
av Israels tolv stammar, Levi stam, men ingen tradition har
vågat ange var denna stam ursprungligen var bofast eller
vilket stycke av det erôvrade landet Kanaan den tilldelades.
Leviterna besåtter de viktigaste pråstbefattningarna, men de
sårskiljs åndå från pråsterna, en levit år inte nôdvändigtvis
en prást; det år inte någon beteckning på en kast. Vårt an-
tagande om Moses' person ger oss en nårliggande forklaring.
Det år inte troligt att en hög herre som egyptiern Moses begav
sig utan ledsagare till ett för honom fråmmande folk. Han
forde såkert med sig sitt folje, sina nårmaste anhångare, sina
skrivare, sina tjånare. Det var de fôrsta leviterna. Tradi-
tionens påstående att Moses var levit fôrefaller att vara en
genomskinlig omskrivning av sakførhållandet: leviterna var
Moses’ folk. Denna ⑯sning får stod av det faktum jag redan
nåmnt i min fôrra uppsats, att det endast år bland leviterna

60

som egyptiska namn senare dyker upp.* Man får antaga att
en hel del av dessa Moses’ månniskor undgick den katastrof,
som träffade honom själv och hans religion. De fôrôkade sig
i påföljande generationer, smälte samman med det folk i vars
mitt de levde, men de förblev trogna sin herre, höll hans
minne i helgd och vårdade traditionen om hans láror. Vid
tiden for föreningen med Jahvedyrkarna bildade de en in-
flytelserik minoritet, kulturellt sett överlägsen de andra.

Jag uppståller tills vidare det antagandet, att mellan Moses'
undergång och religionsstiftandet i Qadeś forgick två genera-
tioner, kanske till och med ett árhundrade. Jag ser ingen vág
att kunna avgôra, om neo-egyptierna, som jag hår for âtskill-
nads skull vill kalla dem, alltså de återvåndande, samman-
tråffade med sina stamfôrvanter efter det att dessa antagit
Qadeśreligionen eller redan dessfórinnan. Man kan anse det
sista sannolikast. For slutresultatet gor det ingen skillnad.
Det som skedde i Qadeš var en kompromiss vari Moses-
stammarnas andel år omisskånnlig.

Vi Кап hår återigen stódja oss på omskårelsens vittnesbord,
som gång på gång — så att såga såsom ledfossil — gjort oss
de viktigaste tjånster. Denna sed blev påbjuden också i
Jahvereligionen, och då den år olôsbart fôrknippad med
Egypten, kan dess antagande endast ha varit en koncession åt
Mosesfolket, vilka sjålva — eller leviterna bland dem — inte
ville avstå från detta insegel på sin helgelse. Åtminstone så
mycket ville de rådda av sin gamla religion, och i gengåld var

1 Detta antagande stimmer gott med Yahudas antagande om det
egyptiska inflytandet på den fornjudiska litteraturen. Se A. S. Yahuda:

Die Sprache des Pentateuch in ihren Beziehungen zum Agyptischen,
1929.

61

de beredda att antaga den nye guden och vad Midians
pråsterskap visste att berätta om honom. Det år môjligt, att
de ocksä tillkimpade sig andra medgivanden. Vi har redan
nåmnt, att den judiska ritualen foreskrev vissa inskrånk-
ningar i bruket av gudsnamnet. I stållet før Jahve måste man
såga Adonai. Det ligger nåra till hands att såtta denna fore-
skrift i samband med vår hypotes, men detta år en fórmodan
utan nårmare hållpunkter. Fórbudet att uttala gudsnamnet år
som bekant ett urgammalt tabu. Varfor det återupptogs just
i den judiska lagstiftningen, forstår man inte; det år inte
uteslutet att detta skedde under inverkan av ett nytt motiv.
Man behôver inte anta att forbudet blev konsekvent genom-
fort; for bildning av teofora personnamn, alltså för samman-
såttningar, stod det envar fritt att anvånda guden Jahves
namn (Jochanan, Jehu, Josua). Men det var åndå någonting
sårskilt med detta namn. Som bekant antar den kritiska bibel-
forskningen två kållskrifter till Hexateuken. De betecknas med
J och E, emedan den ena anvånder gudsnamnet Jahve och den
andra namnet Elohim. Visserligen Elohim och inte Adonai,
men man kan erinra sig en av våra auktorers anmårkning:
”De olika namnen år ett tydligt kånnetecken på ursprungligen
skilda gudar.”*

Vi lit bibehållandet av omskårelsen gålla som bevis for att
en kompromiss tråffats vid religionsstiftandet i Qades. Dennas
innehåll kan vi utläsa ur de överensstämmande skildringarna
hos J och E, vilka alltså håri går tillbaka på en gemensam
kålla (nedskriven eller muntlig tradition). Den ledande tenden-
sen var att ge beligg for den nye guden Jahves storhet och

1 Gressmann, 1. c., s. 54.

62

makt. Då Mosesfolket lade så stor vikt vid sina upplevelser
vid uttåget ur Egypten, måste detta befrielseverk gôras till
Jahves dåd, och håndelsen forsågs med utsmyckningar som
visade vulkangudens skrámmande storhet: molnstoden som
om natten blev till en eldstod, stormen som för en kort stund
torrlade havet, så att fGrfoljarna dränktes av de återsvallande
vattenmassorna. Dårvid flyttades uttåget och religionsstiftan-
det nåra tillsammans, och det långa intervallet mellan dem
bågge fórnekades; inte heller lagstiftandet hånde i Qades,
utan vid gudsbergets fot under tecken på ett vulkaniskt ut-
brott. Men denna skildring begick en svår oførrått mot
mannen Moses' minne; det var ju han och inte vulkanguden
som befriat folket från Egypten. Därfôr var man skyldig
honom något slags uppråttelse, och en dylik fick det bli, att
man tog med Moses Over till Qades eller till Sinai-Horeb och
satte honom i stållet för den midianitiske pråsten. Att man
genom denna lösning gjorde råttvisa åt en annan oavvisligen
trångande tendens, skall vi senare avhandla. På så vis hade
man skipat en sorts råttvisa: man låt Jahves makt stråcka
sig från hans berg i Midian ånda bort till Egypten, och i
gengåld fick Moses’ levnad och verksamhet gripa Over på
Qadeš och ända in i landet Oster om Jordan. Han kom sá
att sammansmålta med den senare religionsstiftaren, midia-
niten Jethros svårson, och fick låna honom sitt namn Moses.
Men om denne andre Moses vet vi inte att utsåga någonting
personligt, så totalt fordunklas han av den forste Moses,
egyptiern. Môjligen skulle man kanske kunna ta fasta på de
motsåttningar i karakteristiken av Moses, som står att lása i
bibelns skildring. Ofta nog skildras han som hårsklysten,

63

häftig, ja väldsam, och ändä sägs det om honom att han varit
den saktmodigaste och tälmodigaste av alla människor. Det
är klart att dessa egenskaper föga skulle ha gagnat den
egyptiske Moses, som med sitt folk genomkämpade sä stora
och svåra Oden ; kanske tillhörde de ursprungligen den andre,
midianiten. Jag tror att man har rått att ånyo skilja de bägge
personerna åt och anta, att den egyptiske Moses aldrig kom
till Qades och aldrig horde namnet Jahve, medan den midia-
nitiske Moses aldrig betrått Egyptens mark och ingenting
visste om Aton. I syfte att sammansmålta de bågge gestalterna
till en fick traditionen eller mytbildningen i uppgift att fôra
den egyptiske Moses till Midian, och vi har redan hort att

mer ån en forklaring hårtill var i omlopp.

VI

Vi år forberedda på att återigen få hora det klandret, att
vi framfôrt vår rekonstruktion av Israels folks urhistoria med
alltfør stor och oberättigad såkerhet. Denna kritik tråffar oss
inte så hårt, eftersom den finner gensvar i vårt eget omdôme.
Vi vet sjålva att vår byggnad har sina svaga punkter, men
den har också sina starka sidor. På det hela taget Overvåger
det intrycket, att det lönar mödan att fortsåtta verket i den
inslagna riktningen. Den allbekanta bibliska skildringen inne-
håller vårdefulla, ja, oskattbara historiska uppgifter, vilka
dock blivit vanstållda under inflytande av måktiga tendenser
och utsmyckade med produkter av diktad uppfinning. Hittills
har vi under våra anstrångningar kunnat gissa oss till en av

64

dessa vanställande tendenser. Detta fynd visar oss fortsätt-
ningen av vågen. Vi kommer att hitta andra dylika tendenser.
Om vi har hållpunkter før att avslöja de omdiktningar de
frambragt, så kommer vi att kunna dårbakom leta fram nya
brottstycken av det verkliga sakforhållandet.

Lit oss först hora vad den kritiska bibelforskningen har att
berätta om Hexateukens (de fem Moseböckerna och Josuas
bok, vilka i detta sammanhang år det enda som intresserar
oss) uppkomsthistoria.! Som den äldsta av kållskrifterna
gåller J, Jahvisten, som man på senare tid velat identifiera
med prästen Ebjatar, en samtida till konung David. Något
senare, man vet inte når, placerar man den så kallade
Elohisten, som hor till det norra riket? Efter dettas under-
gång 722 har en judisk pråst sammanfogat stycken av J och E
med varandra samt tillagt egna bidrag; hans kompilation
betecknas som JE. Under sjunde århundradet tilikommer
Deuteronomium, den femte boken, vilken uppges i sin helhet
ha hittats i templet. Till tiden efter templets fôrstôring (586),
under landsflykten och efter återkomsten förlägger man den
omarbetning, som man kallar ”Pråstkodex”; under femte år-
hundradet blir verket slutgiltigt utredigerat och har sedan dess
inte våsentligt fôrändrats.*

1 Encyclopedia Britannica, TI. upplagan, 1010, artikeln Bible.

? Se Auerbach: Wüste und gelobtes Land, 1932.

3 Jahvisten och Elohisten sårskildes forsta gången 1753 av Astruc.

* Det år historiskt såkerstållt, att den judiska typens slutliga fixe-
rande var resultatet av Esras och Nehemias reformation i femte år-
hundradet fôre Kristi fodelse, alltså efter fångenskapen, under det gent-
emot judarna vånligt sinnade perservåldet. Efter vår beråkning hade då
omkring 900 år fórgátt sedan Moses’ upptrådande. Under denna reforma-
tion gjorde man allvar av de bestimmelser som syftade till hela folkets

helgelse: avgränsningen från omgivningen säkerställdes genom förbud
mot blandade äktenskap; Pentateuken, den egentliga lagboken, gavs sin

5. — Freud, Moses och monoteismen. 65

Kung Davids och hans tids historia år hogst sannolikt
någon samtidas verk. Den år riktig historieskrivning, fem-
hundra år före Herodotos, ”historieskrivningens fader”. Man
nårmar sig forståelsen for denna prestation, om man med
vår hypotes tänker på egyptiskt inflytande." Den gissningen
har till och med framkastats, att israeliterna i sagda forntid,
alltså Moses’ skrivare, haft en viss del i det forsta alfabetets
uppfinning.? I vilken utsträckning skildringarna av äldre
tider återgår på tidiga nedskrifter eller på muntliga tradi-
tioner och vilka tidsintervall som i de enskilda fallen ligger
mellan håndelsen och dess fixerande, det kan vi naturligtvis
inte veta. Men texten, sådan vi i dag låser den, har tillråck-
ligt att beråtta om sina egna Gden. Två diametralt motsatta
behandlingar har satt sina spår på den. Å ena sidan har den
yederfarits bearbetningar, som i sina hemliga avsikters syften
fôrfalskat, stympat och utvidgat den eller rentav fôrändrat
den till dess motsats, å andra sidan har en skonande pietet
vakat Over den i avsikt att sóka bevara allting sådant det på-
tråffats, vare sig det sedan ståmt eller motsagt sig sjálvt. Så
har det i nästan alla dess delar skapats iögonfallande luckor,
störande upprepningar, påtagliga motsägelser, allt tecken som
för oss förråder saker som det inte varit meningen att föra
vidare. Det år med vanställande av en text som med ett mord.
definitiva form, och man avslutade den omarbetning som blivit kånd
som Pråstkodex. Det synes dock vara bekråftat, att reformationen inte

inforde några nya tendenser utan endast upptog och befåste åldre

impulser.

+ Jfr Yahuda, 1. c.

‎Om de stod under trycket av förbudet mot bilder, så hade de till‏ ל
‎och med ett motiv for att Overge den hicroglyfiska bildskriften, når de‏
‎inråttade sina skrifttecken før anvåndning inom ett nytt språk. — Jfr‏

‎Auerbach, 1. c., s. 142.

‎66

Svårigheten ligger inte i att utfôra dådet utan i att undan-
roja sparen. Man skulle vilja ge ordet ”vanstållning” (Ent-
stellung) den dubbelbetydelse som det egentligen kan gôra
anspråk på, fast den i dag aldrig anvånds. Det borde betyda
inte bara: till utseendet fOråndra, utan också: flytta till ett
annat ställe. Dårmed kan vi i fall av textvanstållning ofta
råkna på att finna det bortcensurerade och undertryckta
undangömt på något annat hill, om också ändrat och ⑯sryckt
ur sitt sammanhang. Det år bara inte alltid lått att kånna
igen det.

De vanstållande tendenser, som vi vill ha tag på, måste ha
inverkat på traditionerna redan fore varje upptecknande. Den
ena av dem, kanske den starkaste av dem alla, har vi redan
upptäckt. Vi sade, att med antagandet av den nye guden
Jahve i Qadeś fóljde också tvånget att göra något för hans
fôrhärligande. Råttare sagt: man var tvungen att installera
honom, gôra plats for honom, utplåna spåren av tidigare
religioner. Det tycks ha lyckats helt och hållet med de bofasta
stammarnas religion, ty om den hor vi intet vidare. Med de
återvåndande var det inte lika lått; de låt inte frånta sig ut-
tåget ur Egypten, mannen Moses och omskårelsen. De hade
alltsá varit i Egypten, men de hade åter Overgett detta land,
och for framtiden gållde det att forneka varje spår av egyp-
tiskt inflytande. Mannen Moses klarade man av genom att
flytta honom till Midian och Qadeś och låta honom smålta
samman med religionsstiftandets Jahvepråst. Omskårelsen,
det mest graverande tecknet på beroendet av Egypten, måste
man bibehålla, men man underlåt inga försök att i strid mot
all evidens frånkånna denna sed dess egyptiska ursprung.

67

Endast som en avsiktlig motsägelse gentemot det fôrrädiska
verkliga fôrhällandet kan man uppfatta det gåtfulla och till
obegriplighet omstiliserade stållet i Exodus, att Jahve en gång
vredgades på Moses, emedan han fórsummat omskårelsen, och
att hans midianitiska hustru genom att snabbt utfôra opera-
tionen råddade hans liv! Vi skall strax få höra om en annan
uppfinning, varmed man sôkt oskadliggora detta obekvama
indicium.

Man kan knappast beteckna det som någon ny tendens, utan
det år snarare bara en fortsättning på den fôrra, når vi på-
tråffar stråvanden att direkt forneka att Jahve varit en ny
gud, frámmande för judarna. I denna avsikt tar man upp
sagorna om folkets patriarker, Abraham, Isak och Jakob.
Jahve fórsákrar att han på sin tid redan varit dessa fäders
gud; visserligen, det måste han sjålv tillstå, hade de inte
dyrkat honom under detta hans namn.?

Han tillfogar inte under vilket annat namn. Och hår er-
bjuder sig tillfället till ett avgórande hugg mot omskärelse-
sedens egyptiska ursprung. Jahve hade fordrat denna redan
av Abraham, han hade instiftat den som tecken pâ fôrbundet
mellan sig och Abrahams efterkommande. Men som upp-
finning var detta ganska misslyckat, Till tecken, avsett att
sårskilja någon från de andra och speciellt utmårka honom
bland dem, våljer man något som inte finns hos dessa andra,
och inte något som millioner andra på precis samma sått kan
uppvisa. En israelit som forsatts till Egypten skulle ju ha
mást erkånna alla egyptier såsom fôrbundsbrôder, broder i

1 Inskrånkningarna i bruket av detta nya namn blir dårigenom inte
begripligare, men vål suspektare.

68

Jahve. Det faktum, att omskårelsen var inhemsk i Egypten,
kunde omôjligen vara okånt för de israeliter som skapade
bibelns text. Det av Ed. Meyer omnåmnda stållet hos Josua
medger sjålvt utan betånkande detta, men det var ju just vad
som till varje pris skulle fórnekas.

På religiôsa mytbildningar lår man inte kunna stålla det
kravet, att de skall ta så stor hånsyn till logiskt sammanhang.
Annars hade folkmedvetandet kunnat ta beråttigad anstôt
Over beteendet hos en gud, som 10156 sluter fôrdrag om
ömsesidiga förpliktelser med stamfadern, men sedan i hundra-
tals år inte bekymrar sig ett dugg om sin månsklige partner,
tills han sedan plôtsligt får infallet att på nytt uppenbara sig
for de efterkommande. Annu mårkvårdigare verkar fôre-
stållningen, att en gud en vacker dag ”våljer” sig ett folk,
forklarar det for sitt eget utvalda folk och sig sjålv for dess
gud. Jag tror att detta fall år det enda dylika i de månskliga
religionernas historia. Eljest brukar gud och folk höra oupp-
⑯sligen tillsammans, de år ett från allra första början; ibland
hor man väl talas om att ett folk antar en annan gud, men
aldrig någonsin att en gud sôker sig ett annat folk. Kanske
forstår vi låttare denna egendomliga process, om vi erinrar
oss relationerna mellan Moses och judafolket. Moses hade
sånkt sig ned till deras nivå och gjort dem till sitt folk: de
var hans "utvalda folk”.

1 Jahve var otvivelaktigt en vulkangud. Egyptens invånare hade alltså
ingen anledning att dyrka honom. Jag år säkert inte den förste, som
fångslas av namnet Jahves likhet med roten i ett annat gudanamn:
Jupiter (Jovis). En förkortning av det hebreiska Jahve bildar första
sammansattningsledet i namnet Jochanan (ungefär = Gotthold, Gud-
mund; punisk motsvarighet: Hannibal), vilket under formerna Johann,
John, Jean, Juan, blivit det populåraste fórnamnet i den europeiska
kristenheten. Når italienarna skriver detta namn Giovanni och sedan

69

När man drog in urpatriarkerna i historien, sä tjänade detta
också ett annat syfte. De hade levt i Kanaan, deras minne
var ånnu fôrknippat med beståmda platser i landet. Möjligen
var de sjålva från borjan kananeiska heroer eller lokala
gudomligheter, som de invandrade israeliterna sedan lade
beslag på for sin egen fôrhistorias råkning. Om man âbe-
ropade sig på dem, håvdade man dårmed så att såga sin
bofasthet och holl på avstånd den ovilja som riktats mot den
fråmmande erôvraren. Det var en skickligt åvågabragt saker-
nas våndning, att på detta sått guden Jahve kom att bara
âterge dem vad deras fôrfäder en gång ägt.

I de senare bidragen till den bibliska texten vann den av-
sikten Overhand att helt undvika att nåmna Qades. Platsen for
religionsstiftandet blev dårmed definitivt gudaberget Sinai-
Horeb. Motivet härför kan inte klart uppspåras ; kanske ville
man inte bli påmint om inflytandet från Midian. Men alla
senare vanstållningar, sårskilt från den så kallade Prástkodex”
tid, tjånar en annan avsikt. Man behôvde inte längre i onskad

kallar en veckodag for Giovedi, så återkallar de dårmed till liv en lik-
het, som mojligen ingenting betyder men som kanske har den allra
stôrsta innebôrd. Hår ôppnar sig vida men också ganska osåkra perspek-
tiv. Lånderna kring ôstra Medelhavsbåckenet tycks under dessa dunkla
och av historieforskningen knappast ånnu berorda sekler ha varit skåde-
platsen for tita och håftiga vulkanutbrott, som måste ha gjort det 1
kaste intryck på invånarna. Evans antar att också den slutgiltiga
stôringen av Minospalatsct i Knossos var fôljden av en jordbåvning. På
Kreta dyrkade man dáfórtiden, liksom troligen ôverallt i den egeiska
världen, den stora gudinnan-modern. Upptäckten att hon inte förmådde
skydda sitt hus mot en starkare makts angrepp kan ha bidragit till att
hon fick rymma fältet for en manlig gud, och då hade vulkanguden i
första hand rätten att efterträda henne. Zeus heter ju alltjämt "den
jordskakande”. Det råder knappast något tvivel om att under dessa
dunkla tider modergudinnorna ersattes av manliga gudar (som kanske
ursprungligen varit sóner?). Sårskilt pregnant år hårvid gudinnan Pallas
Athenes öde: hon var såkerligen den lokala modergudinnan, men blev
genom den religiôsa omvålvningen degraderad till dotter, berôvad sin
egen moder och ålagd jungfrulighet, varigenom hon ju också for alltid
avstangdes från moderskap.

70

riktning andra om beråttelser om tilldragelser, ty detta var
redan for linge sedan gjort. Utan nu bemödade man sig att
låta samtida påbud och institutioner framstå som hårstam-
mande från forna tider, i regel âterfôra dem på mosaisk lag-
stiftning, for att dårur hårleda deras anspråk på helighet och
deras tvingande makt. Och hur svårt man hårmed ån for-
falskade det fôrgängnas bild, så saknade detta fôrfarande
ändå inte ett visst psykologiskt berättigande. Det avspeglade
det faktum, att under de långa tidernas lopp — från uttåget
ur Egypten till bibeltextens fixerande under Esra och
Nehemia fôrflôt ungefär goo år 一 Jahvereligionen hade
återbildats till överensstämmelse, kanske rentav identitet,
med Moses’ ursprungliga religion.

Och detta år det väsentliga resultatet, det ôdesdigra inne-
hållet i den judiska religionshistorien.

VII.

Bland alla de håndelser i forntiden, som senare tiders
diktare, pråster och historieskrivare tog sig for att bearbeta,
fanns det en som det alldeles sårskilt gållde att førneka, och
detta av de mest nårliggande och hôgtstäende månskliga
motiv. Det var mordet på den store ledaren och befriaren
Moses, vilket Sellin gissat sig till ur antydningar hos pro-
feterna. Man kan inte kalla Sellins antagande fantastiskt, ty
det år sannolikt nog. Moses var fostrad i Ikhnatons skola,
och hans metoder var heller inga andra ån dennes: han be-
fallde, han påtvang folket sin tro Kanske var Moses’ lira

İz Pâ den tiden var nâgon annan sorts pâverkan knappast heller
möjlig.

71

ännu skarpare än hans lärofaders; han behövde inte som
denne hälla fast vid sambandet med solguden, och prästskolan
i On hade ingen innebörd för hans nya folk. Moses liksom
Ikhnaton rônte samma öde som våntar alla upplysta despoter.
Moses judafolk var lika litet som egyptierna under adertonde
dynastien i stånd att båra upp en så fOrandligad religion och
finna sina behovs tillfredsstållelse i vad den hade att ge. I
bägge fallen hånde samma sak: man reste sig mot fórmynder-
skap och maktutôvning och kastade av sig den påtvungna
religionens ok. Men medan de veka egyptierna våntade tills
ôdet gjort av med Faraos heliga person, tog de vilda semiterna
ödet i egna hinder och röjde tyrannen ur vägen.! |

Man kan just inte heller påstå, att den bevarade bibeltexten
inte forbereder oss på ett sådant slut för Moses. Skildringen
av “Gkenvandringen“ — som kan betyda tiden for Moses’
vålde — år en enda kedja av svåra upplopp mot hans
auktoritet, vilka också — enligt Jahves bud — blir under-
tryckta med blodig hand. Man kan lått tånka sig att en dag
'ett sådant upplopp tog en annan ånde ån texten vill ha det
till. Texten beråttar också om folkets avfall från den nya
religionen, låt vara såsom en episod. Det år historien om den
gyllene kalven, i vilken med en skicklig våndning sónder-
brytandet av lagtavlorna (som bør fattas symboliskt: ”han
har brutit lagen”) tillskrivs Moses sjålv och motiveras med
hans harmfyllda vrede.

1 Det år verkligen anmårkningsvårt, hur litet den mångtusenåriga
egyptiska historien berättar om váldsamt undanrójande eller mórdande
av någon farao. Vid en jämfôrelse t. ex. med den assyriska historien
blir man ännu mer förvånad. Naturligtvis kan detta också härröra ur
= historieskrivningen hos egypterna uteslutande tjänade officiella
syften.

72

Det kom en tid, då man beklagade och sókte glomma
mordet på Moses. Såkert var det så vid tiden for môtet i
Qadeš. Men genom att flytta fram uttåget närmare tiden för
religionsstiftandet i oasen och låta Moses i stållet før den
andre mannen medverka dåri hade man inte bara tillfredsstållt
Mosesfolkets anspråk utan också framgångsrikt fôrnekat det
obehagliga faktum att han bragts om livet. I sjålva verket år
det hôgst osannolikt att Moses skulle kunnat deltaga i hän-
delserna i Qadeš, även om hans liv inte blivit förkortat.

Vi måste hår fôrsôka utreda dessa håndelsers kronologi. Vi
har redan placerat uttåget ur Egypten till tiden efter den
adertonde dynastiens utslocknande (1350). Det kan ha ågt
rum då eller också en tid efteråt, ty de egyptiska krônike-
skrivarna låter de påföljande åren av anarki räknas in i
Haremhabs regering; han gjorde slut på dem och regerade
till 1315. Den nästa, men också den enda hållpunkten för
kronologien år given genom Merneptahs (1225—1215) pelare,
som berômmer sig Over segern Over Isiraal (Israel) och ôde-
låggelsen av dess skordar (?). Den nårmare tolkningen av
denna inskrift år tyvårr tvivelaktig, men man brukar låta
den gålla som bevis för att israelitiska stammar redan vid
den tiden bodde i Kanaan.! Ed. Meyer drar ur denna pelare
med råtta den slutsatsen, att Merneptah inte som man förut
gårna trott kan ha varit uttågets Farao. Uttåget måste ha ågt
rum tidigare. Frågan efter uttågets Farao tycks oss ôver-
huvudtaget fåfånglig. Det fanns ingen uttågets Farao, efter-
som detta skedde under ett interregnum. Men inte heller
denna Merneptahpelare kastar något ljus över dén môjliga

1 Ed, Meyer, I. €, s. 222.

73

tidpunkten för mötet och religionsstiftandet i Qade&. Någon
gáng mellan 1350 och 1215 ár all den bestámning vi med
såkerhet kan ge. Inom detta árhundrade, fórmodar vi, kom-
mer uttåget mycket nåra bôrjan och Qadeshändelsen inte allt-
for långt från slutet. Stôrsta delen av tidrymden skulle vi
vilja ta i anspråk for intervallet mellan de bågge tilldragel-
serna. Vi behôver nåmligen en viss tid, under vilken efter
mordet på Moses lidelserna hos de återvåndande hunnit lågga
sig och Mosesfolkets, leviternas, inflytande blivit så stort, som
kompromissen i Qades förutsätter. Två generationer, sextio
år, skulle ungefår råcka till, men det går bara nått och jåmnt
ihop. Slutsatsen ur Merneptahpelaren gor tidrymden for
knapp, och eftersom vi ser att i vår hypotesbyggnad det ena
antagandet bara grundats på det nästfôregäende, så medger
vi att denna diskussion blottar ett svagt stålle i vår konstruk-
tion. Tyvårr år allt som sammanhånger med judafolkets
bosåttning i Kanaan lika oklart och forvirrat. Vi skulle
exempelvis behôva få veta, att namnet på pelaren inte syftar
på de stammar, vilkas Oden vi sokt spåra och som senare
enats till Israels folk. Men åven namnet Habiru — hebréer —
från Amarnatiden har ju Overgått på detta folk.

Denna stammarnas förening till nation i och med antagan-
det av en gemensam religion må nu ha ågt rum når som helst,
den hade i varje fall lått kunnat bli en før vårldshistorien
ganska likgiltig håndelse. Den nya religionen kunde ha sopats
bort av tilldragelsernas strém. Jahve skulle då ha fått inta
sin plats i den procession av detroniserade gudar, som dik-
taren Flaubert skådade, och av hans folk skulle alla tolv
stammarna gått ”fOrlorade”, inte bara de tio, som anglo-

74

sachsarna så linge sôkt. Guden Jahve, som den midianitiske
Moses den gången skånkte ett nytt folk, var sannolikt inte på
något vis något sårskilt framstående våsen. En rå och trång-
brostad lokalgud, brutal och blodtórstig; han hade lovat sina
anhängare att giva dem landet som ”flyter av mjölk och
honung”, och han uppmanade dem att utrota dess fôrut-
varande invånare med ”svårdets egg”. Man forvånar sig Over
att trots alla omarbetningar åndå så mycket fått stå kvar i
bibelns skildringar, att man verkligen kan skónja hans ur-
sprungliga vásen, Det år inte ens såkert att hans religion var
någon riktig monoteism, att den bestred gudomen hos andra
folks gudar. Det råckte sannolikt med att den egna guden var
måktigare ån alla fråmmande gudar.

Når det nu faktiskt gick så helt annorlunda, ån man kunde
vinta av sådana ansatser, så måste vi soka orsaken härtill 1
ett enda faktum. En del av folket hade från den egyptiske
Moses fått ett annat och mer forandligat gudsbegrepp, idén
om en enda, hela vårlden omspånnande gud, vars kårlek inte
var mindre universell ån hans makt och som långtifrån att
Onska ceremoniel och trolldom i stållet satte upp ett liv i san-
ning och rättvisa som månniskornas hôgsta mål. Ty hur ofull-
komliga våra kunskaper om Atonreligionens etiska sida ån må
vara, så kan det inte vara betydelselost att Ikhnaton regel-
bundet i sina inskrifter betecknade sig såsom ”levande i
Maat” (sanning, rättvisa).! I långden gjorde det ingenting,
att folket sannolikt efter kort tid fôrkastade Moses’ lira och

1 Hans hymner framhåver inte bara att Gud år universell och en
enda, utan också hans kärleksfulla omsorg om alla skapade varelser,

och de uppmanar oss att glådjas över naturen och njuta dess skonhet.
Jfr Breasted, The Dawn of Conscience.

75

röjde honom själv ur vägen. Traditionen frän hans tid för-
blev kvar, och dess inverkan frambragte, lät vara först under
ärhundradenas lopp, vad Moses själv inte förunnats verka.
Guden Jahve hade kommit att oförtjänt hedras, när man allt-
sedan Qadeš skrev Moses’ befriargårning på hans räkning,
men för denna usurpation fick han också sota. Skuggan av
den gud, vars plats han intagit, blev starkare ån han; mot
slutet av utvecklingen hade bakom hans eget våsen i stållet
den bortglómde mosaiske gudens kommit i dagen. Ingen
tvivlar på att det endast var tack vare idén om denne andre
gud, som Israels folk trots ⑥dets alla svåra prôvningar kunde
åga bestånd och leva kvar ånda in i vår tid.

I den mosaiske gudens slutgiltiga seger Over Jahve kan
man inte avgôra leviternas roll. Dessa hade på sin tid trått
in for Moses, når kompromissen i Qadeš slots, ty den man,
vars följe och landsmän de varit, hade de då ännu i levande
åminnelse. Under de fôljande århundradena hade de smält
samman med folket eller med pråsterskapet, och detta senares
uppgift hade blivit att utveckla och Overvaka ritualen samt
att bevara och for sina syften bearbeta de heliga skrifterna.
Men var inte all offertjánst och allt ceremoniel i grund och
botten bara magi och trolldom, totalt förkastade som de hade
varit i den gamla Moseslåran? Nu trådde det fram ur folkets
mitt en ständig följd av min, som inte genom sin hårkomst
stod i relation till Moses, men som var gripna av den stora
och måktiga tradition, som småningom hade vuxit fram i det
forborgade, och det var dessa min — profeterna 一 som
outtrottligt forkunnade den gamla mosaiska låran om en
gudom som fôrsmär offer och ceremoniel och endast fordrar

76

tro och ett liv i sanning och rattvisa ("Maat"). Profeternas
strävanden hade varaktig framgång ; de läror, genom vilka de
åter frammanade den gamla tron, blev till den judiska reli-
gionens bestående innehåll. Det år heder nog fr det judiska
folket, att det kunde vidmakthålla en sådan tradition och
frambringa mån som lånade den en ståmma, låt vara att
impulsen dårtill hade kommit utifrån, från en stor fråm-
mande gestalt.

Jag skulle inte kånna mig såker med denna skildring, om
jag inte kunde åberopa mig på andra, sakkunniga, forskares
omdôme, vilka ser Moses’ betydelse før den judiska religions-
historien i samma ljus, åven om de inte erkånner hans egyp-
tiska härkomst. Så säger t. ex. Sellin": "Vi böra alltså tänka
oss att Moses’ egentliga religion, tron på en sedlig gud, vilken
han forkunnat, dårefter ursprungligen blivit bofast endast
inom en liten krets bland folket. Så tidigt kunna vi inte räkna
med att påtråffa den i den officiella kulten, i pråsternas
religion eller i hela folkets tro. Vi kunna från bôrjan bara
råkna med att det ån hår och ån dår, tid efter annan, på nytt
dyker upp en gnista från den andliga brand han tånt, att hans
idéer inte dott ut utan hår och dir i all stillhet inverkat på
tro och sedvånja, tills de så forr eller senare, under inverkan
av sårskilda upplevelser eller av personligheter som sårskilt
gripits av hans ande, en gång åter brutit fram med fôrnyad
styrka och vunnit inflytande på bredare lager av folket. Allt-
igenom ur denna synvinkel måste man betrakta den forn-
israelitiska religionshistorien. Om någon exempelvis toge sig
får att ur den religion, vi móta i de historiska urkunderna

11.0, 8 52:

77

om folklivet under de fôrsta femhundra åren i Kanaan, söka
konstruera den mosaiska religionen, skulle han dårmed begå
det grovsta metodiska fel.” Annu tydligare uttrycker sig
Volz!, som anser "att Moses skyhôga verk ursprungligen rónt
endast svag och ringa forståelse och efterfôljd, tills det under
århundradenas lopp kom att alltmer genomsyra mångden och
slutligen i de stora profeterna fann likasinnade andar, som
fortsatte den ensammes verk”.

Hårmed skulle jag stå vid slutet av mitt arbete, som blott
tjånar det enda syftet att infoga gestalten av en egyptisk
Moses i den judiska historiens sammanhang. Eller for att
uttrycka vårt resultat i den kortaste môjliga formel: till denna
historias bekanta tvåfalder — två folkstammar som tillsam-
mans bildar nationen, två riken vari denna nation sonder-
faller, två gudsnamn i bibelns källskrifter — fogar vi nu två
nya dylika: två religionsstiftanden, det ena undantrångt av
det andra men senare åndå segerrikt framtrångande bakom
detta, och två religionsstiftare, som bågge nåmns vid samma
namn Moses och vilkas personligheter vi har att sårskilja
från varann. Och alla dessa tvåfalder år nôdvändiga fôljder
av den forsta, nåmligen av det faktum, att folkets ena be-
ståndsdel genomgått en upplevelse av traumatisk art, varmed
den andra delen inte haft något att gora.

Därutôver funnes det ganska mycket mer att avhandla, fôr-
klara och påstå. Forst dårmed bleve det egentligen möjligt att
råttfårdiga intresset for denna rent historiska studie. Vari en
traditions egentliga natur består och varpå dess sårskilda makt
grundar sig, hur omöjligt det år att förneka enskilda store

1 Paul Volz: Mose. Tiibingen 1907 (s. 64).

78

måns personliga inflytande på vårldshistorien, vilken fôr-
gripelse på månniskolivets storartade mångfaldighet det år
att endast erkånna motiv härrôrande ur materiella behov, ur
vilka kållor många, speciellt religiôsa, idéer håmtar kraft att
lågga individer och folk under sitt ok — alla dessa frågor
vore det en lockande uppgift att sóka studera med den
judiska historien som specialfall. En sådan fortsåttning på
mitt arbete skulle ansluta sig till de tankegångar, jag for
tjugufem år sedan nedskrivit i "Totem und Tabu”. Men jag
tilltror mig inte långre kraften att åstadkomma detta.

79