III.

MOSES, HANS FOLK OCH
MONOTEISMEN

6. — Freud, Moses och monoteismen.

FORSTA DELEN.
FORORD I: Fôre mars 1938.

Med djårvheten hos den som har fôga eller intet att fôrlora
går jag att för andra gången bryta en vålgrundad 5
och skicka ut i vårlden min forut kvarhållna avslutning
till de bågge arbetena om Moses (i Imago bd 23, h. I och 3).
Jag slutade med en fôrsäkran att jag kånde mina krafters
otillråcklighet, och dårvid åsyftade jag naturligtvis det fôr-
svagande av skaparfórmágan som kommer med hög alder’,
men jag tånkte också på ett annat håmmande moment.

Vi lever i en sårdeles mårkvårdig tid. Vi finner till vår
fôrväning, att utvecklingen har slutit forbund med barbariet.
I Sovjetryssland har man tagit sig för att hôja ungefår
hundra millioner månniskor, hittills kvarhållna i fôrtryck, till
båttre livsformer. Man ‘var djårv nog att undanhålla dem
religionens ”rusgift” och klok nog att skånka dem ett for-
ståndigt mått av sexuell frihet, men samtidigt pålade man
dem det grymmaste tvång och berôvade dem varje môjlighet
till tankefrihet. Med liknande hårdhånthet uppfostras det
italienska folket till ordning och pliktkånsla. Man kånner det

1 Jag håller inte med min jåmnårige, Bernard Shaw, som anser att
månniskorna kommer att duga något till först når de kan bli 300 år

gamla. Det kommer inte an på livslångden utan på en grundlig fôränd-
ring av livsvillkoren.

83

faktiskt som en lättnad frän ett tryckande bekymmer, när
man finner ett nytt exempel, det tyska folkets, som visar att
äterfallet till hart när förhistoriskt barbari ocksä kan försiggä
utan nägot som helst hägn av nägon sorts framstegsidé. I
varje fall har det nu fallit sig sä, att det i dag är de konserva-
tiva demokratierna som blivit kulturutvecklingens vårdare och
att mårkvårdigt nog just den katolska kyrkans institution
bjuder kraftigt motstånd mot utbredningen av nåmnda kultur-
fara. Katolska kyrkan — hittills den obônhôrliga fienden till
tankefrihet och sanningssókande !

Vi lever hår i ett katolskt land under denna kyrkas skydd,
ovissa om hur långe det skall bestå. Men så långe det finns,
hyser vi naturligtvis betänkligheter mot att göra något som
kan uppvåcka kyrkans fiendskap. Det år inte feghet utan
forsiktighet; den nye fiende, som vi vill akta oss for att
gagna, år farligare ån den gamle fiende, som vi redan lårt
oss samsas med. Den psykoanalytiska forskning, som vi
driver, år for övrigt ändå föremål for katolicismens miss-
trogna uppmårksamhet. Vi sóker inte påstå att detta år med
orått. Om vårt arbete leder oss till ett resultat, som reducerar
religionen till en månsklighetens neuros och ståller dess stor-
artade makt i samma ljus som det neurotiska tvånget hos
individerna, våra patienter, så år vi såkra på att ådra oss den
starkaste ovilja från de makter som hårskar hos oss. Inte så,
att det vi nu har att såga skulle vara något nytt, som vi inte
tydligt nog sagt redan for ett kvartsekel sedan, men detta
har sedan dess fallit i glômska, och det kan inte bli utan sin
verkan, om vi i dag på nytt upprepar det och demonstrerar
det med ett exempel som kan gålla for alla religionsstiftan-

84

den. Det skulle sannolikt leda till att man fôrbjuder oss syssla
med psykoanalys. Undertryckandet med våld år ju inte
kyrkan främmande, tvårtom kånner den det som ett in-
trång på sina privilegier om någon annan också begagnar
denna metod. Men psykoanalysen, som under loppet av min
långa levnad fått insteg Overallt, har ånnu inte fått något hem-
vist, som vore vårdefullare för den án just denna stad, dar
den år fódd och uppvuxen.

Jag inte bara tror utan vet, att detta andra hinder, den
yttre farans, kommer att avhålla mig från att publicera sista
delen av min studie Over Moses. Jag har gjort ånnu ett fór-
sök att skaffa denna svårighet ur vårlden genom att sága mig,
att min rådsla beror på en Overskattning av min personliga
betydelse, och att man på hôgre ort sannolikt lår finna det
ganska likgiltigt vad jag tar mig för att skriva om Moses
och de monoteistiska religionernas ursprung. Men i detta om-
dôme känner jag mig inte säker, Långt snarare förefaller det
mig möjligt, att vad som felas mig av betydelse inför samtiden
kommer att uppvågas av elakhet och sensationslystnad. Jag
kommer alltså inte att offentliggóra detta arbete, men det
behôver inte hindra mig från att skriva det, sårskilt som jag
redan en gång, for två år sedan, har skrivit ner det, så
att jag nu bara behåver omarbeta det och foga det till de
bägge föregående uppsatserna. Det kan sedan bli liggande i
sin gómma, tills en gång den dag kommer då det utan fara
kan vaga sig fram i ljuset, eller tills man åt någon, som be-
kånner sig till samma slutsatser och åsikter, kan såga: det
var en gång under morkare tider en månniska, som tånkte
sig detsamma som du, ⑧

⑧⑤

FORORD II: I juni 1938.

De alldeles sårskilda svårigheter, som under nedskrivandet
av denna studie kring Mosesgestalten tyngt mig — inre
betånkligheter såvål som yttre hinder —, medfør att denna
tredje och avslutande uppsats inleds av två olika fôrord, som
motsåger, ja, upphåver varann. Ty under den korta tid som
fôrflutit mellan dem har fôrfattarens yttre fórhállanden i
grund fôrändrats. Förra gången levde jag under katolska
kyrkans skydd och var rådd att jag genom min publikation
skulle forlora detta skydd och frambesvårja ett arbetsforbud
for psykoanalysens anhångare och lårjungar i Osterrike. Och
så kom plôtsligt den tyska invasionen, och katolicismen visade
sig, for att tala med bibeln, vara "ett ro for vinden”. I fôr-
vissningen att numera bli förföljd inte bara för mina tänke-
sátts skull utan också for min "ras'", låmnade jag tillsam-
mans med många vånner den stad, som alltsedan min førsta
barndom under sjuttioåtta år varit mitt hemvist.

Jag тбше det vänligaste mottagande i det vackra, fria, ådel-
modiga England. Hår lever jag nu som en gårna sedd gist,
andas ut sedan detta tryck fôrsvunnit och jag åter kan tala
och skriva — jag hade så når också sagt: tånka — som jag
vill eller måste. Nu vågar jag släppa mitt sista arbete infor

offentligheten.
Inga yttre hinder långre, eller åtminstone inga av den art

som man får rygga tillbaka infor. Under de få veckor jag
vistats hår har jag fått otaliga hålsningar från vånner, som

86

glatt sig Over att jag var hår, och från obekanta, ja, utom-
stående, som bara velat ge uttryck åt sin tillfredsstållelse över
att jag hår funnit frihet och såkerhet. Och dårtill kom också,
i ett antal som ôverraskade fråmlingen, andra slags skrivelser,
som vittnade om omsorger om min sjåls frålsning, som ville
visa mig Kristi vågar och undervisa mig om Israels framtid.

De goda månniskor, som skrev så, kan inte ha vetat mycket
om mig; men jag antar att når detta arbete om Moses i över-
såttning blir kånt bland mina nya landsmån, så lår jag också
hos ett antal nya månniskor få forlora tillráckligt av de
sympatier med vilka de nu móter mig.

I mina inre svårigheter kunde de politiska omvålvningarna
och mitt byte av vistelseort inte åndra någonting. Nu som
fôrr kånner jag mig osåker infor mitt eget arbete, jag saknar
medvetande om den enhet och det samband som bör finnas
mellan en fôrfattare och hans verk. Inte så att jag skulle
sakna Overtygelsen om mina resultats riktighet. Den fick jag
redan för ett kvartsekel sedan, 1912, då jag skrev boken om
”Totem und Tabu”, och den har sedan dess bara vuxit till.
Sedan dess har jag inte längre tvivlat på att de religiôsa
fenomenen endast kan forstås efter mönstret ау individens
for oss vålbekanta neurotiska symtom, såsom en återkomst av
långesedan fôrgätna betydelsefulla tilldragelser i den mänsk-
liga familjens urhistoria, att de håmtar sin karaktår av tvång
just ur detta sitt ursprung och alltså påverkar månniskorna
just i kraft av sin halt av historisk sanning. Min osäkerhet
bôrjar først infor frågan, om jag lyckats påvisa giltigheten
dårav just för det hår valda exemplets del: den judiska mono-
teismens. Infor min kritik ter sig detta från mannen Moses

87

utgäende arbete som en dansös, som balanserar pä täspetsen.
Om jag inte kunde stödja mig pä den analytiska tolkningen
av myten om utsättandet och dårifrån kunde gripa Over på
Sellins hypotes om Moses’ slutliga 6de, så hade alltsammans
mist forbli oskrivet, Men nu må det till slut bli av.

88

Jag borjar med att sammanfatta
resultaten av min andra, rent histo-
riska Mosesstudie. Jag kommer
inte att hår underkasta dem någon
fôrnyad kritik, ty de bildar fôrut-
såttningen for de psykologiska
diskussioner, som utgår från dem
och gång efter annan vånder åter
till dem.

A. De historiska fórutsáttningarna.

Den historiska bakgrunden för de håndelser som fångslat
vårt intresse år alltså fôljande: Genom den adertonde dyna-
stiens erövringar har Egypten blivit ett vårldsrike. Den nya
imperialismen avspeglas i de religiôsa fOrestållningarna hos,
om inte hela folket, så dock dess hårskande och andligen liv-
aktiga Ovre skikt. Under inverkan av solgudens pråster i On
(Heliopolis), måhånda fôrstärkt av impulser från Asien, ut-
formas tanken på en universell gud Aton, som inte långre år
fôrbehällen ett land och ett folk. Med den unge Amenhotep IV
kommer en farao till makten, som inte vet av något hågre
intresse án fråmjandet av denna gudsidé. Han upphôjer
Atonreligionen till statsreligion, genom honom blir den uni-
verselle guden den ende guden; allt som beråttas om andra
gudar år villa och lôgn. Med storstilad obônhôrlighet mot-
Står han alla det magiska tånkandets frestelser, fôrkastar den
sårskilt for egyptiern så kostbara illusionen om ett liv efter

89

döden, inser — med en förvänansvärd föraning om senare
tiders vetenskapliga insikter — att solsträlningens energi är
källan till allt liv på jorden, och dyrkar solen såsom symbol
for hans guds makt. Han berômmer sig av sin glådje ôver
denna skapelse och av sitt liv i Maat (sanning och råttvisa).

Det år det forsta och kanske renaste stycket monoteism i
vårldshistorien; en djupare inblick i dess historiska och
psykologiska uppkomstbetingelser vore av oskattbart vårde.
Men det har blivit sörjt for att inte alltför många upplys-
ningar om Atonreligionen skulle bevaras till eftervårlden.
Redan under Ikhnatons svagare eftertrådare brot hela hans
skapelse samman. Håmnden från det prästerskap han fôr-
tryckt rasade nu mot hans minne, Atonreligionen avskaffa-
des, Farao sjålv brånnmårktes som kåttare, och hans residens
blev fôrstôrt och plundrat. Omkring 1350 f. Kr. utslocknade
den adertonde dynastien ; efter en tid av anarki återstålldes
ordningen av fåltherren Haremhab, som regerade till 1315.
Ikhnatons reform tycktes vara en episod beståmd att hem-
falla åt glómskan.

Detta år vad som kan historiskt konstateras, och hår bôrjar
nu vår hypotetiska fortsåttning. Bland de personer, som stått
Tkhnaton nåra, var en man, som måhånda hette Thotmes som
dåførtiden många andra! — det kommer inte så mycket an på
namnet, men dess andra sammansåttningsled måste ha varit
-mose. Han var hôgt uppsatt, ôvertygad anhångare av Aton-
religionen, men i motsats till den grubblande konungen ener-
gisk och lidelsefull. For denne man betydde Ikhnatons död

1 Så hette t. ex. också den skulptör vars verkstad hittats i Tell
Amarna.

90

och hans religions fall slutet på alla hans förväntningar.
Endast som bannlyst eller avfålling kunde han nu leva kvar
i Egypten. Han hade môjligen som ståthållare i gråns-
provinsen kommit i berdring med en semitisk folkstam, som
invandrat dit några generationer tidigare. I sin besvikelses och
isolerings nöd vånde han sig nu till dessa fråmlingar och
sokte hos dem ersåttning for det han forlorat. Han utvalde
dem till sitt folk och fôrsôkte forverkliga sina ideal med dem.
Atfôljd av de sina lämnade han tillsammans med dessa
semiter Egypten, helgade dem genom omskårelsens tecken,
gav dem lagar och invigde dem i Atonreligionens låror, vilka
egyptierna just avsvurit. Kanske var denne man Moses’ fore-
skrifter åt judarna ånnu skarpare ån hans herre och måstare
Ikhnatons; kanske avsade han sig också den andliga hår-
stamning från pråsterna i On, vid vilken denne ånnu hållit
fast.

Uttåget ur Egypten måste vi datera till tiden før interreg-
num efter 1350. Den nårmast pâfôljande tiden intill erôv-
ringen av landet Kanaan år holjd i djupt môrker. I det
dunkel, som bibelns skildring hår kvarlåmnat eller snarare
skapat, har våra dagars historieforskning kunnat uppspåra
två fakta. Det forsta, uppdagat av E. Sellin, år att judarna,
som ju sjålva bibeln skildrar som halsstarriga och motstråviga
mot sin lagstiftare och ledare, en dag gjorde uppror mot
honom, dråpte honom och avskuddade sig den dem påtvungna
Atonreligionen, liksom tidigare egyptierna gjort. Det andra,
påvisat av Ed. Meyer, år att dessa från Egypten återkomna
judar senare forenade sig med andra nårbeslåktade stammar
i landområdet mellan Palestina, Sinaihalvôn och Arabien och

91

att de dår vid en vattenrik plats kallad Qadeś under de
arabiska midianiternas påverkan antog en ny religion, dyrkan
av vulkanguden Jahve. Kort dårpå var de beredda att som
erövrare bryta in i Kanaan.

Tidsrelationerna mellan dessa bågge händelser inbôrdes
liksom mellan dem och uttåget ur Egypten år mycket osåkra.
Den nårmaste historiska hållpunkten ger en pelare upprest av
Farao Merneptah (till 1215), som vid skildringen av fälttåg i
Syrien och Palestina nåmner ”Israel” bland de besegrade.
Uppfattar man denna pelares datum som en terminus ad
quem, en sista termin, så återstår for hela hindelseforloppet
alltifrån uttåget ungefår ett århundrade (efter 1350 — føre
1215). Men det år môjligt att namnet Israel ånnu inte gåller
de stammar, vilkas öde vi sóker fôlja, och att i verkligheten
långre tid står till fórfogande. Det sedermera judiska folkets
bosättning i Kanaan var såkert ingen snabbt skeende erôvring,
utan en process, som fullbordades etappvis och tog långre tid-
rymder i anspråk. Om vi frigôr oss från Merneptahpelarens
begrånsning av tidsfristen, så kan vi desto låttare betrakta en
mansålder (30 år) som Moses' tid! och sedan låta minst två
generationer, men troligen ånnu mer, fôrflyta fore fôreningen
i Qades?. Intervallet mellan Qadeś och uppbrottet mot Kanaan
behöver endast vara helt kort; den judiska traditionen hade,
såsom i foregående avhandling visats, sina goda skål att fôr-
korta intervallet mellan uttåget och religionsstiftandet i
Qadeš, medan motsatsen ligger i vår framstållnings intresse.

1 Detta skulle motsvara bibeltextens fyrtioåriga Okenvandring.

? Alltså c:a 1350(—40)—1320(—10) Moses; 1260 eller senare
Qades; Merneptahpelaren fore 1215,

92

Men allt detta år fortfarande historia, ett forsok att utfylla
luckorna i vårt historiska vetande, och delvis upprepning av
min andra uppsats i Imago. Vårt intresse följer Moses’ och
hans lårors öde, ty judarnas uppror hade endast skenbart satt
punkt för dessa. Ur skildringen hos Jahvisten, som nedskrevs
omkring år 1000 men säkerligen stôdde sig på tidigare fixerad
tradition, har vi utlåst, att fôreningen och religionsstiftandet
i Qadeś innebar en kompromiss, dir bågge parters andelar
ånnu mycket vål kan urskiljas. Den ena parten hade bara
intresse av att söka förneka det nya och främmande hos
guden Jahve och framhäva hans anspråk på folkets tillgiven-
het, den andra ville inte avstå från så dyrbara minnen som
befrielsen ur Egypten och ledaren Moses' storvulna gestalt,
och denna senare part lyckades också få med såvål håndelsen
som mannen i den nya versionen av folkets urhistoria, bevara
åtminstone det yttre tecknet på Mosesreligionen, omskårelsen,
och môjligen framtvinga vissa inskrånkningar i bruket av det
nya gudsnamnet. Vi har sagt, att fôreträdarna för dessa krav
var Mosesfolkets avkomlingar, leviterna, endast av några få
slåktled skilda från Moses’ samtida och fôljeslagare och ånnu
bundna vid hans minne av kvarlevande erinringar. De poetiskt
utsirade beråttelser, som vi tillskriver Jahvisten och hans
senare konkurrent Elohisten, liknade gravmonument, under
vilka sanningen om dessa forna ting, om den mosaiska
religionens natur och om den store mannens bråda dôd, skulle
sova den eviga sómnen, undandragen de efterkommandes
kännedom. Och om vi riktigt tolkat denna håndelse, så finns

det inte heller långre något gåtfullt i den; men den kunde

93

likavål ha inneburit det definitiva slutet på Mosesepisoden i
det judiska folkets historia.

Det mårkvårdigaste år nu, att det inte blev på det viset, utan
att de starkaste verkningarna av denna folkets upplevelse
forst senare skulle komma i dagen och under många år-
hundradens lopp så småningom trånga sig fram i verklig-
heten. Det år inte sannolikt, att Jahve till sin våsensart skilde
sig vidare mycket från de kringboende folkens och stammar-
nas gudar; han stred visserligen med dem, liksom folken
sjålva låg i fejd med varann, men man får anta att det för en
dåtida Jahvedyrkare skulle ha legat lika fjårran att vilja for-
neka tillvaron av gudarna i Kanaan, Moab, Amalek o. s. v.,
som att forneka existensen av de folk som trodde på dem.

Den monoteistiska tanken, som flammat upp med Ikhnaton,
hade âter fôrdunklats och skulle ånnu linge fôrbli i det fôr-
dolda. Vissa fynd från 6n Elephantine, omedelbart ovanfôr
Nilens fôrsta katarakt, har bragt oss den ôverraskande kun-
skapen att dår fanns en sekelgammal judisk militårkoloni, i
vars tempel man jåmte den fråmste guden Jahu också dyr-
kade två gudinnor, den ena benämnd Anat-Jahu. Dock var
dessa judar helt skilda från moderlandet, och de hade inte
varit med om dettas religiosa utveckling ; genom den persiska
riksregeringen (femte århundradet) fick de kännedom om de
nya kultfôreskrifterna från Jerusalem.* Och om vi âtervänder
till åldre tider, så kan vi såga att guden Jahve sannerligen
inte hade någon likhet med den mosaiske guden. Aton hade
varit pacifist liksom sin stållføretrådare på jorden — och sin
egentliga forebild — Farao Ikhnaton, som i overksamhet be-

+ Auerbach: Wüste und gelobtes Land, Bd II, 1936.

94

traktade hur det världsrike, som hans fc

der erôvrat, allt-
mer fôll sonder, For ett folk, som var i fård med att bôrja
tillkimpa sig nya områden med våld, var såkert Jahve en
låmpligare gud. Och allt vad som hos den mosaiske guden
var vårt att dyrka, det var såkert utom råckhåll før den
primitiva hopens fattningsgåvor.

Jag har redan sagt — och dårvid gårna åberopat mig på
andras Overensståmmande åsikter — att det centrala draget

i den judiska religionens utveckling bestått i, att guden Jahve
under tidernas lopp fOrlorade sina egna sårdrag och antog allt
stôrre likhet med den forne Mosesguden Aton. Visserligen
kvarstod skillnader, som man vid fôrsta påseendet skulle kunna
vara bôjd att tillmåta stor vikt, men dessa år lätta att utreda.
Aton hade bôrjat hårska i Egypten under lyckliga tider av
ostord besittning, och till och med når riksvåldet bôrjade knaka
i fogarna, hade hans trogna varit 1 stånd att se bort från stôr-
ningarna och fortfara med att lovprisa och njuta hans skapel-
ser. Det judiska folket åter vederfors av ödet en rad svåra
próvningar och smártsamma erfarenheter, dess gud blev hård,
sträng, liksom fórdystrad. Han behöll karaktären av en
universell gud, som hårskar Over alla lånder och folk, men
det faktum, att hans dyrkan Overgått från egyptierna till
judarna, fann ett uttryck i tilligget att judarna var hans ut-
valda egendomsfolk, vars speciella fôrpliktelser en gång i
tiden också skulle få sin alldeles särskilda lön. Måhånda låg
det inte så alldeles lått till får folket att fórena tron på en
privilegierad stållning hos den allsmåktige guden med de egna
olycksódenas sorgliga erfarenheter. Men man låt sig inte for-
villa, man drev upp sin egen skuldkånsla till det yttersta for

95

att kvåva sina tvivel på guden, och kanske hånvisade man
slutligen till ”Guds outgrundliga rådslag”, såsom de fromma
ånnu i dag gor. Om man hade lust att fôrvänas Over att han
ståndigt låt nya våldsverkare upptråda av vilka man beseg-
rades och misshandlades — assyrier, babylonier, perser — så
såg man dock hans makt yppa sig dåri, att alla dessa onda
fiender sjålva en dag blev besegrade och deras riken fôll
sonder.

I tre viktiga punkter har den senare judiske guden till slut
blivit likadan som den forne mosaiske guden. Den fôrsta och
avgôrande år den, att han verkligen erkåndes som den 6
guden, bredvid vilken varje annan gud var otånkbar. Ikhna-
tons monoteism togs dårmed på allvar av ett helt folk, ja,
detta folk klamrade sig så fast vid denna idé, att den blev
till huvudinnehåll i dess andliga liv och ett allt absorberande
intresse. Folket och dess till makt komna pråsterskap var
eniga i denna punkt, men i och med att pråsterna gick helt
upp i att utbygga ceremonielet för hans dyrkan, råkade de i
motsåttning till intensiva strómningar inom folket, vilka sókte
gjuta nytt liv i två andra av Moses' ord om sin gud. Profeter-
nas roster trottnade inte att fórkunna, att guden fórsmár
ceremoniel och offertjånst och att han endast kråver att man
tror på honom och lever ett liv i sanning och råttvisa. Och
åven når de prisade Okenlivets enkelhet och helighet, stod de
såkerligen under inflytande av de mosaiska idealen.

Det år på tiden att framkasta frågan, om man Overhuvud-
taget behôver råkna med Moses’ personliga inflytande på
den judiska gudsfôreställningens slutliga utformning, och om
det inte råcker med att tänka sig en spontan utveckling till

96

allt hogre andlighet under loppet av en månghundraårig
kulturutveckling. Om denna fôrklaringsmôjlighet, som skulle
såtta punkt för all vårt gissughet, år två saker att såga. For
det första, att den ingenting fórklarar. Likadana fórhállanden
ledde hos det sannerligen hogt begåvade grekiska folket inte
till någon monoteism, utan till uppluckrandet av den poly-
teistiska religionen och till inledningen till det filosofiska
tánkandet. I Egypten hade monoteismen, såvitt vi fôrstär,
vuxit fram som en biprodukt av imperialismen, Gud var
reflexen av Farao i hans oinskrånkta herravålde Over ett stort
vårldsrike. Hos judarna var de politiska fôrhällandena ytterst
ogynnsamma för utvecklingen av idén om en exklusiv national-
gud till tanken på en universell vårldshårskare, och varifrån
fick denna lilla vanmåktiga nation fórmátenheten att vilja ge
sig ut for den store Herrens favoriserade ålsklingsbarn?
Frågan hur monoteismen uppkom hos judarna skulle på så vis
fôrbli obesvarad, eller man skulle låta sig nôja med det gångse
svaret att det hela vore ett uttryck før detta folks sårskilda
religiosa geni. Geniet år som bekant obegripligt och oan-
svarigt, och man bór därfôr inte anvånda det till fórklaring,
förrän alla andra försök strandat.*

Vidare stöter man på det faktum, att den judiska krånike-
och historieskrivningen sjålv visar oss vågen, i det att den —
denna gång utan självmotsägelse — med stôrsta bestimdhet
håvdar att folket fått idén om en enda gud från Moses. Om
det finns någon invåndning mot trovårdigheten i denna fór-
såkran, så skulle det vara att den pråsterliga bearbetningen

1 Sak samma güller om det märkvärdiga fallet William Shakespeare
från Stratford.

⑦ ~~ Freud, Moses och monoteismen.

97

av den nu föreliggande texten pätagligen äterför alldeles för
mänga saker pä Moses, Säväl institutioner som ritualföre-
skrifter, vilka omisskännligt hör senare tider till, utges för
att vara mosaiska päbud, detta i den tydliga avsikten att för-
lina dem större auktoritet. Det år för oss visserligen orsak
till att misstänka, men inte tillräckligt for att helt förkasta.
Ty det djupare motivet før en sådan ôverdrift ligger i óppen
dag. Den pråsterliga skildringen vill skapa kontinuitet mellan
sin egen samtid och den mosaiska forntiden, den vill förneka
just vad vi betecknat som det mest påfallande draget i den
judiska religionshistorien: att det mellan Moses’ lagstiftning
och den senare judiska religionen gapar en lucka, som først
utfylldes av Jahvetjånsten och först senare långsamt utplåna-
des. Bibeltexten bestrider med alla medel detta händelsefôr-
lopp, ehuru dess historiska riktighet år hôjd Over alla tvivel,
eftersom vid den sårskilda behandling, texten undergått, åndå
alldeles tillråckligt med beviskraftiga uppgifter fått stå kvar.
Den pråsterliga bearbetningen har hår försökt sig på något i
samma stil som den vanstållande tendens, vilken på sin tid
gjorde den nye guden Jahve till fådernas gud. Tar vi med
detta motiv hos Pråstkodex i råkningen, så får vi svårt att
inte skånka tro till påståendet att verkligen Moses sjålv gett
sina judar den monoteistiska idén. Vi får desto låttare att
inståmma, eftersom vi kan tillågga varifrån Moses fått denna
idé, något som de judiska prästerna såkerligen inte långre

hade reda på.

Hår skulle någon kunna invånda: vad har vi for vinst av
att eventuellt kunna hårleda den judiska monoteismen ur den
egyptiska? Därmed forskjuts ju problemet bara ett steg till-

98

baka, och vi vet ju inte mer om den monoteistiska idéns upp-
komst for det. På det lyder svaret: det år inte frågan om
vinst, utan om forskning. Och kanske kan vi låra något på
att vi kan erfara det faktiska händelsefôrloppet.

B. Latenstid och tradition.

Vi bekånner oss alltså till den tron, att idén om en enda
gud liksom forkastandet av ett magiskt verkande ceremoniel
och framhåvandet av det etiska kravet i denne guds namn i
sjålva verket var mosaiska låror, som i bôrjan inte fann gehôr
men efter en ling mellantids fôrlopp kom till sin rått och
slutligen varaktigt genomdrevs. Hur skall man kunna fôr-
klara en sådan fOrsenad verkan, och var tråffar man på
likartade fenomen?

Vårt första infall säger oss, att de inte sällan påträffas på
de mest olika områden och att de sannolikt kommer till stånd
på mångfaldiga sått och vis, mer eller mindre lattbegripliga.
Vi kan t. ex. ta det 6de som vederfars en ny vetenskaplig

teori, såsom den Darwinska evolutionslåran. Den väcker till
en bôrjan forbittrat motstånd och år under decennier fôremäl
for håftiga strider, men det tar inte mer ån en generation
fôrrän den blir erkånd som ett stort framsteg på vågen mot
sanningen. Darwin sjålv blir till och med hedrad med en grav
eller en minnestavla i Westminster Abbey. I ett dylikt fall år
det inte mycket vi har att utreda. Den nya sanningen har
framkallat affektiva motstånd, dessa sôker sig uttryck i
argument med vilka man kan bestrida de bevis som stöder

den misshagliga låran, åsikternas sammandrabbning tar en

99

viss tid i anspräk, det finns frän början anhängare och mot-
ständare, de förra tilltar stadigt i antal och betydenhet för att
till slut helt fä 6verhanden; hela tiden medan striden varar
har man nogsamt hållit i minnet vad den gáller. Vi undrar
knappast Over att hela processen tagit långre tid i anspråk och
tar sannolikt alldeles för liten hånsyn till att vi hår har att
göra med en masspsykologisk process.

Det år ingen svårighet att till denna process finna en helt
motsvarande analogi i individens sjålsliv, nåmligen det fallet,
att en person erfar något nytt, som han på grundval av vissa
bevis måste erkånna som sant, men som står i strid med
många av hans Onskningar och sårar några för honom vårde-
fulla Overtygelser. I sådant fall drójer han, sóker efter skål
med vilkas hjålp han kan betvivla detta nya, och strider under
en tid med sig sjålv, tills han åntligen medger: det år allt så
åndå, fastån jag inte gårna erkånner det, fastån jag finner det
otrevligt att behôva tro på det. Av detta exempel lår vi bara
att det tar tid for jagets fôrständsarbete att övervinna in-
våndningar som får stod av starka affektiva bindningar. Lik-
heten mellan detta fall och det vi Onskar fôrklara år inte
vidare stor.

Nåsta exempel vi tar upp har skenbart ånnu mindre med
vårt problem att göra. Det hånder att en månniska skenbart
oskadd låmnar en plats dar hon upplevat en skråmmande
olyckshåndelse, kanske en tägkollision. Men under de når-
maste veckornas lopp utvecklar hon en rad svåra psykiska och
motoriska rubbningar, som man endast kan hårleda ur hennes
shock, uppskakade tillstånd eller vad som eljest kan ha varit
verksamt vid tillfållet i fråga. Hon har numera en ”trauma-

100

tisk neuros”. Den år ett alldeles obegripligt, alltså ett nytt
faktum. Man kallar tiden mellan olycksfallet och symtomens
insåttande for "inkubationstid", med en genomskinlig anspel-
ning på infektionssjukdomarnas patologi. Efteråt måste vi
dock fastna før att det trots de bågge fallens fundamentala
olikhet dock i en punkt finns en ôverensstämmelse mellan den
traumatiska neurosens och den judiska monoteismens pro-
blem, nåmligen i den egenskap som man skulle kunna kalla
latens. Enligt vår vålgrundade hypotes finns det ju i den
judiska religionshistorien en långre tid, efter avfallet från
Mosesreligionen, varunder man alls inte hor talas om den
monoteistiska idén, fôrkastandet av ceremonielet och ôver-
betonandet av etiken. Därmed blir vi fôrberedda pä den môj-
ligheten, att värt problems lôsning är att söka i en bestämd
psykologisk situation.

Vi har redan upprepade gånger skildrat vad som hånde i
Qades, når det senare judiska folkets bågge andelar kom till-
sammans for att anta en ny religion, Bland dem, som åter-
vånt från Egypten, var ånnu minnena av uttåget och av
Mosesgestalten så starka och levande, att de kråvde att
komma med i en skildring av det fórgángna. Dessa personer
var kanske barnbarn till månniskor som sjålva kånt Moses,
och några av dem kånde sig ånnu som egyptier och bar
egyptiska namn. Men de hade också sina goda skål att trånga
bort minnet av det 6de, som man berett deras ledare och lag-
stiftare. Den andra partens fråmsta ónskan var att fôrhärliga
den nye guden och bestrida hans fråmmande ursprung. Bigge
parter hade samma intresse av att fórneka att de haft någon
tidigare religion och vad denna haft får innehåll, Så kom

TOI

denna forsta kompromiss till stånd, vilken sannolikt inom
kort fixerades i skrift; folket från Egypten hade ført med
sig skrivkonsten och lusten till historieskrivning, men det
skulle ånnu dröja linge tills historieskrivningen insåg att den
var tvungen till obônhôrlig sanningsenlighet. I bôrjan gjorde
den sig alls inget samvete av att utforma sina skildringar i
enlighet med stundens behov och tendenser ; det var som hade
man ånnu inte fått upp Ogonen for vad forfalskning år. Till
foljd av detta kunde det bildas en motsats mellan samma
stoffs skriftliga fixering och dess muntliga meddelelse,
traditionen. Vad som vid nedskriften utelämnats eller ändrats,
det kunde mycket väl finnas i behåll i oskatt skick i tradi-
tionen. Traditionen var historieskrivningens komplement och
samtidigt dess opposition. Den var mindre hemfallen åt de
vanställande tendensernas inverkan, i många stycken kanske
helt oberoende av dem, och den kunde därför vara sannings-
enligare än den skriftligen fixerade skildringen. Men i gen-
gäld led dess tillförlitlighet av att den var obeständigare och
obestämdare än skriften, utsatt för mångfaldiga slags för-
ändringar och omgestaltningar, när den muntligen överfördes
från den ena generationen till den andra. En sådan tradition
kunde ha olikartade öden. Närmast kunde vi vänta att den
skulle besegras av traditionen, inte kunna stå sig bredvid
denna, bli alltmer skugglik och till sist totalt falla i glömska.
Men också andra möjligheter är tänkbara; en sådan är, att
traditionen själv slutligen utmynnar i en skriftlig fixering,
och ännu andra alternativ får vi i det följande att avhandla.

För latensfenomenet i den judiska religionshistorien, som
sysselsätter oss, ger sig nu förklaringen, att de av den så att

102

säga officiella historieskrivningen avsiktligt fôrnekade fakta
och sakførhållandena i sjålva verket aldrig gått forlorade.
Kännedomen om dem levde kvar i traditioner, som hade be-
stånd inom folket. Enligt E. Sellins fôrsäkran fanns det ju
till och med om Moses’ död en tradition, som direkt bestred
den officiella framstållningens riktighet och kom sanningen
vida nármare, Vi får anta att forhállandet var detsamma
betråffande andra saker, som skenbart gått under samtidigt
med Moses, vissa innehåll i den mosaiska religionen, som før
flertalet av Moses' samtida varit oantagliga.

Men det mårkvårdiga faktum vi hår méter år nu att dessa
traditioner, i stället för att med tiden försvagas, under år-
hundradenas lopp blev allt starkare, trångde sig in i den
officiella historieskrivningens senare bearbetningar och slut-
ligen visade sig starka nog att på avgôrande vis påverka
folkets tinkande och handlande. Vilka betingelser som môj-
liggjorde detta, vet vi dock tills vidare inte.

Detta faktum år så mårkvårdigt, att vi kånner oss beråttiga-
de att ån en gång betrakta det. Dåri ligger vårt problem gåmt.
Judafolket hade óvergett Atonreligionen, som det fått av
Moses, och bórjat dyrka en annan gud, som fGga skilde sig
från grannfolkens Baalim. Alla senare tendensers anstrång-
ningar lyckades inte beslôja detta generande faktum. Men
Mosesreligionen hade inte gått spärlôst under, en slags erin-
ring om den hade fôrblivit levande, en kanske fórdunklad och
vanstålld tradition, Och det var denna tradition om en stor
forntid, som fortfor att verka så att såga i bakgrunden, små-
ningom fick alltmer makt Over sinnena och slutligen lyckades
fórvandla guden Jahve till den mosaiske guden och âterupp-

103

liva den för många sekler sedan instiftade och sedan över-
givna Mosesreligionen. Tanken, att en fôrsvunnen tradition
skulle kunna utôva så mäktig verkan på ett folks sjålsliv, år
vi inte vana vid. Vi befinner oss hår på ett område inom
masspsykologien, dir vi inte kånner oss hemma. Vi sôker dår-
for efter analogier, fakta av hjilpligt likartad natur, om
också på andra områden. Och vi anser att det finns sådana.

Under den epok, då bland judarna Mosesreligionens åter-
komst fórbereddes, fann det grekiska folket sig i besittning
av en utomordentligt rik skatt av slåktsagor och hjåltemyter.
Under nionde eller åttonde århundradet tros de bågge home-
riska diktverken ha uppstått, vilkas åmne år håmtat från
denna sagokrets. Med våra nutida psykologiska insikter hade
man redan långt före Schliemann och Evans kunnat fram-
stålla den frågan: varifrån håmtade grekerna hela detta sago-
stoff, som Homeros och de stora attiska dramatikerna bear-
etade i sina måsterverk? Svaret hade måst lyda: detta folk
har sannolikt under sin forntid upplevt en epok av yttre glans
och kulturell blomstring, som fann sin undergång i en historisk
katastrof och vars minne lever som en dunkel traditon i
dessa sagor. Vår tids arkeologiska forskning har sedan be-
kråftat detta formodande, som på den tiden såkert skulle ha
forklarats för alldeles for djårvt. Den har uppdagat bevisen
før den storartade minoisk-mykenska kulturen, som på Grek-
ands fastland sannolikt fann sitt slut redan føre 1250 f. Kr.
Hos senare tiders grekiska historiker finner man knappast
något enda ord dårom. En enda gång några ord om att det
fanns en tid, då kretenserna hade herravåldet till sjôss, så
namnet på konung Minos och hans palats labyrinten — det år

104

allt. Eljest finns det ingenting annat kvar av denna kultur
án de traditioner som sedan skalderna tagit upp.

Episka folkdikter år kinda också från flera andra folk:
indier, finnar, tyskar. Det år litteraturhistorikernas sak att
undersöka, om deras uppkomst tillåter oss att anta samma
forbetingelser som i grekernas fall. Jag tror att en sådan
undersökning skall ge positivt resultat. Den betingelse vi
finner år fôljande : en bit fôrhistoria, som omedelbart efteråt
måste framstå som innehållsrik, betydelsefull och storartad,
kanske alltid också som heroisk, men som ligger så långt till-
baka, tillhôr så avlågsna tider, att senare tiders barn endast
genom en dunkel och ofullstindig tradition får vetskap
därom. Man har förvånat sig Over att den episka diktningen
på senare tider har dött ut. Kanske ligger orsaken därtill i
att denna betingelse aldrig mer kom till stånd. Det gamla
stoffet var redan bearbetat, och for alla senare håndelsers vid-
kommande hade redan historieskrivningen trått i traditionens
stålle. Våra dagars största hjåltedåd var inte i stånd att in-
spirera något epos, och redan Alexander den store hade rått
i sin klagan att han aldrig skulle finna sin Homeros.

Längesedan fôrgängna tider har en stor och ofta gåtfull
dragningskraft på månniskornas fantasi. Så ofta de år otill-
fredsstållda med sin samtid — och det år de ofta nog —
vänder de sig tillbaka till det förgångna och hoppas på nytt
kunna bekråfta den aldrig utslocknade drômmen om en gyllne
tidsálder. Sannolikt står de fortfarande under inflytande av

1 Denna situation har Macaulay lagt till grund for sina “Lays of
Ancient Rome”. Han iklåder sig dir rollen av en sångare, som bedrövad /

över sin samtids vilda partistrider fóreháller sina åhörare förfädernas
offervilja, enighet och patriotism.

105

fortrollningen från barndomen, som i deras allt annat án
opartiska erinring framstår som en tid av ostôrd lycksalighet.
Om nu det förgångna inte lämnat efter sig annat än de ofull-
ståndiga och svåvande minnen som vi kallar tradition, så ger
detta for konstnåren en sårskild tjusning, ty han får på så
vis frihet att sjålv efter sin fantasis fria begår utfylla erin-
ringsluckorna och efter sina egna avsikter gestalta bilden av
den tid han vill återkalla. Man skulle nåstan kunna såga, att
ju obestämdare traditionen år vorden, desto anvåndbarare blir
den før diktaren. Over traditionens betydelse for diktningen
behøver vi alltså inte förvåna oss, och analogien med betingel-
serna for ett epos kan endast gora oss mer benågna till det
forbryllande antagandet, att det hos judarna var Moses-
traditionen som omskapade Jahvetjånsten efter den gamla
Mosesreligionens forebild. Men de bågge fallen år eljest blott
alltfor olika. I det ena fallet år det fråga om skapande av ett
diktverk, i det andra om en religion, och den senare, har vi
antagit, reproduceras under traditionens inflytande med en
trohet, vartill ett epos aldrig kan uppvisa motstycke. Alltså
kvarstår tillråckligt mycket av vårt problem for att rått-

fårdiga behovet av mer tråffande analogier.

C. Analogien.

Den enda tillfredsstållande analogien till den mårkvårdiga
process, som vi uppdagat i den judiska religionshistorien,
finns på ett skenbart mycket avlågset område; men den år
mycket fullståndig, den nårmar sig identitet. Dår påtråffar vi

106

åter samma fenomen: latensen, uppdykandet av obegripliga
företeelser, som ropar efter sin förklaring, och betingelsen om
en tidig upplevelse som senare blivit bortglómd. Dessutom
också karaktären av tvång, som overvaldigar det logiska
tånkandet och tvingar sig på sjålen, ett drag som t. ex. vid
uppkomsten av ett epos inte finns med i spelet.

Denna analogi påtråffar vi i psykopatologien vid uppkom-
sten av de månskliga neuroserna, alltså på ett område som
hør till individens psykologi, under det att de religiosa feno-
menen naturligtvis år att råkna till masspsykologien. Det
kommer att visa sig att denna analogi inte år så Gverraskande
som man fôrst kan tycka, ja, att den snarare motsvarar en
sorts postulat.

De tidigt upplevda och senare bortglomda intryck, som vi
tillmäter så stor betydelse for neurosernas etiologi, kallar vi
traumer. Det må låmnas dårhån, om neurosernas etiologi
generellt får betecknas som traumatisk. En nårliggande in-
våndning håremot år den, att man inte i vartenda fall kan leta
fram ett påtagligt trauma ur den neurotiska individens ur-
historia. Ofta måste man nöja sig med att säga att ingenting
annat föreligger ân en ovanlig, abnorm reaktion på upp-
levelser och krav, vilka alla individer får prova på och som de
bearbetar och avklarar på annat, så kallat normalt vis. Dår
inga andra fôrklaringar står till fórfogande án hereditåra och
konstitutionella dispositioner, år man givetvis frestad att såga
att neurosen inte fôrvärvas utan utvecklas.

Men i detta sammanhang tilldrar sig två punkter uppmårk-

samheten. Den førsta år, att neurosens genes ôverallt och

107

regelbundet går tillbaka på mycket tidiga barndomsintryck.*
Før det andra: det år riktigt, att det finns fall, som man sår-
skiljer såsom ”traumatiska”, emedan verkningarna omiss-
kånnligt återgår på ett eller flera starka intryck under denna
tidiga period, vilka aldrig blivit uppklarade på normalt sått,
så att man frestas till omdômet att neurosen aldrig skulle
kommit till stånd om dessa håndelser inte intråffat. Det skulle
nu vara tillråckligt för våra avsikter, åven om vi inte kunde
anvånda mer dn dessa traumatiska fall för vår sókta analogi.
Men klyftan mellan de bågge grupperna år inte omôjlig att
överbrygga. Man kan mycket väl förena de bägge etiologiska
betingelserna i en enda uppfattning; det kommer bara an på
hur man definierar traumatisk. Om man får anta, att upp-
levelsen får sin traumatiska karaktär bara till följd av en
kvantitativ faktor, att alltså i varje fall det beror på alltfør
hoga anspråk, når upplevelsen framkallar ovanliga, pato-
logiska reaktioner, så kan man lått hårleda den teorin, att den
enes konstitution kan bli traumatiskt påverkad av en faktor
som på den andre inte skulle ha någon sådan verkan. Vi kom-
mer dårmed fram till fôreställningen om en glidande så kallad
komplementårserie, i vilken två etiologiska faktorer samverkar
på så vis att ett minus i den ena kan utjåmnas av ett plus i
den andra; i regel år bågge samtidigt verksamma i våxlande
proportioner, och endast vid seriens bågge åndpunkter tråffar
man den ena faktorn eller den andra i renkultur. Genom
denna tankegång kan man låmna skillnaden mellan traumatisk

* Det år alltså meningsløst att påstå att man utovar psykoanalys, om

man just utesluter dessa tidiga perioder från att utforskas och beaktas,
så som på många håll sker.

108

och icke-traumatisk etiologi å sido såsom ovåsentlig för den
analogi vi sóker.

Kanske år det trots risken för upprepning låmpligt att hår
sammanfatta de fakta, som innehåller den for oss betydelse-
fulla analogien. De år följande: Vi har for vår forskning
funnit att det som vi kallar neurosens fenomen (symtom) år
följden av vissa upplevelser och intryck, som vi just därför
erkånner som etiologiska traumer. Vi har nu två uppgifter
framför oss: att uppsóka 1) dessa upplevelsers och 2) de
neurotiska symtomens gemensamma karaktår, varvid vissa
schematiseringar inte behöver undvikas.

Ad 1:

a) Alla dessa traumer intråffar under den tidiga barn-
domen intill ungefår femårsåldern. Intryck från tiden för tal-
periodens början framstår som särskilt intressanta; perioden
från två till fyra års ålder ter sig som den viktigaste; hur
snart efter fôdelsen denna tid av mottaglighet bôrjar, kan inte
med sikerhet konstateras.

b) Ifrågavarande håndelser år i regel totalt bortglåmda,
de år inte tillgångliga för minnet, utan faller inom perioden
av infantil amnesi, som i regel år genombruten av enstaka
erinringsrester, så kallade tåckminnen.

c) De har att gôra med intryck av sexuell och aggressiv
natur och såkert åven med tidiga skador på jaget (narcistiska
krånkningar). Dårvid år att påpeka, att så små barn inte som
senare kan göra skillnad mellan sexuella och rent aggressiva
handlingar (sadistisk feltolkning av sexualakten). Att det
sexuella momentet år så fôrhärskande, år naturligtvis mycket
anmårkningsvårt och behøver en teoretisk kommentar.

109

Dessa tre punkter — den tidiga fôrekomsten under de fem
första åren, bortglómmandet, det sexuella eller aggressiva
innehållet — hor intimt tillsammans. Traumerna år antingen
upplevelser med den egna kroppen eller också sinnesfôrnim-
melser, i regel genom syn eller hørsel, alltså upplevelser eller
intryck. Sambandet mellan dessa tre punkter år uttryckt i en
teori, ett resultat av det analytiska arbete som ensamt formår
bringa kånnedom om de bortglômda upplevelserna, eller —
grovre, men också inkorrektare uttryckt — återkalla dem for
minnet. Teorien lyder, att kônslivet — eller det som i senare
åldrar motsvaras av konslivet — hos månniskan, i motsats
till vad man populårt menar, har en tidig blomstring som år
slut ungefår vid femårsåldern, varefter den så kallade latens-
tiden (intill puberteten) följer, under vilken sexualiteten inte
utvecklas vidare utan rentav áterbildas. Denna lära bekräftas
av anatomiska undersökningar på de inre könsorganen; den

leder till antagandet, att människan härstammar från en djur-

art som blev könsmogen vid fem års ålder, och väcker mi
tanken att sexuallivets paus och dess dubbla begynnelse på
det närmaste hör ihop med historien om människoblivandet.
Människan synes vara den enda djurart som har en sådan
latenstid och en sådan försening av sexualutvecklingen. För
denna teoris prövning vore det oumbärligt med undersök-
ningar på primater, men sådana föreligger såvitt jag vet inte
ännu. Psykologiskt kan det inte vara likgiltigt, att den

infantila amnesiens period sammanfaller med denna sexua-
litetens tidiga blomstring. Kanske erbjuder detta sakför-
hållande den verkliga betingelsen för uppkomsten av neu-
rosen, vilken ju i viss mening är ett mänskligt privilegium och

110

för våra tankegångar framstår som en relikt (ett survival)
från forntiden på samma sått som vissa anatomiska egenheter
i vår kropp.

Ad 2:

Betråffande gemensamma egenskaper eller sårdrag hos de
neurotiska fenomenen år två punkter att framhålla:

a) Verkningarna av ett trauma år av två slag, positiva och
negativa. De förstnämnda utgörs av strävanden att ater fôr-
hjälpa traumat till full verkan, alltså att åter erinra sig den
bortglémda upplevelsen, eller ånnu hellre, fôrverkliga den, på
nytt uppleva en upprepning av den, åven om den bara bestod
i en tidig affektrelation, alltså låta den reinkarneras i en
analog relation till en annan person. Man sammanfattar dessa
strävanden som fixering vid traumat och upprepningstvång.
De kan upptas i det så kallade normala jaget och bli till stån-
diga tendenser inom detta, vilka fôrlänar det vissa ofôränder-
liga karaktårsdrag, ehuru eller snarare emedan deras verk-

iga orsak, deras historiska ursprung blivit bortglómt. Så
t. ex. kan en man, som tillbragt sin barndom i en Overdriven,
men numera bortglômd bindning vid modern, hela livet
igenom sôka efter en kvinna av vilken han kan göra sig
beroende, av vilken han kan lita nara, försörja och uppe-
ålla sig. En flicka, som i sin tidiga barndom blev fôremäl
for sexuell forførelse, kan inrätta sitt senare sexualliv på att
oupphörligen provocera nya sådana angrepp. Det år lätt att
gissa att vi genom sådana insikter om neurosens problem

tränger närmare fram mot att förstå även karaktärsbildning-
ens mekanism.

De negativa reaktionerna tjänar det motsatta syftet, att av

FEK

de glömda traumerna ingenting skall bli återerinrat och
ingenting upprepat. Vi kan sammanfatta dem som fórsvars-
reaktioner. De får sitt huvudsakliga uttryck i undvikande,
som kan stegras till håmningar och fobier. Också dessa nega-
tiva reaktioner låmnar de starkaste bidrag till karaktårens
utformning; i grund och botten år de i lika hog grad fixe-
ringar vid traumat som sina antagonister, endast fixeringar
med motsatt fôrtecken. De neurotiska symtomen i trångre
mening år kompromissbildningar, i vilka de bågge slagen
traumaverkningar samverkar, så att i dem ån den ena, ån den
andra sortens tendenser överväger. Genom denna antagonism
mellan reaktionerna framskapas konflikter, vilka aldrig på
vanligt sått kan bilåggas.

b) Alla dessa fenomen, symtomen lika vål som jaginskrånk-
ningarna och de stabila karaktärsfôrändringarna, har tøångs-
karaktår, d. v. s. vid stor psykisk intensitet visar de ett ansen-
ligt oberoende av de andra organiserade sjålsprocesserna, som
år anpassade efter den reala yttervårldens krav och lyder det
logiska tånkandets lagar. De påverkas inte alls eller inte till-
råckligt av den yttre realiteten, bekymrar sig inte om denna
eller om dess foresprákare inom sjålen, så att de lått råkar i
aktiv strid med dem bägge. De utgör så att säga en stat i
staten, ett otillgångligt och till samarbete odugligt parti, som
dock ibland kan lyckas Overvinna den s. k. normala motparten
och tvinga den i sin tjänst. Sker detta, så har därmed en inre
psykisk realitet fått óverhanden Over yttervärldens realitet,
och vågen till psykos står óppen. Aven dir det aldrig går så
långt, kan dessa fôrhällandens praktiska betydelse knappast
ôverskattas. Håmningen och livsodugligheten hos dem som

112

behärskas av en neuros är en faktor av den största betydelse
i det mänskliga samhällslivet, och man kan betrakta den som
ett direkt uttryck for deras fixering vid en tidig epok i deras
förgångna.

Och nu frågar vi: hur är det med latensen, det fenomen
som med tanke på analogien är av största intresse för oss?
Barndomstraumat kan omedelbart åtföljas av utbrottet av
en neuros, en barndomsneuros, fylld av strävan efter försvar
och skapande av symtom, Den kan ha bestånd under längre
tid, förorsaka uppenbara störningar, men den kan också för-
löpa latent och fôrbises. I regel behåller försvaret övertaget
inom den; i varje fall kvarstår jagförändringar jämförliga
med ärrbildningar. Endast sällan fortsätter barndomsneurosen
utan avbrott i den vuxnes neuros. Vida oftare avlöses den av
en tids skenbart ostörd utveckling, en process som under-
lättas eller möjliggörs av den fysiologiska latensperiodens
mellankomst. Först senare inträder den förändring, med
vilken den slutgiltiga neurosen manifesterar sig såsom en för-
senad verkan av traumat. Detta sker antingen vid pubertetens
inbrott eller en tid därefter. I förra fallet därför att drifterna
förstärkts av den fysiska mognaden och nu är i stånd att på
nytt uppta den kamp mot försvaret i vilken de tidigare legat
under; i senare fallet emedan de vid försvaret åstadkomna
reaktionerna och jagförändringarna numera visar sig vara till
hinders för fyllandet av de nya livsuppgifterna, så att det nu
kommer till svåra konflikter mellan den reala yttervärldens
krav och jaget, som söker bevara sin under försvarsstriden
mödosamt tillkämpade organisation. Fenomenet, att en neuros
ligger latent mellan de första reaktionerna på traumat och

8. — Freud, Moses och monoteismen.

113

själva sjukdomens senare utbrott, mäste man betrakta som
typiskt. Man kan ocksä anse detta förnyade insjuknande för

ett läkningsförsök, en strävan att äter läta de delar av jaget,
som avsplittrats genom traumats inverkan, försonas med de
övriga och fôrenas med dem till ett gentemot yttervärlden
måktigare helt. Men ett sådant försök lyckas endast sållan,
om inte det analytiska arbetet kommer till undsåttning, och
inte heller då alltid ; och det slutar ofta nog i fullståndig för-
006186 och splittring inom jaget eller i dess nederlag inför den
på tidigt stadium avspjålkade och av traumat dirigerade
andelen,

Før att vinna låsarens Overtygelse vore det hår erforderligt
att utforligt meddela talrika neurotiska sjukhistorier. Men
så vidlyftigt och svårt som detta åmne år, skulle dårigenom
detta arbetes karaktär helt utplånas. Det skulle förvandlas
till en avhandling i neuroslåra och åven i sådant fall sannolikt
inverka endast på den minoritet, som valt studiet och utôvan-
det av psykoanalys till sin livsuppgift. Eftersom jag hår
vånder mig till en bredare krets, kan jag inte gora annat ån
hemstålla till läsaren att tillerkånna min i det föregående
givna sammanfattning en viss provisorisk trovårdighet, var-
med alltså från min sida fórknippas det medgivandet, att han
inte behôver anta de slutsatser till vilka jag leder honom, med
mindre de låror som utgôr deras fôrutsättning visar sig
riktiga.

Men jag kan alltid fórsóka att beråtta ett enda avsnitt, som
sårskilt tydligt uppvisar många av neurosens ovan nåmnda
sårdrag. Naturligtvis kan man inte vånta sig att ett enda fall
skall visa allt på en gång, och man behöver inte bli besviken

114

om dess innehäll visar sig vara avlägset frän det vartill vi
soker en analogi.

En liten pojke, vilken — som så ofta år fallet i småborger-
liga familjer — under sina forsta levnadsir delar sovrum
med fôräldrarna, har upprepade ginger, ja, regelbundet till-
fille att ungefär vid den ålder då han nätt och jämnt lärt sig
tala, iaktta fôräldrarnas sexuella samliv, se en del och höra
ånnu mer. I hans senare neuros, som utbryter omedelbart
efter hans fôrsta spontana pollution, år somnrubbning det
tidigaste och besvårligaste symtomet. Han blev utomordent-
ligt känslig for nattliga ljud och kunde om han väl blivit väckt
inte somna igen. Denna sómnrubbning var ett veritabelt
kompromissymtom, à ena sidan uttryck for hans försvar mot
sagda nattliga iakttagelser, à andra sidan ett försök att åter-
kalla det vakna tillstånd varunder han kunde lyssna till ljuden
i fråga.

Genom sådana iakttagelser tidigt våckt till aggressiv man-
lighet bôrjade han reta sin lilla penis med handen och fôreta
diverse sexuella angrepp på modern, i identifiering med
fadern, i vars ställe han därvid insatte sig själv. Detta fortfor
tills han äntligen skaffade sig moderns förbud mot att beröra
sin penis och till yttermera visso fick höra henne hota med
att tala om det för pappa, så att han till straff skulle ta bort
den syndiga lemmen. Detta kastrationshot hade en utom-
ordentligt stark traumatisk verkan på pojken. Han övergav
sin sexuella verksamhet och åndrade hela sin karaktår. I
stållet for att identifiera sig med fadern fruktade han denne,
instållde sig passivt gentemot honom och var emellanåt stygg
för att på så vis provocera honom till kroppslig bestraffning,

115

som för honom hade sexuell innebörd, sä att han därvid
kunde identifiera sig med den misshandlade modern. Vid
henne själv klamrade han sig allt ängsligare fast, som om
han inte ett ⑥gonblick skulle kunna undvara hennes kärlek,
vari han sig ett skydd mot den från faderns sida hotande
kastrationsfaran. I denna modifikation av ôdipuskomplexet
tillbragte han latenstiden, som förblev fri från mera pátag-
liga rubbningar. Han blev mónstergosse och hade framgång
i skolan.

Så långt har vi foljt traumats nårmaste verkan och be-
kråftat latenstidens faktum.

Med pubertetens intråde utbrôt den manifesta neurosen och
uppenbarade sitt andra huvudsymtom, den sexuella impo-
tensen. Han hade mist sin penis’ kånslighet, försökte inte
beröra den, och vågade inte nårma sig en kvinna i sexuell
avsikt. Hans sexuella liv inskrånkte sig till psykisk onani med
sadistisk-masochistiska fantasier, i vilka man utan svårighet
igenkånner utlôpare av hans tidiga iakttagelser av fôräldrar-
nas sexuella samliv. Det skov av fôrstärkt manlighet, som
puberteten medfør, lôpte ut i ett rasande hat mot fadern och
allsköns trots mot denne. Detta extrema och intill sjålvfor-
storelse hänsynslôsa beteende gentemot fadern var också
skuld till hans misslyckande i livet och hans konflikter med
yttervårlden. Han fick inte åstadkomma någonting i sitt yrke,
eftersom det var fadern som tvingat honom in i detta yrke.
Han skaffade sig heller inga vånner och stod aldrig i gott
fórhállande till sina óverordnade.

Når han, behåftad med dessa symtom och bristfålligheter,
efter faderns dod åntligen funnit en kvinna, framkom som

116

hans våsens kårna hos honom karaktårsdrag, som gjorde
umgånget med honom till en svår uppgift för alla som stod
honom nåra. Han utvecklade en absolut egoistisk, despotisk
och brutal personlighet, vars uppenbara behov var att under-
trycka och krånka andra mánniskor, Det var en trogen kopia
av fadern, sådan bilden av denne utformats i hans minne,
och alltså ett återupplivande av fadersidentifieringen, som
den lille pojken på sin tid av sexuella motiv hade iklått sig.
I detta stycke av hans liv återfinner vi det borttrångdas åter-
komst, som vi tillika med traumats omedelbara verkningar och
latensens fenomen omnåmnt bland de våsentliga dragen hos

en neuros.

D. Tillåmpning.

Tidigt trauma, fôrsvar, latens, utbrott av den neurotiska
sjukdomen, partiell återkomst av det borttringda — sá lydde
den formel, som vi uppstållt før utvecklingen av en neuros.
Läsaren blir nu inviterad att ta steget till antagandet, att i
månniskoslåktets liv tilldragit sig liknande saker som i indi-
videns, alltså att det åven hår fôrevarit håndelser av sexuellt-
aggressivt innehåll, som kvarlåmnat bestående fôljder, men
mestadels borttrångts och bortglómts for att forst efter lang
latenstid ha kommit till sin verkan och skapat fenomen som
till struktur och tendens liknat symtomen.

Vi tror oss kunna gissa oss till dessa håndelser och vill
visa att deras symtomliknande føljder år de religiösa feno-
menen. Då man alltsedan evolutionsidéns uppdykande inte
längre kan betvivla att människosläktet har en forhistoria, och

117

dä denna är okänd, det vill säga bortglömd, sä har en sädan
slutledning nåstan karaktären av postulat. Om vi erfar, att
de verksamma och bortglomda traumerna på bågge hållen
härrör ur livet inom den mänskliga familjen, så får vi vål-
komna detta som ett ofôrutsett och av våra hittillsvarande
tankegångar inte frammanat bifynd.

Jag har redan for ett fjårdedels sekel sedan uppstållt denna
hypotes i min bok "Totem und Tabu” (1912) och behøver
hår endast upprepa den. Konstruktionen utgår från en upp-
gift av Ch. Darwin och begagnar ett antagande av Atkinson.
Den håller fore, att urmånniskan i forntiden levde i små
horder, vardera under en stark hannes herravilde. Tidpunkten
kan inte nårmare anges, inte heller såttas i relation till de
geologiska perioder vi kånner, men sannolikt hade denna
månniskovarelse inte ånnu kommit så långt i språkutveckling.
Ett våsentligt led i konstruktionen består i antagandet, att de
handelser det gåller har intråffat i alla urmånniskors, alltså
alla våra urfôrfäders tillvaro.

Historien kan berättas fôrtätad och i stora drag, som om det
bara hånt en enda gång, detta som i sjålva verket stråckt sig
genom årtusenden och under denna långa tidrymd ofta upp-
repats. Den starke hannen var hela hordens herre och fader,
oinskrånkt i sin makt, som han brukade med våld. Alla kvinn-
liga väsen var hans egendom, säväl kvinnorna och dôttrarna
i hans egen hord som de han till åventyrs rovat från andra
horder. Sônerna levde ett hårt liv; når de våckte faderns
svartsjuka, blev de dräpta, kastrerade eller utstôtta. De var
hånvisade till att leva i små gemenskaper tillsammans och
skaffa sig kvinnor genom rov, tills den ene eller andre av

118

dem kunde lyckas att arbeta sig upp till en position liknande
faderns i urhorden. En enda undantagsstållning tillkom av
naturliga orsaker: nåmligen før de yngsta sOnerna, som i
skydd av módrarnas kärlek kunde dra fördel av faderns
åldrande och efter hans död tråda i hans ställe. Såvål av de
åldre sônernas fôrdrivande som av de yngres privilegier tror
man sig kunna återfinna efterklanger i sagor och myter.

Nästa avgôrande steg till ändring av denna fôrsta slags
”sociala” organisation skall ha varit det, att de fôrdrivna, i
gemenskap levande brøderna en dag sammangaddade sig,
ôvermannade fadern och efter dåtida seder fôrtärde honom.
Av denna kannibalism behôver man inte ta anstôt, den finns
kvar i långt senare tider. Men våsentligt år att vi tillskriver
denna urmänniska samma kånsloinstållningar, som vi genom
analytisk forskning kan konstatera hos de primitiva i vår
samtid: barnen. I detta fall alltså, att de inte bara hatade och
fruktade fadern utan också dyrkade honom som fôrebild, och
att envar i sjålva verket ville sätta sig i hans ställe, Den
kannibalistiska akten blir då begriplig som ett försök att till-
fôrsäkra sig identifiering med honom genom att med sig in-
fôrliva ett stycke av honom.

Man kan anta att fadermordet åtföljdes av ett längre tids-
skede, varunder bróderna stred med varann om arvet efter
fadern, som envar ville vinna enbart før egen del. Insikten
att dessa strider var riskabla och fåfånga, minnet av den
gemensamt utfôrda befrielsebragden och de inbôrdes känslo-
bindningar, som under flyktens dagar etablerats, ledde slut-
ligen till enighet, en sorts samhållsførdrag bland dem. Dårvid

uppkom den fôrsta formen av social organisation med drift-

119

försakelse, erkännande av ömsesidiga förpliktelser, uppråttan-
de av bestämda institutioner som förklarades för obrottsligt
heliga, alltså begynnelsen till moral och rätt. Varje individ
avstod från idealet att för egen räkning söka vinna faders-
positionen och äga moder och systrar. Därmed tillkom
incesttabu och budet om exogami. Ett stort stycke av den
efter fadern ledigvordna maktfullkomligheten övergick till
kvinnorna, matriarkatets tid uppkom. Minnet av fadern kvar-
levde under denna tid av ”brödraförbund”. Ett starkt, kanske
också alltid från början fruktat djur valdes som faders-
substitut. Ett sådant val kan förefalla oss egendomligt, men
det svalg, människan senare instiftat mellan sig och djuren,
fanns inte för den primitive och finns inte heller hos våra
barn, vilkas djurfobier vi kunnat tolka som fadersångest. I
förhållande till totemdjuret fanns den ursprungliga splitt-
ringen (ambivalensen) i känsloinställningen till fadern obe-
skuren kvar. Klanens totem gällde å ena sidan som dess
köttslige stamfader och skyddsherre, den måste dyrkas och
skonas, å andra sidan inrättades en festdag, under vilken man
beredde honom samma öde som en gång urfadern vederfarits.
Alla stammens män i förening dödade och förtärde honom
(totemmåltiden enligt Robertson Smith). Denna stora festdag
var i själva verket en triumffest över de förenade sönernas
seger över fadern,

Vart tar i detta sammanhang religionen vägen? Jag anser att
vi med full rätt kan betrakta totemismen — med dess dyrkan
av ett faderssubstitut, den i totemmåltiden yppade ambivalen-
sen, inrättandet av minnesfester, uppställandet av förbud
vilkas överträdelse bestraffas med döden — som den första

120

formen av religion i mänsklighetens historia, och att vi kan
bekräfta dess frän första början tydliga samband med social
ordning och moraliska förpliktelser. Religionens vidare ut-
veckling kan vi här endast avhandla i kortaste sammandrag.
De går utan tvivel parallellt med månniskoslåktets kulturella
framsteg och forindringarna i de månskliga gemenskapernas
struktur.

Det nårmaste steget efter totemismen år att det dyrkade
väsendet görs till människa, I djurens stalle trädde mänskliga
gudar, vilkas härstamning från totem inte är överskyld. An-
tingen avbildas guden ännu i djurgestalt eller åtminstone med
djuransikte, eller blir totemdjuret till gudens älsklingsled-
sagare, oskiljaktig från honom, eller också låter sagan guden
nedlägga just detta djur, som i själva verket endast var hans
förstadium, Vid en inte närmare bestämbar punkt i denna
utveckling uppträder stora modergudinnor, sannolikt redan
före de manliga gudarna, och de kvarstår också länge jämte
dessa. Under tiden har en stor social omvälvning fullbordats.
Modertâtten har avlósts av en på nytt upprättad patriarkalisk
ordning. De nya fäderna uppnår visserligen aldrig urfaderns
allmakt, de var många till antalet och levde tillsammans i
större förband än urhorden; de måste samsas med varann
och blev därför pålagda sociala lagar. Sannolikt skapades
modergudinnorna som en gottgörelse åt mödrarna, när dessa
tillbakasattes i och med att matriarkatet inskränktes, De man-
liga gudarna uppträder först som söner vid sidan av de stora
mödrarna, först senare antar de tydliga drag av faders-
gestalter. Dessa polyteismens manliga gudar återspeglar för-
hållandena under den patriarkaliska epoken, De är talrika, de

121

håmmar varandra inbôrdes, de underordnar sig tillfälligt
någon ôverlägsen Overgud. Men nåsta steg leder till det ämne
som hår sysselsåtter oss: återinsåttandet av en enda, oin-
skrånkt hårskande fadergud.

Medges måste att denna historiska översikt år full av
luckor och i många punkter osåker. Men den som vill kalla
vår konstruktionsbild av urhistorien enbart fantastisk, han
underskattar avsevårt rikedomen och beviskraften hos det
material som ingår dåri. Stora stycken av forntidshistoria
som hår sammanfogats till en helhet år historiskt bevisade,
så totemismen, brôdrafôrbunden. Andra stycken finns be-
varade i utmårkta repliker. Så t. ex. har mången forfattare
fångslats av hur troget den kristna kommunionens ritual,
vari den troende i symbolisk form med sig infôrlivar sin
guds blod och lekamen, upprepar den gamla totemmåltidens
innebôrd och innehåll. Talrika relikter av den bortglómda
urtiden finns bevarade i folkens sagor och myter, och det
analytiska studiet av barnets sjålsliv har i oanad rikhaltighet
levererat stoff før utfyllande av luckorna i vår kunskap om
urtiden. Som bidrag till forstáendet av den så betydelsefulla
relationen till fadern behôver jag bara anfôra djurfobierna,
den skenbart så sållsamma fruktan att bli uppåten av fadern,
och den enorma intensiteten hos kastrationsångesten. Det
finns ingenting i vår konstruktion som år fri uppfinning eller
som inte kan stôdja sig på goda grundvalar.

Accepterar man vår framställning av urhistorien såsom på
det hela taget trovårdig, så återfinner man i de religiôsa lårorna
och riterna två slags beståndsdelar: å ena sidan fixeringar
vid den gamla familjehistorien och relikter av denna, å andra

122

sidan rekonstruktioner av det fórgángna, återkomster av det
bortglómda, efter långa intervall. Det år den sista andelen
som hittills fôrbisetts och därfôr fôrblivit ofôrstädd, men som
hår skall demonstreras med hjålp av åtminstone ett pregnant
exempel.

Det år vårt att sårskilt understrykas, att varje stycke som
återvånder ur glómskan utóvar en alldeles sårskild makt, ett
ojämfôrligt intryck på månniskomassorna, och hävdar ett
oemotståndligt anspråk på sanningen, varemot alla logiska
invåndningar fôrblir maktlôsa, enligt formeln credo quia
absurdum. Detta mårkvårdiga sårdrag kan endast førstås med
psykotikerns vanfôreställningar som monster. Vi har for
linge sedan fôrstätt, att vanfôreställningen innehåller ett
stycke bortglômd sanning, som vid sin återkomst vederfarits
vanstållning och missfôrständ, och att den tvångsmåssiga
ôvertygelse som âtfôljer vanfOrestållningen har sitt ursprung
i denna sanningskårna och dårifrån griper Over på de åt-
fóljande villfarelserna. Ett sådant inneháll av historisk san-
ning måste vi också tillerkånna religionens trossatser, som
visserligen har karaktåren av psykotiska symtom men vilka i
sin egenskap av massfenomen inte som symtomen har isole-
ringens fôrbannelse Over sig.

Inget annat avsnitt av religionshistorien har blivit så klart
begripligt for oss som monoteismens insteg i judendomen och
dess fortsåttning i kristendomen, om vi frånråknar den lika
odelat begripliga utvecklingen från djurisk totem till månsk-
lig gud med dennes regelbundne beledsagare (ånnu envar av
de fyra kristna evangelisterna har sitt favoritdjur). Om vi
tills vidare låter det faraoniska vårldsvåldet gålla som anled-

123

ning för den monoteistiska idéns uppkomst, så finner vi att
denna 16sgors från sin egen jordmån och omplanteras till ett
annat folk, som efter lång latenstid tar den i besittning och
vaktar den som sin dyrbaraste skatt, som nu å sin sida håller
detta folk vid liv och skånker det glådjen att vara ett utvalt
folk. Det år religionen om urfadern, varmed fôrbinder sig
hoppet om belóning, utmårkelse, i sista hand världsherra-
valde. Denna sista Onskefantasi år for linge sedan Overgiven
av det judiska folket men lever ånnu kvar hos dess fiender i
form av tron på ”Sions vises” sammansvårjning. Vi for-
beháller oss att i ett senare sammanhang skildra, hur denna
från Egypten lånade monoteism med sina speciella drag
måste påverka det judiska folket och varaktigt prågla dess
karaktår genom att forkasta magi och mystik, egga till andlig
utveckling, uppmana till sublimeringar ; hur folket, saligt 6ver
att åga sanningen, Overvåldigat av medvetandet om sina
privilegier, kom att hôgt vårdera intellektet och framhåva det
etiska livet, och hur detta folks sorgliga 6den och reala be-
svikelser tjånade att fôrstärka alla dessa tendenser. For till-
fållet vill vi följa utvecklingen i en annan riktning.

Når urfadern blev återinsatt i sina historiska råttigheter,
var detta ett stort framsteg, men det kunde inte bli det sista.
Också de andra styckena av den fôrhistoriska tragedien
ropade på erkännande. Vad som satte denna process i gång
år inte lått att gissa. Det ser ut som om ett tilltagande skuld-
medvetande bemäktigat sig det judiska folket, kanske hela
den dåtida kulturvårlden, såsom fôrelôpare till det bort-
trångda innehållets återkomst. Slutligen fann en man ur detta
judiska folk i råttfårdigandet av en politisk-religiós agitator

124

den anledning, med vilken en ny religion, den kristna, av-
skilde sig från judendomen. Paulus, en romersk jude från
Tarsus, tog upp detta skuldmedvetande och återførde det
råtteligen på dess forhistoriska killa. Han kallade denna för
arvsynden, den var en forbrytelse mot Gud, som endast
kunde sonas genom döden. Med arvsynden hade døden kom-
mit i vårlden. I sjålva verket hade denna kapitalfôrbrytelse
bestått i mordet på den senare till gud vordne urfadern. Men
det kom nu inte till någon erinring av mordet, utan endast till
fantasier om dess sonande, och dårfør kunde denna fantasi
vålkomnas som frålsningsbudskap (evangelium). En Guds
son hade låtit doda sig oskyldig och dårmed tagit allas
skuld på sig. Det måste vara en son, ty det hade ju skett ett
mord på en fader. Sannolikt hade traditioner från orientaliska
och grekiska mysterier haft inverkan på denna frålsnings-
fantasis utformning. Det våsentliga dåri tycks ha varit Pauli
eget bidrag. Han var en i ordets egentligaste mening religiöst
anlagd månniska: det förgängnas môrka rester lurade i hans
sjil beredda att bryta igenom till medvetnare regioner.

Att frälsaren hade offrat sig skuldlås, var uppenbarligen
en tendentiôs omdiktning, som gjorde det svårt att logiskt
forstå saken, ty hur skall en man som år oskyldig till mordet
kunna ta môrdarnas skuld på sig genom att sjålv låta d⑥da
sig? I den historiska verkligheten fanns det ingen sådan mot-
sågelse. ”Frålsaren” kunde inte vara någon annan ån den
fråmste bland de skyldiga, anfóraren for det bródraband som
Overmannat fadern. Huruvida det fanns en sådan huvud-
rebell och anfôrare, måste man enligt min mening låmna oav-
gjort. Det år mycket möjligt, men man måste också ta med

125

i råkningen att varje enskild medlem av brodraligan såker-
ligen hyste samma Gnskan att ensam begå dådet och på så
vis bereda sig en undantagsstållning och en ersåttning før den
nu fôrsvinnande, i gemenskapen uppgående fadersidentifika-
tionen. Om det inte fanns någon sådan anfôrare, då år Kristus
arvtagaren till en Onskefantasi som fôrblivit ouppfylld; om
det fanns en sådan, då år han dennes efterfôljare och rein-
karnation. Men vare sig hår foreligger en fantasi eller en
återkomst av en bortglômd verklighet, så utgôr denna punkt
ursprunget till fôreställningen om hjälten, som ju alltid upp-
reser sig mot fadern och i någon form dôdar honom*, och
likaså till den eljest svårtolkade ”tragiska skulden” hos
hjålten i dramat. Man kan knappast betvivla att hjålten och
koren i det grekiska dramat fôreställer denna зашта rebel-
liska hjålte och brôdraskara, och det år inte betydelselôst att
under medeltiden teatern pånyttføds just med framstållningen
av passionshistorien.

Vi har redan sagt att den kristna nattvardens ceremoni, i
vilken den troende med sig inførlivar frålsarens blod och
lekamen, upprepar den gamla totemmåltidens innehåll, låt
vara blott i dess vånliga och aktningsfulla mening, inte i dess
aggressiva. Den ambivalens, som behårskar relationen till
fadern, visar sig dock tydligt i den 161191084 fôrnyelsens slut-
resultat. Den gav sig ut for att vilja fórsona faderguden, men
den visar sig utmynna i hans detronisering och undanrôjande.

1 Ernest Jones påpekar, att guden Mithras, som dôdar tjuren, skulle
kunna vara en bild av denne anfôrare, som berômmer sig av sitt dåd.

Det år vålbekant, hur långe Mithraskulten stred med kristendomen
om den slutliga segern.

126

Judendomen hade varit en fadersreligion, kristendomen blev
en sonreligion. Den forne Gud Fader trädde i bakgrunden
infor Kristus; Kristus Sonen trådde i hans stålle, precis på
det sått som i forntiden varje son ónskat. Paulus, judendomens
fullføljare, blev också dess forstorare. For sin framgång hade
han såkerligen i fråmsta rummet att tacka det fôrhällandet,
att han genom frålsningstanken kunde lindra månsklighetens
skuldmedvetande, men dårjåmte också den omståndigheten,
att han gav avkall på sitt folks privilegierade stållning och
dess synliga tecken omskårelsen, så att den nya religionen
kunde bli universell och utstråckas till att omfatta alla mån-
niskor. Aven om detta Pauli steg också delvis betingats av
hans personliga himndlystnad på grund av den opposition,
hans reform väckte i judiska kretsar, så blev dock dårmed ett
drag ur den gamla Atonreligionen återstållt och en inskrånk-
ning upphåvd, som den förvärvat vid Overgången till en ny
bärare, det judiska folket.

I flera avseenden betydde den nya religionen en kulturell
tillbakagång gentemot den äldre judiska, såsom ju regelbun-
det år fallet når nya månniskomassor från lågre nivå får
bryta fram över eller slåppas in på ett nytt område. Den
kristna religionen fórmádde inte hålla sig på den fórandligade
höjd, vartill judendomen svingat sig upp. Den var inte långre
Strångt monoteistisk, Overtog från de kringboende folken
talrika symboliska riter, restaurerade den stora modergudin-
nan, och fann plats att hårbårgera flera gudomligheter från
polyteismen, om också i underordnade ställningar. Framfôr
allt avvisade den inte, liksom Atonreligionen och dennas efter-

trådare den mosaiska religionen, alla de intrångande vidskep-

127

liga, magiska och mystiska element, som för de nårmaste två
årtusendenas andliga utveckling skulle komma att innebåra
en så svår håmning.

Kristendomens triumf var en fôrnyad seger før Ammons-
pråsterna Over Ikhnatons gud, denna gång efter ett intervall
om halvtannat årtusende och på en ny och vidgad skådeplats.
Och åndå var kristendomen religionshistoriskt sett, d. v. s.
med avseende på det borttrångdas återkomst, ett framsteg,
men den judiska religionen från den stunden på sått och vis
ett fossil.

Det vore mödan lönt att söka förstå hur det kom sig, att
den monoteistiska idén just hos det judiska folket kunde göra
så starkt intryck och bli så segt fasthållen. Jag tror att man
kan besvara denna fråga. Odet hade látit det judiska folket
komma i nårheten av urtidens stordåd och illdåd, fader-
mordet, genom att låta det upprepa denna gårning gentemot
Moses, en måktig fadersgestalt. Det var ett fall av agerande
i stället for förståelse, sådant man så ofta ser det under det
analytiska arbetet med neurotiker. På den impuls till verklig
erinring, som Moses’ lira gav dem, reagerade de emellertid
i stållet med att forneka sin aktion, stannade kvar vid att
erkånna den store fadern och avspårrade sig på så vis från
vågen till den punkt, vid vilken senare Paulus skulle anknyta
sin fortsåttning av urhistorien. Det år knappast likgiltigt eller
en slump, att utgångspunkten också for Pauli religiôsa ny-
daning blev det våldsamma undanrôjandet av en annan stor
man, En man, som ett litet antal anhångare i Judéen hóll for
Guds son och den bebådade Messias, och på vilken också
senare Overgick ett stycke av den barndomshistoria som till-

| 128

skrivits Moses, men om vilken vi i verkligheten knappast
såkert vet mer án om Moses sjålv — inte vet om han verk-
ligen var den store man som evangelierna skildrar eller om
inte fastmer hans dåd och omståndigheterna dårvid blev av-
gorande for den betydelse hans person sedermera fått.
Paulus, som blev hans apostel, kånde honom aldrig.

Antagandet att Moses dodats av judarna, vilket Sellin
håmtat från dess rester inom traditionen och vilket mårk-
vårdigt nog utan bevis accepterats av den unge Goethe, blir
så ett oumbårligt led i vår konstruktion, en viktig fôrenings-
link mellan den bortglómda urtidshåndelsen och de senare
versionerna i de monoteistiska religionernas form. Det år en
tilltalande hypotes, att det var ånger Over mordet på Moses
som gav impulsen till ónskefantasien om Messias, som skulle
komma åter och fora sitt folk till frålsningen och det utlovade
vårldsherravåldet. Om Moses var denne forste Messias, så år
Kristus hans ersåttare och eftertrådare, och då kunde åven
Paulus med ett visst beråttigande tillropa folken: se, Messias
år verkligen kommen, han har ju blivit môrdad inför edra
ógon. Då år också Kristi uppståndelse ett stycke historisk
sanning, ty han var den återuppståndne Moses och bakom
denne den primitiva hordens återvånde urfader, nu fôrklarad
och i songestalt insatt i faderns ställe.

Det arma judiska folket, som med sedvanlig envishet fort-
for att fôrneka fadermordet, har under tidernas lopp fått sota
svårt før detta, Gang på gång fôrehôll man det: I haven
dôdat vår Gud. Och denna fórebráelse har rått, om man ôver-
sitter den rått. Aterford på religionernas historia lyder den:
I viljen icke erkänna, att I haven môrdat Gud (Guds urbild,

9. — Freud, Moses och monoteismen.

129

urfadern, och hans senare reinkarnationer). Med ett tilligg
skulle man kunna såga: vi har visserligen gjort detsamma,
men vi har erkånt det och har sedan fått fôrsoning. Inte alla
de anklagelser, med vilka antisemitismen fôrfôljer det judiska
folkets efterkommande, kan åberopa sig på liknande motive-
ringar. Ett fenomen så intensivt och varaktigt som folkens
judehat måste naturligtvis ha mer ån en orsak. Man kan
gissa sig till en hel rad skål, varav många uppenbarligen hår-
stammar ur realiteten och alltså inte behôver någon tolkning,
medan andra djupare härrôr ur hemliga kållor, så att man år
hågad att hålla dem for de specifika motiven. Av de forst-
nåmnda år vil anklagelsen for fråmlingskap den 1088866, ty
på många orter, dir i dag antisemitismen råder, hor judarna
till befolkningens åldsta inslag eller har de till och med bott
långre ån de Ovriga nutida invånarna. Det gåller t. ex. om
staden Koln, dit judarna kom samtidigt med romarna innan
staden ånnu besattes av germaner. Andra orsaker till jude-
hatet år starkare, så t. ex. den omståndigheten att de mestadels
utgör minoriteter bland de andra folken, ty massornas gemen-
skapskånsla behöver som komplement fiendskapen mot en
utomstående minoritet, och dessa uteslutnas numeriska svag-
het inbjuder direkt till deras underkuvande. Alldeles ofôr-
låtliga år dåremot två andra egenheter hos judarna. For det
fôrsta att de i många avseenden år olika sina ”vårdfolk”. Inte
grundväsentligt olika, ty de år inte asiater av främmande
ras, såsom fienderna påstår, utan i regel sammansatta av
rester av de mediterrana folken och arvtagare till Medelhavs-
kulturen. Men de år dock annorlunda funtade, ofta på något
odefinierbart sått olika de nordiska folken, och massornas

130

intolerans yttrar sig märkvärdigt nog skarpare mot smärre
skillnader än mot fundamentala olikheter. Ännu starkare
verkan har den andra punkten, nämligen att judarna trotsar
varje förtryck, att inte ens den grymmaste förföljelse lyckats
utrota dem, ja, att de fastmer visar förmågan att stå sig i det
merkantila livet och — dår de får tilltråde — låmna vårde-
fulla bidrag på alla kulturlivets områden.

De djupare motiven till judehatet bottnar i långesedan før-
gångna tider, de utövar sin verkan inifrån folkens omedvetna
sjålsliv, och jag år beredd på att de vid førsta påseendet inte
se

2

trovårdiga ut. Jag vågar det påståendet, att de andra
folken ånnu i dag inte Overvunnit svartsjukan mot det folk
som utgett sig for Gud Faders fórstfódda och mest ålskade
barn, ungefår som om de satt tro till detta anspråk. Vidare
ar bland de seder, med vilka judarna sårskilde sig från

andra, omskårelsen gjort ett obehagligt och hemskt intryck,
som vål beror på att den erinrar om den fruktade kastra-
tionen och dårmed ror vid ett stycke urtidshistoria som man
elst sóker glomma. Och så det senaste motivet i denna serie:
man bor inte glomma att alla dessa folk, som i dag gor sig
reda med sitt judehat, forst under historisk tid blivit krist-
nade och det ofta endast genom blodigt tvång. Man skulle
kunna sāga att de alla år "illa döpta” ; under ett tunt hölje av

kristendom har de fôrblivit vad deras fôrfäder var: bar-
bariska polyteister. De har ånnu inte Overvunnit sitt agg mot
den nya dem påtvungna religionen, men de har skjutit Over
detta agg på den kålla varur kristendomen kom till dem. Det
faktum, att evangelierna beråttar en historia som utspelas
bland judar och egentligen bara handlar om judar, har før

131

dem underlåttat denna objektfôrskjutning. Deras judehat år
egentligen kristenhat, och man behöver inte förvånas Over att
denna intima relation mellan de två monoteistiska religionerna
kommer så tydligt till uttryck i den nationalsocialistiska
revolutionen, dir de ju bigge behandlas med samma fient-

lighet.
E. Svårigheter.

Kanske har jag i det föregående lyckats genomföra analo-
gien mellan neurotiska processer och de religiösa tilldragel-
serna och därmed visa hän på de senares oväntade ursprung.
Vid denna analogi mellan individens och massans psykologi
uppstår dock tvenne svårigheter av olika art och vikt, vilka
vi nu måste syssla med,

Den första består i att vi här bara har behandlat ett enda
fall ur religionernas rikhaltiga fenomenologi men inte kastat
något ljus över de andra. Med beklagande måste jag tillstå,
att jag inte kan ge mer än detta enda prov, att mina fack-
kunskaper inte räcker till att fullständiga undersökningen.
Ur mitt begränsade vetande kan jag bara tillägga, att det
mohammedanska religionsstiftandet förefaller vara en sorts
avkortad upprepning av det judiska, som vars efterapning
det uppträdde. Det ser ju ut som om profeten ursprungligen
hade för avsikt att för sig och sitt folk helt och fullt anta
judendomen. Återfåendet av den ende store urfadern fram-
bragte hos araberna en utomordentlig höjning av själv-
känslan, som ledde till stora världsliga framgångar men också
uttömde sig i dessa. Allah visade sig vida tacksammare mot

132

sitt egendomsfolk än Jahve pä sin tid mot sitt. Men den nya
religionens inre utveckling stannade snart av, kanske emedan
den saknade den fôrdjupning som i judarnas fall framkallats
av mordet på religionsstiftaren. Osterns skenbart rationa-
listiska religioner år till sin våsenskårna dyrkan av fôrfädren
och gør alltså halt vid ett tidigt stycke rekonstruktion av det
fórgingna. Om det år riktigt att man hos nutida primitiva
folk pâträffar tillbedjan av ett högsta väsen som deras reli- |
gions enda innehåll, så kan man endast uppfatta detta som
en forkrympt religionsutveckling och jämföra den med de
otaliga fall av rudimentåra neuroser, som man påtråffar på
dessas område. Varfør det på det ena och andra hållet aldrig
har gått längre, det förstår vi inte i någondera fallet. Man
måste tånka sig att göra dessa folks individuella begävning,
deras verksamhets inriktning och deras allmånna sociala till-
Stånd ansvariga därfôr. For ovrigt år det en bra regel i det
analytiska arbetet att nöja sig med att söka förklara vad som
finns och inte stråva efter att forklara vad som' inte blivit till.
Den andra svårigheten vid denna analogi från individens
till massans psykologi år vida betydelsefullare, emedan den
tar upp ett nytt problem av principiell natur. Nu kommer
nåmligen frågan: var någonstans hårbårgerar folken sina
verksamma traditioner? Denna fråga finns inte for indi-
videns vidkommande, ty hår finns det førgångnas erinrings-
spår i det omedvetna sjålslivet. Låt oss gå tillbaka till
vårt historiska exempel. Vi har baserat kompromissen i
Qades på existensen av en måktig kvarlevande tradition hos
dem som vänt tillbaka från Egypten. Detta fall gümmer inte
på något problem, Enligt vårt antagande stôdde sig en sådan

133

tradition på medvetna meddelanden som de då levande fått
från sina fôrfäder, bara två eller tre generationer tillbaka,
och dessa hade varit deltagare i och ôgonvittnen till ifråga-
varande hándelser. Men kan vi tro samma sak om de senare
århundradena: att traditionen alltid vilar på ett på normalt
vis meddelat vetande, som ôverfôrs från forfadern till hans
attelagg? Vilka personer det var, som bevarade ett sådant
vetande och muntligen fortplantade det, kan vi inte hår som
i forra fallet ange. Enligt Sellin var traditionen om mordet
på Moses alltjåmt levande bland pråsterna, tills den åntligen
fann sitt skriftliga uttryck, som var nôdvändigt for att Sellin
skulle kunna uppspåra händelsen. Men denna tradition kan
endast ha varit kånd bland ett fåtal, den var inte hela folkets
egendom. Och råcker detta till att forklara dess verkan? Kan
man tillskriva en dylik fåtalets kunskap makten att så verk-

samt gripa massorna, når den kommer till deras kånnedom?
Det ser snarare ut som om också hos den ovetande massan
måste finnas någonting, som år beslåktat med fåtalets kun-
skap och som kommer denna tillmôtes når den yttrar sig.

Bedômandet blir ånnu svårare, når vi nu vånder oss till
det analoga fallet i urtiden. Att det fanns en urfader med de
redan nåmnda egenskaperna och vilket Ode som drabbat
honom, har helt såkerligen blivit bortglomt under årtusen-
denas lopp, och man kan inte heller som i fallet Moses tånka
sig någon muntlig tradition dårom. I vilken mening kan det
alltså Overhuvudtaget finnas någon tradition? I vilken form
kan den ha funnits?

For att gora det låttare for sådana låsare, som inte år
villiga till eller forberedda på att fordjupa sig i ett kom-

134

plicerat psykologiskt sakfôrhällande, skall jag hår fôrutskicka
resultatet av den fóljande undersókningen. Jag finner att
ôverensstimmelsen mellan individ och massa i denna punkt
nåstan år fullståndig; också i massan bevaras intrycket av
det förgångna i omedvetna erinringsspår.

Hos individen tror vi oss se detta klart. Erinringsspåret av
de tidiga upplevelserna finns hos honom bevarade, endast i
ett speciellt psykologiskt tillstánd. Man kan sága, att individen
alltid har vetat det, just så som man vet det som år bortträngt.
Vi har på denna punkt skapat oss vissa föreställningar, som
i analyserna med låtthet kan bekråftas, om hur en sak kan
glômmas bort och sedan efter en tid åter komma fram. Det
bortglômda år inte utslåckt, utan bara ”borttrångt”, dess
erinringsspår finns kvar helt fårska, men de år isolerade
genom s. k. ”kontrabesåttningar”. De kan inte tråda i kontakt
med andra intellektuella processer, de år omedvetna och otill-
gångliga for medvetandet (”omedvetbara”). Det kan också
hånda att vissa delar av det borttrångda undsluppit bort-
trängningsprocessen, fôrblir tillgångliga for erinringen och
tillfälligtvis dyker upp i medvetandet, men de år även då
isolerade som främmande kroppar utan kontakt med resten.
Det kan vara så, men det behôver inte vara så; borttrång-
ningen kan också vara fullståndig, och med detta fall vill vi
i det fôljande syssla.

Detta borttrångda behåller sitt ”upptryck”, sin stråvan att
trånga fram i medvetandet. Det uppnår sitt syfte under tre
betingelser: т) om kontrabesättningen fórsvagas av sjukdoms-
processer, som drabbar det så kallade jaget, eller om den om-
fôrdelas inom detta jag, så som det regelbundet hinder under

135

sômnen ; 2) om drifterna kring detta borttrångda blir speciellt
forstårkta, varpå pubertetens processer erbjuder det båsta
exemplet; 3) om de recenta upplevelserna vid någon tidpunkt
innehåller intryck så likartade med det borttrångda att de
formår återuppväcka detta. I så fall förstärks det recenta med
hjålp av det borttrångdas latenta energi, och detta bort-
trångda bôrjar verka med det recentas tillhjålp och bakom
dess fasad. I intetdera fallet kommer det fôrut borttrångda
helt och ofórándrat fram i medvetandet, utan det måste alltid
låta sig vanstållas på ett sått, som vittnar om inverkan an-
tingen från det inte helt ôvervunna motståndet från kontra-
besåttningen eller från den recenta upplevelsen eller också
från bäggedera.

Som kånnetecken och orienterande hállpunkt har för oss
tjänat skillnaden mellan medvetna och omedvetna psykiska
processer. Det bortträngda är omedvetet. Nu vore det en
glädjande förenkling, om denna sats också läte sig omvändas,
så att skillnaden medveten/omedveten sammanfölle med skill-
naden jagtillhôrig/bortträngd. Det faktum, att vårt själsliv
hyser sådana isolerade och omedvetna ting, vore minsann nytt
och viktigt nog. Men i verkligheten är saken ännu mer kom-
plicerad. Det är riktigt att allt bortträngt är omedvetet, men
det är inte riktigt att allt jagtillhörigt är medvetet. Vi iakttar
att medvetenheten är en flyktig kvalitet som endast tillfälligt
kan tillkomma en psykisk process. Vi måste därför för våra
syften ersätta ordet ”medveten” med ”medvetbar” och kallar
denna kvalitet ”förmedveten”. Vi använder nu det korrektare
uttrycket, att stora delar av jaget är ”förmedvetna” (virtuellt
medvetna), men att andra delar av jaget är omedvetna,

136

Detta sista konstaterande lär oss att de kvaliteter, vi hittills
hällit oss till, inte räcker som orientering i själslivets dunkel.
Vi måste infôra en annan âtskillnad, som inte långre år
kvalitativ, utan rumslig, topisk, och dessutom genetisk (vilket
ger den ett sårskilt vårde). I sjålslivet, som vi uppfattar som
en apparat sammansatt av flera instanser, områden, provinser,
sårskiljer vi numera en region, som vi kallar det egentliga
jaget, från en annan, som vi kallar detet. Detet år den åldre
av de två, och jaget har utvecklats dårur genom yttervårldens
inverkan, ungefår som ett barkskikt. I detet sitter våra ur-
sprungliga drifter in; alla processer 1 detet forloper omed-
vetet. Jaget år, som vi redan sagt, identiskt med området for
det fôrmedvetna ; det innehåller andelar som normalt fôrblir
omedvetna. For forloppet och den inbôrdes inverkan av de
psykiska processerna i detet gåller helt andra lagar ån de
som hårskar i jaget. I sjålva verket år det just upptåckten av
dessa skillnader, som lett oss till vår nya uppfattning och
råttfårdigar denna. :

Det bortiringda år att råkna till detet och år också hem-
fallet åt dess mekanismer, det skiljer sig endast till sin hår-
komst från detta. Differentieringen åger rum på tidigt
stadium, når jaget utvecklar sig ur detet. Då upptas en del av
detets innehåll i jaget och stiger upp till fórmedvetenhet, en
annan del år oberôrd av denna process och stannar kvar i
detet såsom det egentliga omedvetna. Men under jagbild-
ningens vidare fôrlopp utesluts âter vissa psykiska intryck och
processer ur jaget genom en sårskild fôrsvarsprocess ; de fôr-
lorar sin fórmedvetna karaktår och år dårmed åter degrade-
rade till beståndsdelar av detet, Detta år alltså det ”bort-

137

trångda” i detet. Vad trafiken mellan dessa bågge sjilsliga
provinser betråffar, så antar vi alltså att å ena sidan en omed-
veten process i detet kan hôja sig till det fôrmedvetnas nivå
och infôrlivas med jaget, och att à andra sidan fôrmedvetna
innehåll i jaget kan gå samma våg tillbaka och alltså på nytt
flyttas ned i detet. Før vårt nuvarande åmne år det utan
intresse att senare ett särskilt område, det så kallade "óver-
jaget”, avgrånsas inom jaget.

Allt detta må forefalla allt annat än enkelt, men når man
bekantat sig med denna ovana uppfattning om den sjålsliga
apparatens utseende i rummet, år det dock inte sårskilt svårt
att fôreställa sig. Jag tillågger hår den anmårkningen, att den
hår skildrade psykiska topografien ingenting har att göra med
hjårnanatomien och egentligen bara tangerar den i en punkt.
Det otillfredsstållande i dessa föreställningar, som jag känner
lika tydligt som envar annan, år att vi alls ingenting vet om
sjålsprocessernas dynamiska natur. Vi såger oss, att det som
skiljer medvetna, formedvetna och omedvetna forestillningar
åt måste vara något sådant som en modifikation, kanske bara
en annan fordelning av den psykiska energien. Vi talar om
besåttning och Overbesåttning, men därutöver saknar vi varje
kunskap och till och med varje ansats till en anvåndbar
arbetshypotes. Alla fôrnimmelser, som uppkommer når man
mottar smårt-, kånsel-, horsel- eller synintryck, år snarast
medvetna. Tankeprocesserna och deras eventuella analogier
inom detet år i och før sig omedvetna och fôrvärvar tillgång
till medvetandet genom att via språkfunktionen fôrknippas
med erinringsrester av kånsel- och hørselintryck. Hos djuret,
som saknar språk, måste dessa fôrhällanden ligga enklare till.

138

De intryck av tidiga traumer, frän vilka vi utgick, blir
antingen aldrig översatta till förmedvetenhet eller ocksä inom
kort av bortträngningen äterförvisade ned i detet. Deras
erinringsrester år då omedvetna och utövar sin verkan ned-
ifrån detet. Vi tror oss ganska bra kunna fôlja deras vidare
óden, så linge det år fråga om intryck hårstammande från
vad individen själv upplevt. Men det tillkommer en ny kom-
plikation når vi mårker sannolikheten av att i individens
sjålsliv inte bara sjålvupplevda utan också medfødda innehåll
kan vara verksamma, alltså stycken av fylogenetisk hårstam-
ning, ett arkaiskt arv. Då uppstår frågan: vari består detta
arv, vad innehåller det, hur bevisar man dess existens?

Det nårmaste och såkraste svaret lyder: det består av be-
ståmda dispositioner, sådana som finns hos alla levande
våsen, alltså av fórmágan och tendensen att slå in på be-
ståmda utvecklingsvågar och att på vissa retningar och in-
tryck reagera på ett sårskilt sått. Då erfarenheten visar att
de månskliga individerna i detta avscende visar olikheter, så
innesluter det arkaiska arvet dessa olikheter — de utgôr vad
man erkånner som det konstitutionella momentet hos indi-
viden. Då nu alla månniskor åtminstone under sitt tidigaste
livsskede upplever ungefår samma saker, reagerar de också
på likartat sått dårpå, och man kunde dårfør tveka om huru-
vida inte dessa reaktioner tillsammans med sina individuella
olikheter bor råknas med till det arkaiska arvet. Denna tvekan
kan avvisas, ty genom dessa likartade reaktioner berikas inte
vår kunskap om det arkaiska arvet.

Den analytiska forskningen har dock bragt enstaka resultat
som ger oss en del att tänka på. Först och främst det generella

139

hos spräksymboliken. Att ett föremäl kan symboliskt före-
tråda ett annat — såsom sker vid alla ceremonier — år alla
våra barn vana vid som vid en sjålvklar sak. Vi kan inte på-
visa var de lårt sig detta, och vi måste i många fall medge att
de inte kan ha lårt det av någon. Det år fråga om ett ur-
sprungligt vetande, som den vuxne senare tappat bort. Han
anvånder visserligen samma symboler i sina drómmar, men
han forstår dem inte, om inte analytikern tyder dem åt
honom, och åven då tror han ogårna på Oversåttningen. Når
han anvånt något av de så vanliga talesått dår symboliken
finns fixerad, måste han erkånna att dess egentliga mening
totalt undgått honom. Symboliken skår också tvårsigenom alla
sprákolikheter; ett nårmare studium skulle fôrmodligen ge
vid handen att den år ubikvitår, likadan hos alla folk. Hår
tycks alltså vara ett såkert fall av arkaiskt arv från språk-
utvecklingens epok, men man skulle dock åven hår kunna fôr-
söka en annan förklaring. Man skulle kunna sāga att det år
fråga om tankerelationer mellan processer, som utvecklats
under den historiska språkutvecklingen och som nu måste
upprepas på nytt varje gång en språkutveckling skall genom-
16545 av en mänsklig individ. Det vore då ett fall av ned-
årvning av en tankedisposition, liksom eljest av driftdisposi-
tioner, och alltså inte heller något bidrag till vårt problem.

Men det analytiska arbetet har också bragt i dagen andra
saker, som har større räckvidd ân det redan anförda. Om vi
studerar reaktionerna på de tidiga traumerna, så finner vi
ofta till vår Overraskning att de inte strikt håller sig till de
faktiska egna upplevelserna utan avlågsnar sig från dessa på
ett sått som vida båttre passar till en fylogenetisk håndelses

140

monster och helt generellt bara kan fórklaras genom verkan
av en dylik. Det neurotiska barnets hållning gentemot för-
åldrarna i Odipus- och kastrationskomplexet år full av dylika
reaktioner, som individuellt sett ter sig oberåttigade och först
fylogenetiskt, mot bakgrunden av tidigare släktleds upp-
levelser, blir begripliga. Det skulle verkligen 16na módan att
på en gång framlågga hela detta material, som jag hår kan
åberopa, infor offentligheten. Dess beviskraft tycks mig stark
nog for att tillåta ett ytterligare steg, nåmligen påståendet att
människans arkaiska arv omfattar inte bara dispositioner utan
också innehåll, erinringsspår av tidigare generationers upp-
levelser. Dårmed hade det arkaiska arvet på betydelsefullt sått
tilltagit i omfång och innebôrd.

Vid nårmare eftertanke måste vi medge, att vi sedan linge
betett oss som det vore stållt utom allt tvivel, att man obero-
ende av direkt meddelelse, av uppfostrans och föredömets in-
verkan nedårver erinringsspår av fôrfädrens upplevelser. Når
vi talar om en gammal traditions kvarlevande inom ett folk
eller om uppkomsten av en folkkaraktår, så tånker vi i regel
inte på muntligt fortplantad utan just på sådan nedårvd
tradition. Eller vi har åtminstone inte klart skilt mellan dem
bågge och inte gjort klart før oss vilken djårvhet vi begår
genom denna underlåtenhet. Vår situation fôrsväras visser-
ligen av den nuvarande instållningen hos den biologiska
vetenskapen, som inte vill veta av tanken på forvirvade egen-
skapers årftliga Overgång till avkomman. Men vi tillstår i
all blygsamhet, att vi åndå inte kan tånka oss den biologiska
utvecklingen på något annat sätt. Det gäller visserligen i de
bågge fallen olika saker, ena gången fôrvärvade egenskaper,

141

som är svära att fatta, andra gängen erinringsspär av yttre
intryck, som pä sätt och vis är konkretare. Men vi kan väl
egentligen ändä inte tänka oss det ena utan det andra. Om vi
erkänner tillvaron av dylika erinringsspär i det arkaiska arvet,
så har vi slagit bro Over svalget mellan individens och massans
psykologi och kan behandla folken på samma sått som den
enskilde neurotikern. Aven om vi for detta antagande for
nårvarande inte har något starkare bevis ån de nåmnda rest-
fenomenen vid det analytiska arbetet, vilka erfordrar en hår-
ledning ur fylogenesen, så forefaller oss detta bevis dock
starkt nog før att postulera ett sådant sakförhållande. Om
det inte år så, kommer vi varken i analysen eller i mass-
psykologien ett steg vidare på den inslagna vågen. Det år en
oundviklig djärvhet.

Med den gör vi också en annan sak. Vi minskar den klyfta
mellan månniska och djur som det månskliga hogmodet i
gångna tider velat alltför mycket förstora. Om djurens så
kallade instinkter — som tillåter dem att från fôrsta bôrjan
i en ny livssituation bete sig som vore den gammal och van —
ôverhuvudtaget kan få någon forklaring, så måste det vara
den, att de før med sig slåktets erfarenheter in i sin egen
tillvaro, det vill såga att de bevarar erinringsspår av sina
förfäders upplevelser. Hos månniskodjuret vore det i grund
och botten likadant. Mot djurens instinkter skulle svara dess
eget arkaiska arv, låt vara att detta hade annat omfång och
innehåll.

Efter det hår anforda tvekar jag inte att uttala, att mån-
niskorna — på detta skildrade speciella vis — alltid vetat, att
de en gång i tiden haft en urfader och dråpt honom.

142

Två ytterligare frågor bör hår besvaras. För det första:
under vilka betingelser ingår en dylik erinring i det arkaiska
arvet? Før det andra: under vilka fôrhällanden kan den
aktiveras, det vill såga från sitt omedvetna tillstånd i detet
tringa fram i medvetandet, om också fôrändrad och van-
stålld? Svaret på den forsta frågan år litt: om håndelsen var
tillräckligt viktig eller ofta upprepades eller, såsom i fader-

mo!

8

ets fall, båggedera. Till den andra frågan år att anföra:
hår kommer i fråga en hel rad inflytelser, som inte alla be-

höver vara kånda, och man kan också — i analogi till för-
hållandet vid många neuroser — tånka sig ett spontant för-
lopp. Men en avgörande betydelse tillkommer såkert recenta
verkliga upprepanden av urhåndelsen, som återupplivar det
bortglömda erinringsspåret. Ett sådant upprepande var mordet
på Moses; ett annat var det förmenta justitiemordet på
Kristus. Dårmed rycker dessa håndelser i förgrunden bland

orsakerna. Det år som om monoteismens genes inte skulle ha
kunnat undvara dessa tilldragelser. Man erinrar sig skaldens
ord: ”Was unsterblich im Gesang soll leben, muss im Leben
untergehen.”!

Till slut en anmärkning, som kommer med ett psykologiskt
argument. En tradition, som vore grundad enbart på med-
delelse, kunde inte få den tvångskaraktår som tillkommer de

religiösa fenomenen. Den skulle bli åhørd, bedömd, eventuellt

avvisad, liksom varje annan underråttelse utifrån, och den
skulle aldrig kunna uppnå privilegiet av dispens från varje
1 "Vad odödlighet i sång skall vinna
måste bort från livet svinna.”
(Schiller: Die Götter Griechenlands.)

143

överensstämmelse med det logiska tänkandet. Den måste först
ha genomgâtt ôdet av bortträngning och vistelse i det omed-
vetna, om den vid sin återkomst skall kunna utôva så mäktiga
verkningar och till den grad tvinga massorna in under sin
fórtrollning, som vi med förvåning och hittills utan forstående
sett den religiôsa traditionen gôra. Och denna reflexion faller
tungt i vågskålen når det gåller att ôvertyga oss om att
sakerna verkligen har ågt rum så som vi sokt skildra dem,

eller åtminstone ungefår så.

144

ANDRA DELEN.

Sammanfattning och upprepning.

Den nu fôljande delen av denna studie kan inte utan vid-
lyftiga kommentarer och ursåkter låggas fram infor offentlig-
heten. Den år nåmligen ingenting annat an en trogen och ofta
ordagrann upprepning av den forsta delen, i manga kritiska
diskussioner förkortad, men förlängd med tillägg som avser
problemet hur det judiska folkets speciella karaktår uppkom.
Jag vet att ett sådant framstållningssått år lika olåmpligt som
okonstnårligt. Jag ogillar det sjålv obegrånsat.

Varför jag inte har undvikit det? Svaret år for mig lätt
att finna, men inte lått att ge. Jag var inte i stånd att utplåna
spåren av detta arbetes låt vara en smula ovanliga uppkomst-
historia.

I sjålva verket har det blivit skrivet två gånger. Forst for
några år sedan i Wien, dår jag inte trodde att det någonsin
skulle kunna publiceras. Jag beslôt att låta det ligga, men det
plågade mig som en osalig ande, och jag fann på utvågen att
gôra loss två avsnitt från det hela och publicera dem i vår
tidskrift Imago — det helas psykoanalytiska upptakt ("Moses
en egyptier”) och den dårpå baserade historiska konstruk-
tionen ("Om Moses var egyptier”). Resten, som innehóll det

10. — Freud, Moses och monoteismen.

145

egentligen anstôtliga och farliga, tillåmpningen på mono-
teismens genes och uppfattningen om religionens våsen ôver-
huvudtaget, 1101] jag inne med, som jag trodde för alltid. Da
kom i mars 1938 den ovåntade tyska invasionen och tvang
mig att lämna mitt hemland, men befriade mig också sam-
tidigt från bekymret att min publikation skulle kunna fram-
kalla ett forbud mot psykoanalys i ett land dår den ånnu var
tillåten. Knappast anlånd till England fann jag frestelsen
oemotståndlig att framlågga min hemliga visdom for vårlden
och bôrjade nu omarbeta studiens tredje del i anslutning till
de bågge redan publicerade. Dårmed var naturligtvis for-
knippad en partiell omgestaltning av materialet. Nu lyckades
jag inte placera in allt mitt stoff i denna andra bearbetning,
och å andra sidan kunde jag inte besluta mig for att helt ge
upp de tidigare. På så vis tillkom den utvägen, att jag låt ett
helt stycke av den första versionen oförändrat följas av den
andra, varmed just nackdelen av vidlyftiga upprepningar
följde.

Nu kunde jag visserligen trösta mig med den tanken, att de
ämnen jag avhandlar i varje fall är så nya och betydelsefulla
— alldeles bortsett från i vad mån min skildring av dem är
riktig — att det inte kan vara någon skada skedd, om publiken
därom får läsa samma sak två gånger om. Det finns saker
som skall sägas mer än en gång och som inte kan upprepas
nog ofta. Men det måste vara läsarens fria vilja som avgör
om han vill stanna vid ämnet eller eventuellt återkomma till
det. Man får inte lura sig till hans förnyade uppmärksamhet
genom att i samma bok bjuda honom samma sak två gånger.
Det är och förblir en oskicklighet, för vilken man måste ta

146

klandret pä sig. En författares skaparkraft följer tyvärr inte
alltid hans vilja; verket utfaller som det har lust och stär
ofta oberoende eller till och med främmande gentemot fôr-
fattaren.

a. Israels folk.

Om man år på det klara med att en metod som vår — dår
man av det historiska stoffet accepterar vad som passar en,
men fôrkastar vad som inte duger, och dessutom fogar ihop
de enstaka bitarna alltefter den psykologiska sannolikhetcn —
inte ger någon garanti fOr att man hittar sanningen, så kan
man med råtta fråga vad det Overhuvudtaget skall tjåna till
att foreta sig ett dylikt arbete. Svaret åberopar sig på dess
resultat. Om man betydligt sånker kraven på en historisk-
psykologisk undersôkning, så blir det kanhånda môjligt att
klara upp problem som alltid har tyckts vårda att uppmårk-
sammas och som till fôljd av fårska håndelser på nytt trånger
sig på iakttagaren. Man vet att judarna av alla de folk, som
under antiken bodde kring Medelhavsbåckenet, år det enda
som ånnu i dag fortfarande har bestånd till namn och vil
även till sin folkkropp. Med exempellós motståndskraft har
det trotsat olyckor och misshandel, utvecklat sina sårskilda
karaktårsdrag och dårvid på kôpet fôrvärvat sig alla andra
folks hjårtliga avsky. Varifrån denna judarnas livsduglighet
kommer och på vad vis deras karaktår sammanhånger med
deras öden, den saken skulle man gårna vilja forstå litet
mer av.

Man kan utgå från ett karaktårsdrag hos judarna, som
behårskar deras fôrhällande till andra folk. Det år otvivel-

147

aktigt att de hyser synnerligen hôga tankar om sig sjålva, att
de anser sig fôrnämare, högre stående, överlägsna de andra,
från vilka de också skiljer sig genom flera av sina seder.'
Därvid år de besjålade av еп speciell tillförsikt i livet, sådan
man får genom att i hemlighet åga en kostbar skatt — en
sorts optimism, ungefår vad de fromma kallar gudsfôrtrôstan.

Vi kånner nu till orsakerna till denna hållning, vi vet vari
deras hemliga skatt består. De anser sig verkligen vara Guds
utvalda egendomsfolk, tror sig stå honom sårskilt nåra, och
det år detta som gór dem så stolta och fôrtrôstansfulla. Ur
såkra kållor erfar vi att de redan på hellenismens tid var
likadana, juden var alltså färdigstôpt redan då, och grekerna,
bland vilka och tillsammans med vilka de levde, reagerade på
deras egenart likadant som nutidens ”vårdfolk”. Man skulle
kunna såga att de reagerade som om också de trodde på det
privilegium, som Israels folk gjorde anspråk på. Om man år
en fruktad faders fôrklarade ålsklingsbarn, behôver man inte
förvåna sig Over syskonens svartsjuka, och vartill denna svart-
sjuka kan leda visar mycket vackert den judiska sagan om
Josef och hans broder. Vårldshistoriens forlopp tycktes sedan
verkligen bekråfta judarnas pretentioner, ty når sedan Gud
behagade sånda månskligheten en Messias och frålsare, valde
han honom återigen ur judarnas leder. De andra folken hade
då haft all orsak att såga: de har verkligen haft rått, de år
Guds utvalda folk. Men i stållet gick det så att frålsningen
genom Jesus Kristus endast ånnu mer forstårkte deras jude-
hat, under det att judarna själva ju inte drog någon fördel

1 Det fordom så vanliga skymfordet att judar år ”spetålska” (Ma-
netho) har vál innebôrden av en projektion: "de håller sig så avskilda
från oss som om vi vore spetålska”.

148

av att de hår ännu en gång blev sårskilt gynnade, eftersom de
inte erkånde frålsaren.

På grundval av det tidigare anfôrda kan vi nu påstå, att
det var mannen Moses som pråglat judarna med detta for all
framtid skickelsedigra drag. Han höjde deras självkänsla
genom att forsikra dem att de var Guds utvalda folk, han
ålade dem helgelse och tvang dem att skilja sig från andra
folk. Inte som skulle de andra folken ha brustit i sjålvkånsla.
Precis som i dag höll sig också dåførtiden varje nation før
båttre ån alla de andra. Men judarnas sjålvkånsla fick genom
Moses en religiös forankring, den blev en del av deras
religiösa tro. Genom sitt särskilt innerliga förhållande till sin
gud fôrvärvade de andel i hans storhet. Och då vi vet att
bakom den gud, som utvalde judarna och befriade dem ur
Egypten, står Mosesgestalten, som utråttat just dessa ting och
uppgett sig gôra dem på hans uppdrag, så vågar vi såga: det
var denne man Moses som skapade judarna. Det år honom
detta folk kan tacka for sin seghet, men också for mycket
av den fiendskap som det rónt och alltjåmt róner.

b. Den store mannen.

Hur år det môjligt att en enskild månniska kan utveckla
en så utomordentlig aktivitet, att han av indifferenta individer
och familjer formår skapa ett folk, skänka detta dess defini-
tiva karaktår och før årtusenden bestimma dess öde? Ar inte
ett sådant antagande ett återfall till den åskådning, ur vilken
skaparmyterna och hjåltesagorna framsprang, och till tider,
under vilka historieskrivningen inte sysslade med annat ån

149

att redogöra för enstaka personers, härskares och erövrares,
handlingar och öden? Tendensen i nyare tid gär snarare ut pä
att äterföra mänsklighetshistoriens processer pä oansenligare,
allmänna och opersonliga moment, pä de ekonomiska för-
hällandenas tvingande makt, pä förändringarna i levnadssättet,
pä framstegen i bruket av material och verktyg, pä vandringar
föranledda av folkökning och klimatförändringar. Individerna
spelar därvid ingen annan roll än den av exponenter eller
representanter för massrörelser, vilka nödvändigtvis mäste
söka sig uttryck och därvid mer av en slump räkade välja
just dessa personer dårtill.

Det år alltigenom beråttigade synpunkter, men de ger oss
anledning att påminna om en betydelsefull diskrepans mellan
vårt tankeorgans instållning och beskaffenheten hos den vårld
som det gåller før vårt tånkande att fatta. Vårt — låt vara
tvingande — kausalbehov nôjer sig med en påvisbar orsak
till varje process. Men i den yttre verkligheten år det nåstan
aldrig så; 1 stillet forefaller varje håndelse vara Overdeter-
minerad, framstår som resultat av flera konvergerande
orsaker. Fôrskräckt Over håndelseførloppets oôverskädliga
komplikation tar vår forskning parti for ett sammanhang
gentemot ett annat och uppståller motsatser, som inte existerar
utan som bara kunnat uppkomma genom att man ryckt los
dem ur mer omfattande samband.* Når vi alltså vid under-

1 Jag protesterar dock mot den missuppfattningen, att jag dårmed
skulle vilja ha sagt, att vårlden år så komplicerad att varje påstående som
man uppståller någonstans måste stota på ett stycke av sanningen. Nej,
vårt tankande har bevarat friheten att finna på orsaksførhållanden och
sammanhang som saknar varje motsvarighet i verkligheten, och det

skattar uppenbarligen denna gåva mycket hogt, eftersom det både inom
och utom vetenskapen gor så rikligt bruk dårav.

150

sökning av ett bestämt fall finner en enskild persons allt över-
skuggande inflytande bevisat, så behöver vårt samvete inte
fôrchälla oss att vi med detta antagande gett läran om de
allmånna och opersonliga faktorernas betydelse ett slag i
ansiktet. I princip finns det rum för båggedera. Vid mono-
teismens genes kan vi visserligen inte påvisa något annat yttre
moment án det redan omnåmnda, att denna genes år for-
knippad med uppkomsten av intima relationer mellan olika
nationer och med uppbyggandet av ett stort vårldsvålde,

Vi bevarar alltså åt den ”store mannen” hans stållning i
orsakernas kedja eller snarare deras nåtverk. Men det lår
kanske inte vara alldeles meningsløst att fråga under vilka
villkor vi kan utdela en sådan hederstitel. Vi år överraskade
att finna att det inte år så alldeles lått att besvara denna
fråga. En forsta formulering — det kan vi, når en månniska
i särskilt hog grad åger de egenskaper vi uppskattar hôgt —
år uppenbarligen i alla avseenden oriktig. Skonhet och
muskelstyrka exempelvis, hur avundade dessa egenskaper ån
må vara, skånker inte något anspråk på ”storhet”. Det måste
alltså vara andliga kvaliteter, psykiska och intellektuella fôre-
tråden. Infôr de senare gör vi den invåndningen, att vi om
en månniska, som har utomordentliga kunskaper på ett be-
ståmt område, dock inte fordenskull utan vidare skulle
anvånda benåmningen en stor man. Såkert inte om en måstare
i schackspel eller en virtuos på ett musikinstrument, och inte
heller gårna om ‏מס‎ utmårkt konstnår eller forskare. I sådana
fall såger vi hellre att han år en stor diktare, målare, mate-
matiker eller fysiker, en banbrytare på det ena eller andra

verksamhetsfåltet, men vi sparar på det erkånnandet att han

151

år en stor man. Om vi utan betånkande forklarar t. ex.
Goethe, Leonardo da Vinci eller. Beethoven for stora min,
så måste det vara något annat som driver oss ån enbart be-
undran for deras storartade skapelser. Om det inte vore for
just sådana exempel, så skulle man sannolikt komma på den
idén att sága, att namnet "en stor man” fôreträdesvis år
reserverat for handlingens mán, alltså erôvrare, fåltherrar,
hårskare, till erkånnande av storheten i deras verk och styrkan
i den makt som utgått från dem. Men också detta år otill-
fredsstållande och vederlåggs helt av att vi utdômer så många
ovårdiga personer, vilkas verkan på samtid och eftervårld
dock inte kan bestridas. Inte heller framgång kan man ta som
kriterium på storhet, når man betånker hur många stora mån
som i stillet for att lyckas har gatt under i den djupaste
olycka.

Så kommer man fram till det provisoriska avgórandet, att
det inte lônar sig att söka efter något entydigt bestämt inne-
hall i begreppet ”stor man”, och att detta endast år eti täm-
ligen lost tillämpat och tämligen godtyckligt utdelat erkän-
nande av vissa mänskliga egenskapers överdimensionering,
detta med en viss reminiscens från den ursprungliga inne-
börden hos ordet ”stor”. Också får vi ju säga oss att vi inte
så mycket intresserar oss för den store mannens väsen som
för frågan hur han påverkar sina medmänniskor. Men vi
skall göra denna undersökning så kort som möjligt, eftersom
den hotar att föra oss långt bort från vårt mål.

Låt oss alltså enas om att den store mannen påverkar sina
medmänniskor på två vägar, genom sin personlighet och
genom den idé han går i bräschen för. Denna idé kan fram-

152

iva en gammal ónskefantasi hos massorna eller visa dem
ett nytt mål eller på ånnu andra sätt dra in massan under sin
trollmakt. Någon gång 一 och detta år säkert det ursprung-
igare fallet — verkar enbart personligheten, och idén spelar
en rått underordnad roll! Varför den store mannen ôver-
uvudtaget kommer att få någon betydelse, det står hela tiden
alldeles klart før oss. Vi vet att den månskliga massan har
ett starkt behov efter en auktoritet att beundra, böja sig for,
ehårskas och eventuellt åven misshandlas av. Ur individens

sykologi har vi erfarit, varifrån detta massans behov kom-
mer. Det år långtan efter fadern, som alltsedan barndomen
finns hos varje månniska, långtan efter samme fader, som
sagans hjålte berómmer sig Over att ha besegrat. Och nu går
det kanske upp for oss att alla de drag vi utrustar den store
mannen med i sjålva verket år fadersdrag, och att det år
denna överensstämmelse som faktiskt utgör den store man-
nens av oss förgäves sökta verkliga väsen. Tankarnas be-
ståmdhet, viljans styrka, handlingarnas tyngd hør till bilden
av fadern, men framför allt också den store mannens sjålv-
ståndighet och oberoende, hans gudomliga bekymmerslôshet
som kan stegras ånda till hänsynslôshet. Man måste beundra
honom, man kan lita på honom, men man kan inte låta bli
att också frukta honom. Vi hade bort ta intryck av orda-
lydelsen, ty vem annan ån fadern kan vål i barndomen ha
varit ”den store mannen”?

Utan tvivel var det en måktig fadersfigur, som i Moses’

1 Så t. ex. i den store Napoleons fall. Han var visserligen arvtagare
till revolutionen, men han hade personligen inte tagit mer av dess

idčer i sin tjånst ån vad som exempelvis åkallas i Marseljåsen: ”Le
jour de gloire est arrivé" och där bakom trotset mot "la tyrannie”.

153

gestalt nedlåt sig till de stackars judiska dagsverkarna for att
försäkra dem att de var hans ålskade barn. Och inte mindre
överväldigande måste föreställningen om en enda, evig, alls-
måktig gud ha verkat på dem, en gud som inte fann dem for
ringa att sluta förbund med och som lovade att sörja
for dem, om de förblev hans dyrkan trogna. Sannolikt blev
det ingen lått sak før dem att hålla mannen Moses' bild
åtskild från hans guds, och dåri låg en riktig aning, ty Moses
kan gott ha tillskrivit sin gud vissa av sina egna karaktårs-
drag, såsom håftigheten och obonhórligheten. Och når de så
en dag dråpte denne sin store man, så upprepade de bara en
ogårning som i urtiden som lag hade riktat sig mot den
gudomlige konungen och vilken, som vi vet, gick tillbaka på
en vida åldre forebild.

Når å ena sidan den store mannens gestalt på detta sått
vuxit till gudomliga mått, så år det å andra sidan tid att
erinra oss att också fadern en gång var barn. Den stora
religiôsa idé, som mannen Moses fôreträdde, var enligt vår
skildring inte hans egendom ; han hade ôvertagit den från sin
konung Ikhnaton. Och denne, vars storhet som religions-
stiftare år otvetydigt omvittnad, fôljde kanske impulser som
han fått genom sin mor eller på andra vågar — från nårmare
eller avlågsnare delar av Asien.

Långre kan vi inte fôlja orsakskedjan, men om vi har
skildrat dessa forsta lånkar riktigt, så har den monoteistiska
idén som en bumerang vånt tillbaka till det land varifrån den
ursprungligen kommit. Det tycks dårmed vara ofruktbart att
vilja konstatera de fôrtjänster en enskild månniska inlagt om
en ny tanke. Uppenbarligen har många medverkat till dess

154

utveckling och gett bidrag till den. A andra sidan vore det en
uppenbar orått att vilja bryta av orsakskedjan just vid Moses
och dårmed førbigå vad hans eftertrådare och fullfóljare, de
judiska profeterna, gjort. Monoteismens sådd hade slagit fel
i Egypten. Så hade också kunnat ske i Israel, når folket vål
skakat av sig den besvårliga och anspråksfulla religionen. Men
ur det judiska folket uppstod gång på gång mån som blåste
nytt liv i den fôrbleknande traditionen, førnyade Moses’
maningar och krav, och som inte vilade förrän det forlorade
var återstållt. Under månghundraårig ståndig stråvan och
slutligen genom två stora reformer, den ena före och den
andra efter den babyloniska fångenskapen, fullbordades folk-
guden Jahves omvandling till den gud, vars dyrkan Moses
hade påtvungit judarna. Och det år ett bevis for en sårskild
psykisk jordmån hos den massa, som utvecklats till det
judiska folket, att den kunde framalstra så många min be-
redda att påta sig Mosesreligionens módor i utbyte mot

utvaldhetens belôning och kanske åven andra premier av
liknande slag.

c. Framsteget i andlighet.

For att hos ett folk framkalla varaktiga psykiska verk-
ningar råcker det uppenbarligen inte att fôrsäkra det att det
år utvalt av Gud. Man måste också på något sått bevisa detta,
om det skall kunna tro dårpå och dra konsekvenserna ur
denna sin tro. I Mosesreligionen tjånade uttåget ur Egypten
som detta bevis; Gud eller i hans namn Moses trôttnade inte
att åberopa sig på detta ynnestbevis. Passahfesten instiftades

155

for att fixera minnet av denna tilldragelse, eller snarare
fyllde man en redan existerande fest med denna erinring
som inneháll. Men det var dock bara en erinring, uttåget till-
hörde en dunkel forntid. I samtiden var tecknen på Guds
ynnest ganska sparsamma, och folkets Oden tydde snarare på
hans onäd. Primitiva folk brukar avsätta eller rentav straffa
sina gudar, når de inte fyller sin plikt att tillfórsákra dem
seger, lycka och detta livets goda. Konungar har i alla tider
behandlats som gudarna ; däri bekräftas en gammal identitet,
deras uppkomst ur gemensamma rotter, Också moderna folk
brukar alltså fordriva sina konungar, når deras regerings
glans stôrs av nederlag med ty âtfôljande fôrlust av land och
egendom. Men varfôr Israels folk endast alltmer underdånigt
höll fast vid sin gud, ju såmre han behandlade dem, det år
ett problem som vi tills vidare måste låmna i fred.

Det kan ge oss impulsen att undersóka, om Mosesreligionen
inte hade gett folket något annat án en hôjning av sjålv-
kånslan genom medvetandet om att vara utvalt av Gud. Och

nåsta moment år verkligen lått funnet. Religionen skånkte
judarna också en långt mer storstilad gudsfOrestållning, eller
som det krassare kan uttryckas: fôreställningen om en mer
storstilad gud. Den som trodde på denne gud hade på sått och
vis andel i honom och kunde kånna sig sjålv upphôjd. Det
år inte alldeles självklart för en otrogen, men kanske förstår
man det låttare om man tånker på hur vid ett uppror i ett
fråmmande och osåkert vordet land britten kånner en upp-
lyftande kånsla, som en person från någon kontinental små-
stat totalt saknar. Britten råknar nåmligen med att hans rege-

ring kommer att skicka i vig ett krigsfartyg, om någon krôker

156

ett hår på hans huvud, och att de upproriska mycket vil vet
detta; småstaten dåremot har inte något krigsfartyg alls.
Stoltheten över det brittiska imperiets storhet har alltså också
en rot i medvetandet om den större säkerhet och det skydd,
som den enskilde britten âtnjuter. Med fôreställningen om en
större gud kan det vara på liknande sätt, och då man svär-
ligen lår kunna gôra anspråk på att assistera Gud i fôrvalt-
ningen av denna vårlden, så flyter stoltheten ôver hans storhet
samman med kånslan av att vara utvald.

Bland Mosesreligionens foreskrifter finns det en, som år
betydelsefullare ån man først inser. Det år forbudet mot att
göra sig belåten av Gud, alltså tvånget att dyrka en gud som
man inte kan se, Vi fórmodar att Moses i denna punkt ôver-
bjudit Atonreligionen i strånghet ; kanske ville han bara vara
konsekvent, och hans gud hade i så fall varken namn eller
anlete, kanske var det en ny åtgård mot magiska missbruk.
Men om man antog detta forbud, måste det utéva en genom-
gripande verkan. Ty det betydde att man tillbakasatte den
sinnliga iakttagelsen till fórmán for en fôreställning som
måste kallas abstrakt, alltså en andlighetens triumf Over sinn-
ligheten, strångt taget en driftfôrsakelse med en sådans nód-
våndiga psykologiska foljder.

För att kunna såtta tro till vad som inte vid första an-
blicken fôrefaller klart måste man hår dra sig till minnes
andra processer av liknande art i den månskliga kulturens
utveckling. Den tidigaste och kanske den viktigaste bland
dessa upplôser sig i urtidens dunkel, men dess fôrvänans-
vårda verkningar nôdgar oss att postulera den. Hos våra
barn, hos neurotikerna bland de vuxna och hos de primitiva

157

folken finner vi det sjålsliga fenomen, som vi betecknar som
tron på tankens allmakt. For vårt omdôme år denna tro en
ôverskattning av den verkan, som våra sjålsliga, hår intellek-
tuella, akter kan utôva till fôrändrande av yttervårlden. I
grund och botten vilar ju all magi, fôregängaren till vår
teknik, på denna fôrutsättning. All ordens trollmakt hor också
hit liksom ôvertygelsen om den makt som år forknippad med
kunskapen om och uttalandet av ett namn. Vi antar att
”tankens allmakt” år ett uttryck för månsklighetens stolthet
Over att ha utbildat språket, som ju medførde ett så utom-
ordentligt uppsving for de intellektuella fårdigheterna. Nu
Oppnade sig nåmligen andlighetens nya vårld, i vilken fore-
ställningar, erinringar och slutledningar blev avgôrande, i
motsats till de lågre sjålsprocesserna, vilkas innehåll utgjor-
des av sinnesorganens omedelbara iakttagelser. Det var såkert
en av de viktigaste etapperna på månniskoblivandets våg.
Vida konkretare år en annan process från senare tid. Under
inverkan av yttre faktorer, som vi hår inte behôver avhandla
och som delvis inte heller år tillråckligt kånda, hånde det att
den matriarkaliska samhållsordningen avlôstes av den patriar-
kaliska, varmed naturligtvis följde en omvålvning av rättsfôr-
hållandena. Man tror sig ånnu spåra en efterklang av denna
revolution i Aiskylos' Orestien. Men denna övergång från
moder till fader betecknar samtidigt en andlighetens seger
Over sinnligheten, alltså ett kulturframsteg, ty moderskapet

år något som kan konstateras genom våra sinnens vittnes-
bord, under det att faderskapet alltid år ett antagande upp-
byggt på en slutledning och en fôrutsättning. Det parti-

158

tagande, som sitter tankeprocessen hôgre án den sinnliga
iakttagelsen, visar sig vara ett skickelsedigert steg.

Vid någon tidpunkt mellan dessa bågge steg togs ett tredje,
som visar den stôrsta släktskapen med det vi hår studerar i
religionshistorien. Människan fann sig föranlåten att ôver-
huvudtaget erkånna tillvaron av ”andliga” makter, d. v. s.
sådana som inte kan iakttas med sinnena, speciellt synen, men
som åndå ger upphov till otvivelaktiga och till och med
starka verkningar. Om vi vågar lita på språkets vittnesbord,
så var det den i rorelse stadda luften, som utgjorde fôre-
bilden till anden, ty anden lånar sitt namn från vindflåkten
(animus, spiritus, hebreiska ruach, flåkt). Dårmed gav sig
också upptåckten av sjålen såsom den andliga principen inom
individen. Vid iakttagelser återfann man den i rörelse stadda
luften i månniskans andedråkt, som upphór med døden; an i
dag ger den dóende upp anden. Men hårmed stod andarnas
rike ôppet for månniskan; den sjål hon upptåckt hos sig
sjålv var hon nu beredd att tillskriva hela den Ovriga naturen.
Hela vårlden blev besjålad, och vetenskapen som kom så
mycket senare hade fullt upp att göra med att avbesjåla vissa
delar av vårlden, ett vårv som den ån i dag inte år fullt
fårdig med.

Genom det mosaiska fórbudet lyftes Gud upp pá en hôgre
andlig nivå, och vågen Gppnades för ytterligare omdaningar
av gudsfôreställningen, om vilka vi i det följande skall tala.
Men først skall vi syssla med en annan verkan dárav. Alla
sådana andliga framsteg har den effekten att stegra mån-
niskans sjålvkånsla och géra henne stolt, så att hon kånner
sig Overlågsen de andra människorna som fGrblivit bundna

159

av det sinnliga. Vi vet att Moses hade skänkt judarna den
stolta kånslan att vara ett utvalt folk; genom att Gud før-
andligades fick folkets hemliga skatt ett nytt och vårdefullt
tillskott. Judarna bevarade sin inriktning på andliga intressen,
och folkets politiska olyckor lårde dem att till fulla vårdet
uppskatta den enda egendom det fått ha kvar, skrifterna.
Omedelbart efter fôrstôringen av templet i Jerusalem under
Titus utbad sig rabbi Jochanan ben Sakkai tillstånd att få
öppna den första thoraskolan i Jabne. Det var alltjämt den
heliga skrift och de andliga môdorna kring denna, som höll
samman det sóndersplittrade folket.

Så mycket år allbekant och allmånt erkånt. Vad jag velat
tilligga år endast, att denna karakteristiska utveckling av
judarnas egenart inleddes genom Moses’ förbud mot att dyrka
Gud i någon synlig gestalt.

Det fôreträde, som judarna under tvåtusen år skånkt and-
liga stråvanden, hade naturligtvis sina verkningar; dårmed
lades kapson på den råhet och den bøjelse før våld, som
brukar uppkomma hos folk som har muskelkraftens utveck-
ling till ideal. Någon sådan harmoni mellan sjåls- och kropps-
utveckling, som det grekiska folket uppnådde, fick judarna
aldrig del av. I valet mellan bådadera tog de åtminstone be-

ståmd stållning.

d. Driftfórsakelsen.

Det år inte sjålvklart och kan inte utan vidare inses, varfôr
ett framsteg i andlighet, ett tillbakasåttande av sinnligheten,
skall höja sjålvkånslan hos en person eller ett folk, Det tycks

160

förutsätta en bestämd värdeskala och dessutom en annan
person eller instans, som handhar denna skala, For att utreda
frågan vånder vi oss till ett analogt fall ur individens psyko-
logi, som vi lyckats begripa.

Om hos en månniska detet reser ett driftanspråk av erotisk
eller aggressiv natur, så år det enklaste och naturligaste att
jaget, som fôrfogar Over tånkande och muskelapparat, genom
en aktion tillfredsståller detta anspråk. Denna drifttillfreds-
stillelse uppfattas av jaget som lust, liksom otillfredsställel-
sen utan tvivel skulle ha blivit en killa till olust. Nu kan det
fallet intråffa, att jaget låter bli denna drifttillfredsstållelse
av hånsyn till yttre-hinder, nämligen om det finner att ifråga-
varande aktion skulle framkalla allvarlig fara for jaget. Att
på så vis avstå från tillfredsstållelse, alltså en driftførsakelse
på grund av yttre hinder eller som vi såger på grund av
lydnad mot realitetsprincipen, år aldrig lustbetonat. Drift-
fôrsakelsen skulle ha till följd en varaktig olustspånning, om
det inte lyckades att genom energiomflyttningar nedsåtta
själva driftstyrkan. Men driftførsakelsen kan också fram-
tvingas av andra och, som vi med råtta kallar dem, inre
orsaker. Under loppet av individens utveckling flyttas en del
av yttervärldens hämmande makter in i jaget, och inom detta

utbildas en instans som ståller sig iakttagande, kritiserande
och fürbjudande gentemot den övriga delen av jaget. Vi
kallar denna nya instans for óverjaget. Från denna stund har
jaget att, innan det verkställer den drifttillfredsställelse som
detet kråver, ta hånsyn inte bara till yttervirldens faror utan
också till ôverjagets invåndningar, och hådanefter kommer
det alltså allt oftare att ha skål att lata drifitillfredsställelsen

11. — Freud, Moses och monoteismen. 161

vara. Men under det att driftførsakelsen av yttre orsaker
endast år olustbetonad, har fôrsakelsen av inre orsaker, av
lydnad mot överjaget, en annan ekonomisk verkan. Den med-
for utom den oundvikliga olusten och en lust för jaget, en
sorts surrogattillfredsstállelse. Jaget kånner sig upplyft, det
kånner stolthet over driftfórsakelsen som Over en vårdefull
prestation. Mekanismen for denna lusts uppkomst tror vi oss
förstå. Overjaget år efterträdare till och representant for fôr-
åldrarna (och uppfostrarna), som haft uppsikt över individens
handlingar under 0058 fôrsta levnadsperiod; det fortsätter
dessas funktioner i nåstan ofórándrad form. Det håller jaget
i ståndigt beroende och utôvar ett ståndigt tryck på detsamma.
Jaget år helt och hållet som i barndomen ångsligt instållt på
att inte riskera Overhetens kårlek, det kånner dess uppskatt-
ning som en befrielse och en tillfredsstållelse, dess forebrael-
ser som samvetskval. Når jaget bragt ôverjaget det offer, som
en driftfôrsakelse innebår, våntar det sig som beloning dår-
for att bli hôgre älskat av Overjaget. Medvetandet om att fôr-
tjäna denna kårlek kånner det som stolthet. Vid den tid, då
denna auktoritet ånnu inte hade inordnats som ôverjag, kunde
relationen mellan hotande kärleksfôrlust och driftkrav vara
densamma. Det uppkom en kånsla av såkerhet och tillfreds-
stållelse, så ofta man av kårlek till foraldrarna åstadkommit
en driftførsakelse. Denna behagliga kånsla kunde inte anta
den egendomligt narcistiska egenarten hos stoltheten, fôrrän
auktoriteten sjålv hade flyttats in och omskapats till att bli
en del av jaget.

Vad har denna utredning av tillfredsstållelsen vid driftfør-
sakelse att ge oss, når det gäller att forstå de processer, som

162

vi ónskar studera — sjålvkånslans stegring vid framsteg i
andlighet? Skenbart mycket litet. Fôrhällandena ligger helt
annorlunda till. Det år inte fråga om någon driftforsakelse,
och det fårekommer heller inte någon annan person eller in-
stans, for vars skull offret gårs. Påståendet nummer två
bôrjar man dock genast betvivla. Man kan siga att det år
den store mannen som år just den auktoritet for vars skull
man gør prestationen, och då den store mannens egen verkan
baserar sig på hans likhet med fadern, får man inte förvåna
sig om det år han som i masspsykologien spelar rollen av
Overjag. Det skulle alltså också gålla om den store mannen
Moses i hans fôrhällande till judarna. Men i den andra
punkten kan man inte riktigt få fram någon analogi. Fram-
steget i andlighet består i att man tar parti mot den direkta
sinnliga iakttagelsen och for de så kallade hôgre intellektuella
processerna, alltså erinringar, reflexioner, slutledningar, att
man t. ex. beståmmer att faderskapet år viktigare ån moder-
skapet, ehuru det inte liksom detta kan direkt bevisas med
sinnenas vittnesbôrd, och att därfôr barnet skall båra faderns
namn och ta arv efter honom. Eller: vår gud år størst och
måktigast, fastån han år osynlig som stormen och sjålen. Att
avvisa ett sexuellt eller aggressivt driftanspråk fôrefaller vara
något dårifrån alldeles artskilt. Vidare kan man för många
framsteg i andlighet, t. ex. vid faderråttens seger, alls inte
påvisa någon auktoritet som ger måttstocken för vad som
skall betraktas som hôgre. Fadern kan det i detta fall inte
vara, ty han år ju ingen auktoritet fôrrän detta framsteg år
fullbordat. Man står alltså inför det fenomenet, att i månsklig-
hetens utveckling sinnligheten småningom Overmannas av and-

163

ligheten och att människorna genom varje sådant framsteg
erfar en stolt och upplyftande kånsla. Men man kan inte alls
såga varfør det skall vara på det viset. Senare intråffar också
att andligheten sjålv besegras av de så gåtfulla känslofôre-
teelser som hør tron till, Hår har vi det berómda credo quia
absurdum, och åven den som åstadkommit detta betraktar det
som en prestation av rang. Kanske år det gemensamma for
alla dessa psykologiska situationer något annat. Kanske mån-
niskan bara kallar det hôgt som hon finner svårast, och

kanske hennes stolthet bara år narcism stegrad genom med-

vetandet att ha ôvervunnit en svárighet.

Dessa funderingar år visserligen fôga fruktbara och man
kunde tycka att de alls inte har något att gôra med vår under-
sGkning av vad som betingat den judiska folkkaraktåren. Det
vore bara fôrdelaktigt för oss, men ett visst samband med
vårt problem forråder sig dock i ett faktum som senare kom-
mer att sysselsåtta oss ånnu mer. Den religion, som bôrjat
med att fôrbjuda bilder av Gud, utvecklar sig under århund-
radenas lopp alltmer till att bli en driftfôrsakelsens religion.
Inte som skulle den fordra sexuell avhållsamhet, den nöjer
sig med en mårklig inskrånkning i den sexuella friheten. Men
Gud blir alldeles upphôjd Over all sexualitet och gjord till
idealet av etisk fullkomlighet. Nu år etik driftinskrånkning.
Profeterna tróttnar inte att erinra om att Gud inte begår
något annat av sitt folk ån råttskaffens och dygdig livsforing,
alltså avhållsamhet från all drifttillfredsstållelse, vilken ju
också av vår nutida moral fórdóms som något lastbart. Och
till och med budet att tro på Gud tycks komma en smula i
bakgrunden bakom dessa etiska kravs allvar. Dårmed tycks

164

driftförsakelsen spela en betydande roll i denna religion,
även om den inte framträder frän början.

Men här är det pä sin plats med en invändning som skall
undanröja ett missförstånd. Aven om det kan se ut som om
driftførsakelsen och den dårpå baserade etiken inte hör till
religionens våsentliga innehåll, så år den dock till ursprunget
på det intimaste fôrknippad med den. Totemismen, den första
sorts religion vi känner till, medför som oumbärliga inslag i
sitt system ett antal påbud och forbud, vilka naturligtvis inte
betyder annat án driftforsakelse: dyrkan av totem, inklusive
forbudet att skada eller dôda totem ; exogami, alltså tvånget
att forsaka de lidelsefullt åtrådda môdrarna och systrarna i
horden; slutligen jåmlikheten i råttigheter for alla medlemmar
av brodraforbundet, alltså en inskränkning av böjelsen till
våldsverkan och rivalitet mellan dem. Dessa beståmmelser
måste vi betrakta som första början till en sedlig och social
organisation. Det undgår oss inte, att två olika motiveringar
hår gor sig gållande. De bågge första fôrbuden verkar i enlig-
het med den undanr⑥jde faderns tendens och fortsåtter så att
såga hans maktutôvning, det tredje budet — det om før-
bundsbrüdernas likaberättigande — har ingenting att góra
med faderns vilja utan får sitt berättigande ur nôdvändig-
heten att varaktigt bevara den nya ordning, som intrått efter
faderns dod. Eljest skulle ju ett återfall till det forna till-
ståndet bli oundvikligt. Hår skiljer sig de sociala buden från
de andra, vilka — kan vi såga — direkt hårstammar ur
religiôsa relationer.

Under den månskliga individens utveckling upprepas det
väsentliga i denna process i stark fórkortning. Också hår år

165

det föräldrarnas auktoritet, huvudsakligen den oinskränkt
straffhotande faderns, som uppmanar barnet till driftför-
sakelser och bestämmer vad som är tillätet eller förbjudet.
Vad som för barnet heter ”snällt” och ”styggt” blir senare,
når samhälle och ôverjag trått 1 fOråldrarnas ställe, kallat
”gott” och ”ont”, dygd och synd, men det år alltjåmt ett och
detsamma, driftforsakelse på grund av trycket från den
auktoritet som ersåtter och fortsåtter faderns.

Dessa insikter fórdjupas ytterligare, når vi tar oss for att
undersóka det mårkvårdiga begreppet helighet. Vad år det
egentligen som för oss framstår som ”heligt” framfor sådant
som vi uppskattar och finner viktigt eller betydelsefullt? A
ena sidan år det heligas samband med det religiosa omiss-
kånnligt, det framhåvs med största eftertryck; allt religióst
år heligt, det år faktiskt kårnan i det heliga. A andra sidan
grumlas detta omdöme av att det gors så många forsok att ta
karaktåren av helighet i anspråk for andra saker: personer,
institutioner, fôrrättningar, som har fôga med religion att
gôra. Dessa stråvanden tjänar tydligt vissa tendenser. Lat
oss utgå från det förbud som så oupplôsligt hänger samman
med det heliga. Det heliga år uppenbarligen något som inte
får beröras. Ett heligt förbud år mycket starkt kånslobetonat,
men saknar egentligen rationell motivering. Ty varfor skulle
det t. ex. vara ett så sårskilt svårt brott att begå incest med
dotter eller syster, så mycket vårre ån varje annat sexual-
umgånge? Frågar man efter en sådan motivering, så får man
såkert höra att alla våra kånslor uppreser sig dåremot. Men
det betyder bara att man håller fórbudet for sjålvklart och
år ur stånd att motivera det.

166

Tomheten i en sådan förklaring år lätt nog att påvisa. Det
som påstås såra våra heligaste kånslor, det var inom hårskar-
familjerna hos de gamla egyptierna och andra antikens folk
allmån sed, man kan nåstan såga helig sedvånja. Det var
självfallet, att Farao tog sin syster till sin första och fôr-
nåmsta hustru, och faraonernas sentida efterfóljare, de gre-
kiska ptoleméerna, var inte sena att ta efter denna fôrebild.
Dårav ser det snarare ut som om incesten — i detta fall
mellan bror och syster — var ett privilegium fôrbjudet før
vanliga dódliga och fórbehállet gudarnas ställfôreträdare
konungarna, liksom ju också de grekiska och germanska
sagornas vårld inte tar någon anstôt av sådana incestuôsa fôr-

hållanden. Man kan fôrmoda, att den ängslighet med vilken
vår hôgadel ännu vaktar jambordigheten i åktenskapen år en
rest av detta gamla privilegium, och man kan konstatera att
i dagens Europa, till följd av denna under många generationer
drivna inavel inom de hogsta samhållsskikten, endast regerar
medlemmar av ett par familjer.

Påpekandet om incesten bland gudar, konungar och heroer
bidrar också att vederligga ett annat försök att fôrklara
incestfruktan som något biologiskt, en dunkel vetskap om
inavelns skadlighet. Det år ju inte ens nu bevisat att inavel
medfør någon risk för skada på avkomman, och så mycket
mindre kan ju de primitiva folken ha vetat om någon sådan
risk och reagerat mot den. Osäkerheten i grånserna mellan
tillitna och fôrbjudna led talar också mot antagandet om
någon ”naturlig kånsla” som grundval før incestfruktan.

Vår konstruktion av urhistorien tvingar oss till en annan
forklaring. Budet om exogami, vars negativa uttryck ju

167

incestfruktan år, var faderns vilja och kvarlevde efter hans
död som fortsättning av denna vilja. Dårur härrôr styrkan i
dess kånslobetoning och omôjligheten att ge det någon ratio-
nell motivering — alltså dess helighet. Vi väntar med tillfôr-
sikt att alla andra heliga forbud om de undersôktes skulle
visa detsamma som i fallet incestfruktan, nåmligen att det
heliga ursprungligen inte år något annat ån fortsåttningen av
urfaderns vilja. Dårmed skulle också falla ljus över den hit-
tills obegripliga ambivalensen i de ord, som skall uttrycka
begreppet helighet. Det år samma ambivalens som behårskar
forhállandet till fadern ôverhuvudtaget. "Sacer" betyder inte
bara helig, invigd, utan också något som bara kan ôversättas
med "fórdómd", ”avskyvård” ("auri sacra fames"). Men
faderns vilja var inte bara något som man inte fick róra vid
och som måste högt áras, utan också något man ryste infor,
emedan därifrån utgick kravet pa string driftforsakelse. Når
vi hor att Moses ”helgade” sitt folk genom att inféra om-
skårelseseden, så forstår vi nu den djupa innebôrden häri.
Omskårelsen år en symbolisk ersåttning for den kastration,
varmed urfadern en gång i oinskrånkt maktfullkomlighet hade
hotat sina söner, och den som antog denna symbol visade dår-
med att han var berdd att underkasta sig faderns vilja, åven
om denne pålade honom de smårtsammaste offer.

For att återvända till etiken, kan vi avslutningsvis tillägga :
en del av dess foreskrifter kan rationellt råttfårdigas genom
nodvåndigheten att avgrånsa gemenskapens råttigheter gent-
emot individen, individens råttigheter gentemot samhållet och
individernas rättigheter inbördes. Men det hos etiken som

168

tycks oss storartat, hemlighetsfullt och på något mystiskt vis
sjålvklart, det lånar dessa egenskaper från sitt samband med
religionen, sin hårkomst ur faderns vilja.

e. Religionens sanningshalt.

Vi fattiga i anden, hur avundsvårda finner vi inte de
forskare som år Overtygade om existensen av ett hogsta
våsen? Før denne store ande erbjuder vårlden inga problem,
eftersom han sjålv skapat den och alla dess inråttningar. Hur
omfattande, uttómmande och slutgiltiga år inte de troendes
läror i jämförelse med de besvärliga, bedrövliga och stycke-
visa fôrklaringsfôrsôk, som år det yttersta vi andra formår
åstadkomma! Den gudomlige ande, som sjålv år idealet av
månsklig fullkomlighet, har i månniskorna inplantat kun-
skapen om detta ideal och tillika behovet att anpassa sin natur
till likhet med detta ideal. De kånner omedelbart vad som år
högre och ådlare eller lågre och simplare. Deras kånsloliv år
inställt alltefter deras tillfälliga avstånd från idealet. De
kånner sig sårdeles tillfredsstållda når de befinner sig i dess
nårhet, i perihelium, och de straffas av svår olust når de, i
aphelium, avlågsnat sig från det. Allt detta år så enkelt och
så orubbligt faststållt. Vi kan bara beklaga, når vissa livs-
erfarenheter och iakttagelser gor det omôjligt för oss att anta
hypotesen om ett sådant hôgsta våsen. Som om vårlden inte
åndå hade gåtor nog, får vi den nya uppgiften att forstå, hur
dessa andra människor kunnat komma till att tro på detta

169

gudomliga våsen och varifrån denna tro håmtar sin oerhørda,
"fórnuft och vetenskap” ôverväldigande makt.

Lät oss âtervända till det blygsammare problem, som hit-
tills sysselsatt oss. Vi ville fôrklara, varifrån det judiska
folket fått sin speciella karaktär, som sannolikt också år vad
som mójliggjort dess fortbestánd ånda till våra dagar. Vi
fann, att det var mannen Moses som pråglade denna karaktår
genom att ge judarna en religion, som till den grad höjde
deras kånsla att de trodde sig Overlågsna alla andra folk. De
hôll sig sedan uppe genom att hålla sig avskilda från de
andra. Blodblandningar stôrde därvid fôga, ty det som sam-
manhôll dem var ett ideellt moment, det gemensamma ägan-
det av vissa intellektuella och emotionella egendomar. Moses-
religionen fick denna verkan, emedan den 1) låt folket få del
i storheten hos en ny gudsfôreställning, 2) forklarade folket
for utvalt av denne store gud och förutbestämt till bevisen
på hans sårskilda ynnest, 3) påtvang folket ett framsteg i
andlighet, som, i och for sig viktigt, nog dessutom också öpp-
nade vågen till en uppvårdering av det intellektuella arbetet
och till ytterligare driftforsakelser.

Detta år vårt resultat, och ehuru vi inte vill ta tillbaks
någon del därav, kan vi ändå inte dölja for oss att det på
något vis år otillfredsstållande. Orsaken tåcker så att såga
inte verkan, det faktum vi Onskar fOrklara fOrefaller vara av
en helt annan storleksordning än allt som vi hittar till fôr-
klaring. Kan det vara môjligt att alla våra undersôkningar
hittills inte uppdagat den riktiga motiveringen, utan bara på
sått och vis ett ytskikt, under vilket ett annat hôgst betydelse-
fullt moment ånnu våntar på att upptåckas? Så utomordent-

170

ligt komplicerade som alla orsaksførhållanden i liv och
historia år, måste man vara beredd på något dylikt.

Denna djupare motivering skulle vi i så fall kunna komma
åt via en beståmd punkt i det fôregäende. Mosesreligionen
har inte utôvat sin verkan omedelbart utan på ett säreget
indirekt vis. Det betyder inte att den inte verkat sjålv och att
den behôvt långa tider och århundraden för att utveckla sin
fulla verkan, ty så mycket faller av sig sjålvt når det år fråga
om utformandet av en folkkaraktår. Utan vår inskrånkning
gåller ett faktum som vi håmtat från den judiska religions-
historien, eller om man så vill lagt in i den. Vi har sagt, att
det judiska folket efter en viss tids fôrlopp åter kastade av
sig Mosesreligionen — om detta skedde helt och hållet eller
om en del av dess foreskrifter bibehôlls, kan vi inte avgøra.
Med det antagandet, att Jahvereligionen under den långa tiden
för Kanaans erôvring och striden med dess invånare inte
våsentligt skilde sig från dyrkan av de andra Baalim, står vi
på historisk grund trots alla senare tendensers anstrångningar
att beslója detta sakförhållande. Men Mosesreligionen hade
inte spärlôst gått under, en sorts erinring av den hade stannat
kvar, fôrdunklad och vanställd, môjligen hos enstaka med-
lemmar av prästkasten stödd på gamla uppteckningar. Och
det var denna tradition om en stor forntid, som så att såga
fortfor att verka i bakgrunden, småningom fick allt større
makt över sinnena och slutligen lyckades fórvandla guden
Jahve till Moses’ gud, varmed Moses’ många århundraden

tidigare instiftade och sedan ôvergivna religion åter väcktes
till liv.

171

I ett tidigare avsnitt av detta arbete har vi nåmnt, vilket
antagande som fôrefaller oavvisligt, om vi skall kunna fórstá

en dylik prestation av traditionen.

1. Det bortträngdas återkomst.

Det finns nu en hel mångd liknande processer bland dem,
som vi lårt kånna vid det analytiska utforskandet av sjåls-
livet. En del av dem kallar man patologiska, andra råknar
man in under det normalas mångfald. Men det har inte så
stor betydelse, ty grånserna mellan dessa bågge områden år
inte skarpa, mekanismerna år i stor utstråckning desamma,
och det år långt viktigare om fôrändringarna i fråga tilldrar
sig inom jaget sjålvt eller om de upptråder som fråmlingar
fr detta, i vilket senare fall de kallas symtom. Ur materialets
rikedom våljer jag forst några fall, som har med karaktårs-
utvecklingen att gôra. Den unga flickan har ställt sig i den
mest avgjorda motsåttning till sin mor, odlat alla de egen-
skaper som modern saknat och undvikit allt som erinrat om
henne, Vi kan tillågga, att hon i spåd ålder liksom varje annat
flickebarn fóretagit en identifikation med modern och nu
energiskt vårjer sig mot denna. Men når en dag denna flicka
sjålv gifter sig, sjålv blir kvinna och mor, skall vi inte bli
förvånade Over att finna att hon börjar bli alltmer lik sin
hatade mor, tills hon slutligen tydligt och klart återstållt den
forut Overvunna modersidentifikationen. Detsamma hinder
också med pojkar, och till och med den store Goethe, som
under sina geniala yngre år såkerligen ringaktat sin stele och

172

pedantiske fader, utvecklade vid högre älder drag som horde
till faderns karaktársbild. Annu mer iögonfallande kan resul-
tatet bli, dår motsatsen mellan de bågge personerna år ånnu
större. En ung man som ödet låtit växa upp bredvid en odug-
lig fader, utvecklade sig till en bôrjan honom till trots till en
duktig, tillförlitlig och hederlig människa. På livets middags-
hôjd slog hans karaktär om, och han förhöll sig från denna
tid alldeles så som om han tagit denne samme fader till
monster, For att inte fôrlora sammanhanget med vårt àmne
ur sikte måste man behålla i minnet att ett sådant forlopp
alltid inleds av en tidig identifiering med fadern; denna blir
sedan først avvisad och ôverkompenserad, varpå den till slut
åter såtter sig igenom. |

Det har för linge sedan ingått i det allmånna medvetandet,
att de forsta fem levnadsårens upplevelser har en bestimd
inverkan på livsódet, som ingenting senare kan stå emot. Om
det sått, varpå dessa tidiga intryck står sig gentemot alla
inflytanden från mognare ålder, funnes mycket av intresse
att såga, som dock inte hor hit. Mindre bekant torde dåremot
vara, att den starkaste tvångsmåssiga påverkan kommer från
de intryck, som barnet får vid en tidpunkt då dess psykiska
apparat ånnu inte kan antas vara helt i stånd att uppta sådana
intryck. På sjålva faktum kan vi inte tvivla, men det år så
förbryllande, att vi måste ta till hjälp jämförelsen med en
fotografisk plåt, som efter vilken tid som helst kan framkallas
och ge upphov till en bild. I varje fall hånvisar man gårna
till att en fantasifull diktare med den djårvhet som år for-
behållen skalderna redan fôregripit denna vår obekväma upp-
tåckt. Е. T. A. Hoffmann brukade âterfôra den rikedom på

173

gestalter, som han Oste ur vid skapandet av sina verk, på
våxlingen av bilder och intryck under en veckolång resa i
diligens som han fôretagit medan han ånnu som spådbarn låg
vid modersbrostet. Vad barnet upplevt vid två års alder och
inte förstått, år det inte sagt att det — utom i drömmar 一
någonsin erinrar sig. Først genom en psykoanalytisk behand-
ling kan det bli känt før det, men eljest kan det under något
senare livsskede bryta fram i form av tvångsimpulser, dirigera
dess handlingar, påtvinga det sym- och antipatier och ofta nog
avgôra valet av kårlekspartner, som så ofta inte kan rationellt
motiveras. Man kan inte fómbise i vilka två punkter dessa
fakta tangerar vårt problem. Först i det stora avstånd i tiden",
som hår inses vara det egentligen utslagsgivande momentet,
vidare i den sårskilda egenskap hos erinringen, som vi vid
dessa barndomsupplevelser karakteriserar som ”omedveten”.
Vi våntar oss att håri finna en analogi med den motsvarande
egenskap som vi tillskrivit traditionen inom folkets sjålsliv.
Dock har det inte varit någon litt sak att införa fOreståll-
ningen om omedvetna processer i masspsykologien.
Regelråtta bidrag till de av oss sókta fenomenen ger de
mekanismer, som leder till neurosbildning. Också hår åger de
utslagsgivande håndelserna rum under den tidiga barndomen,
men tyngdpunkten ligger dårvid inte i tiden utan i den process
som moter sjålva håndelsen, alltså reaktionen på denna. I
schematisk framstållning kan man såga: som följd av upp-
levelsen upptråder ett driftkrav, som fordrar tillfredsstållelse.
Jaget såger nej hårtill, antingen emedan det férlamas av

1 Också hårutinnan må en diktare få ordet. Før att forklara sin
bindning skriver han: ”Du warst in abgelebten Zeiten meine Schwester
oder meine Frau.”

174

kravets dimensioner eller emedan det uppfattar det som en
fara, Den forsta av dessa betingelser år den ursprungligare,
men bågge går ut på att undvika en farlig situation. Jaget
skyddar sig mot faran genom en borttrångningsprocess. Drift-
impulsen blir på något sått himmad, och anledningen med
tillhôrande iakttagelser och fOrestållningar blir bortglómd.
Men dårmed år processen inte slutførd, ty driften har an-
tingen bevarat sin styrka, eller den samlar upp ny kraft, eller
den våcks på nytt till liv av någon ny anledning. Den upp-
repar då sitt krav, och eftersom dess våg till normal tillfreds-
stållelse år stángd av vad vi skulle kunna kalla borttrång-
ningsårret, skaffar den sig på någon svag punkt en annan
våg till en så kallad surrogattillfredsstållelse, som nu kom-
mer fram i form av ett symtom, utan jagets medgivande och
samtidigt utan dess forståelse. Varje symtombildnings-
fenomen kan med all rått skildras som en ”det borttrångdas
återkomst”. Vad som utmårker sådana fenomen år den
ytterliga fôrklädnad, som utgôr skillnaden mellan det åter-
kommande och det ursprungliga. Kanske tycker någon att
vi med den sista gruppen fakta avlågsnat oss alltfør långt
från varje likhet med traditionen, Men det ångrar vi åndå
inte, om vi därmed har kommit i närheten av driftfôrsakelsens
problem.

g. Den historiska sanningen.
Vi har fôretagit alla dessa psykologiska utflykter for att

gora det trovårdigare för oss, att Mosesreligionen først i
form av tradition genomdrivit sin verkan på det judiska

175

folket. Mer án en viss sannolikhet har vi antagligen inte åstad-
kommit. Men dven om vi antar att vi helt lyckats med bevis-
foringen, så kvarstår åndå intrycket att vi bara beaktat den
kvalitativa faktorn i kraven, inte dårjåmte den kvantitativa.
Allt som har att göra med religionens — såkert också den
judiska religionens — uppkomst har en karaktår av något
storslaget, som inte får någon förklaring genom vad vi hit-
tills anfört. Det måste alltså finnas något ytterligare moment
med i spelet, något som har få analogier och inga paralleller,
något enastående och av samma storleksordning som dess
produkt, religionen sjålv.

Låt oss fórsóka nårma oss åmnet från den andra sidan.
Vi forstår att den primitive behôver en gud som vårldens
skapare, stammens overhuvud och individens hjålpare. Denne
gud har sin plats bortom de avlidna fåderna, om viika tradi-
tionen ånnu vet att beråtta en del. Senare tiders — våra tiders
— månniska beter sig likadant. Också hon forblir infantil
och i behov av skydd åven i vuxen alder; hon finner att hon
inte kan undvara sin guds stod. Så mycket år obestritt, men
det år mindre litt att förstå varför det bara får finnas en
enda gud, varfôr just steget från polyteism till monoteism får
sin Overvåldigande betydelse. Visserligen får, som vi skildrat,
den troende andel i sin gud, och ju stôrre gud, desto tillfór-
litligare hans beskydd. Men en guds makt beror inte med
nódvàndighet av att han år den ende guden. Manga folk såg
bara ett fôrhärligande av sin Overgud i att han behårskade
andra honom underdåniga gudomligheter, och hans storhet
forminskades inte alls av att det existerade andra utom
honom. Det betydde ju också en minskad intimitet, om denne

176

gud blev universell och bekymrade sig om alla lander och
folk. Man liksom delade sin gud med främlingar och måste
ta skadan igen genom förbehället att man var den han före-
drog. Man kan också ytterligare hävda, att själva fôreställ-
ningen om en enda gud betydde ånnu ett framsteg i andlighet,
men man kan omôjligt vårdera denna punkt så hôgt.

Denna uppenbara lucka i motiveringen vet nu de fromma
och troende att helt och hållet utfylla. De såger att idén om
en enda gud verkar så överväldigande på människorna,
emedan den år ett stycke av den eviga sanningen, som efter
att linge ha varit dold åntligen kommit i dagen och dårefter
måste rycka alla månniskor med sig. Vi måste medge, att ett
dylikt moment år av samma storleksordning som åmnet och
resultatet.

Också vi skulle vilja acceptera denna lösning. Men vi stöter
på en betånklighet. Det fromma argumentet vilar på en
optimistisk-idealistisk förutsättning. Man har eljest inte
kunnat konstatera att det månskliga intellektet har något sår-
skilt gott våderkorn för sanningen eller att det månskliga
sjålslivet visar någon särskild bôjelse att erkånna sanningen.
Snarare har vi tvårtom erfarit att vårt intellekt mycket lått
går vilse utan varje varning och att ingenting blir låttare trott
av oss ån det som, utan hånsyn till sanningen, motsvarar våra
onskeillusioner. Därför måste vi till vårt instämmande Гора
en begrånsning. Vi tror också, att de frommas lôsning inne-
håller sanningen, men inte den materiella, utan den historiska
sanningen. Och vi tar oss råttigheten att korrigera en viss
vanstållning, som denna sanning erfarit vid sin återkomst. Vi
tror nåmligen inte, att det i dag finns en enda stor gud, men

12. — Freud, Moses och monoteismen, 199

vál att det i urtiden fanns en enda person, som på den tiden
måste framstå som Overmånskligt stor och som sedan åter-
vänt i människornas erinring förstorad till gudomliga mått.

Vi hade antagit, att Mosesreligionen forst blev forkastad
och till hålften fôll i glomska men sedan brôt igenom såsom
tradition. Vi antar nu att denna process redan i sig sjålv var
en upprepning. Då Moses bragte folket idén om en enda gud,
var den inte någonting nytt, utan den innebar ett återupp-
livande av en håndelse ur den månskliga familjens urtid, som
långesedan fôrsvunnit ur månniskans medvetna minne. Men
den hade varit så viktig, den hade framkallat eller berett våg
for så genomgripande förändringar i människornas liv, att
man inte kan undgå att tro att den i månniskosjålen efter-
lämnat någon sorts varaktiga spår, jämförliga med en
tradition.

Ur psykoanalyser av individer har vi erfarit, att deras
tidigaste intryck, tillkomna på en tid då barnet ånnu knappt
kunde tala, någon gång senare i livet framkallar verkningar
av tvångskaraktår utan att sjålva medvetet erinras. Vi anser
oss beråttigade att anta detsamma om hela månsklighetens
tidigaste upplevelser. En av dessa verkningar vore i så fall
uppkomsten av idén om en enda stor gud, vilken man måste
erkånna som en visserligen vanstålld men dock alltigenom
riktig erinring. En sådan idé har tvångskaraktår, den måste
vinna tilltro. I samma mån den år en vanstålld upplaga måste
man kalla den för vanföreställning, men i den man den inne-
håller en återkomst av det fórgingna måste man kalla den
sanning. Också den psykiatriska vanfôreställningen innehåller

178

ett korn av sanning, och den sjukes övertygelse griper över
från detta stycke sanning på de omgivande illusionerna.

Vad som nu fôljer, år ånda till slut en fôga åndrad upp-
repning av vad jag skrivit i arbetets första del,

År 1912 försökte jag i ”Totem und Tabu” rekonstruera den
forna situation, varur sådana verkningar härrörde. Jag be-
gagnade därvid vissa teoretiska tankegångar från Ch. Darwin,
Atkinson och särskilt W. Robertson Smith och kombinerade
dem med fynd och antydningar från psykoanalysen. Från
Darwin hämtade jag hypotesen, att människorna ursprung-
ligen levde i smärre horder, envar under herravälde av en
äldre hanne, som tillägnade sig alla honorna och straffade
eller undanröjde de yngre hannarna, även sina söner. Från
Atkinson tog jag fortsättningen av denna skildring, nämligen
att detta patriarkaliska system fann sin undergång, när
sönerna gjorde uppror, förenade sig mot fadern, övermannade
honom och gemensamt förtärde honom. I anslutning till
Robertson Smiths totemteori antog jag, att faderhorden där-
efter lämnade rum för den totemistiska brödraklanen. För
att kunna leva i frid med varann avstod de segerrika bröderna
från kvinnorna, för vilkas skull de ju ändå hade dräpt fadern,
och pålade sig själva tvånget av exogami. Den faderliga
makten var bruten, och familjerna inrättade sig moderrätts-
ligt. Sönernas anbivalenta känsloinställning gentemot fadern
förblev under hela den kommande utvecklingen fullt verksam.
I faderns ställe satte man ett bestämt djur såsom totem ; det
gällde som stamfader och skyddsande, fick inte skadas eller
dödas, men en gång om året samlades hela brödraförbundet
till en stor festmåltid, vid vilken det eljest dyrkade totem-

179

djuret slets i stycken och gemensamt fôrtärdes. Ingen fick
utebli från denna måltid, det var en hôgtidlig upprepning av
fadermordet, med vilket samhållsordningen, sedelagarna och
religionen tagit sin bôrjan. Den Robertson Smithska totem-
måltidens Overensstimmelse med den kristna nattvarden har
uppmärksammats av många författare före mig.

Jag håller fortfarande fast vid denna hypotes. Jag har upp-
repade ginger fått hora håftiga fOrebråelser Over att jag inte
i bokens senare upplagor åndrat mina åsikter, sedan nyare
etnologer enhälligt fôrkastat Robertson Smiths teorier och
delvis åven framlagt andra helt avvikande teorier. Jag har
att svara, att jag val kånner till dessa fórmenta framsteg. Men
jag har varken blivit Overtygad om riktigheten hos dessa
nya låror eller om oriktigheten hos Robertson Smiths. En
opposition år inte detsamma som en vederlåggning, och en
nyhet år inte nôdvändigtvis något framsteg. Men framfôr
allt år jag inte etnolog utan psykoanalytiker, Jag hade rätt
att ur den etnologiska litteraturen skilja ut vad jag behôvde
for det analytiska arbetet. Den geniale Robertson Smiths
arbeten gav mig värdefulla berôringspunkter med analysens
psykologiska material och anknytningspunkter for dettas
utnyttjande. Hans motståndare har jag aldrig fått någon
kontakt med.

h. Den historiska utvecklingen.

Jag kan inte hår utfôrligare upprepa innehållet i ”Totem
und Tabu”, men jag måste sórja for att det långa intervallet
mellan denna hypotetiska urtid och monoteismens seger i

180

historisk tid blir utfyllt. Sedan hela denna byggnad av brôdra-
klan, moderrått, exogami och totemism inråttats, inleddes en
utveckling, som kan karakteriseras som en långsam ”åter-
komst av det bortträngda”. Termen "det borttrángda" an-
vånder vi hår i oegentlig betydelse. Det år fråga om något
forgånget, försvunnet, Overvunnet i folkens liv, något som
vi vågar jåmstålla med det borttrångda i individens sjålsliv.
I vilken psykologisk form detta förgångna fanns till under
sin formorkelses tid, kan vi till en bôrjan inte såga. Det år
ingen lätt sak att tillämpa individualpsykologiens begrepp på
masspsykologien, och jag tror inte att vi ernår någonting
genom att infôra begreppet ”kollektivt” omedvetet. Det omed-
vetnas innehåll år ju Overhuvudtaget en kollektiv allmån
egendom bland månniskorna. Vi klarar oss alltså tills vidare
med hjålp av analogier. De processer, som vi hår studerar i
folkens liv, liknar starkt dem vi kånner från psykopatologien,
men de år åndå inte alldeles desamma. Vi beståmmer oss
nåmligen fOr att anta att de psykiska sedimenten från denna
urtid blev till arvgods, så att de i varje ny generation inte
behóvde fôrvärvas utan endast återuppvåckas. Vi tanker hår
på ett exempel, den säkert "medfódda" symboliken, som
hårstammar från språkutvecklingens tid, år vålkånd for alla
barn utan att de fått någon handledning dåri, och lyder
likadant hos alla folk trots all olikhet i språk. Den såkerhet
vi ånnu saknar får vi från andra resultat av psykoanalytisk
forskning. Vi erfar, att våra barn i ett antal betydelsefulla
relationer inte reagerar så som skulle motsvara deras egna
upplevelser, utan på ett sätt jamfórligt med djurens instinkter,

181

vilket endast kan forklaras med tanken på ett fylogenetiskt
förvärv.

Det bortträngdas återkomst fullbordas långsamt, säker-
ligen inte spontant, utan under inverkan av alla de ändringar
i livsbetingelserna, som uppfyller den mänskliga kulturens
historia. Jag kan här varken ge någon överblick över alla
dessa sammanhang eller någon mer än fragmentarisk upp-
räkning av etapperna i denna återkomst. Fadern blir åter
familjens överhuvud, men numera alls inte så oinskränkt som
urhordens fader varit. Totemdjuret ger rum för guden, och
detta i ganska tydliga etapper. Först bär guden i människo-
hamn ännu djurets huvud, senare förvandlar han sig med
förkärlek till detta samma djur, därefter blir detta djur
helgat åt honom och hans älsklingsledsagare, eller också anses
han ha dödat djuret och bär ett binamn till minne härav.
Mellan totemdjuret och guden dyker hjälten upp, ofta som
förstadium till guden. Idén om en högsta gudomlighet tycks
uppkomma tidigt, i början endast skugglikt, utan inblandning
i människornas dagliga intressen. När stammarna och folken
sammansluter sig till större enheter, organiserar sig också
gudarna till familjer och hierarkier. En av dem blir ofta upp-
höjd till gudars och människors högste härskare. Dröjande
tas sedan nästa steg, det att offra endast åt en gud, och slut-
ligen följer så beslutet att tillskriva en enda gud all makt och
inte tåla någon enda gud vid hans sida. Först därmed är
urhordfaderns härlighet återställd, och de känslor som gällt
honom kan nu återupplevas.

Den första effekten av det nya mötet med den så länge
saknade och efterlängtade var överväldigande och sådan som

182

traditionen om lagstiftningen på Sinai berg beråttar: be-
undran, vôrdnad och tacksamhet Over att man funnit nåd
infor hans 6gon — Mosesreligionen kånner inga andra án
dessa positiva kånslor inför faderguden. Overtygelsen om
hans oemotståndlighet, underkastelsen under hans vilja kan
inte ha varit fullståndigare hos hordfaderns hjälplôse och
terroriserade son, ja, blir riktigt begripliga först genom att
ses mot bakgrunden av denna primitiva och infantila miljö.
Barnsliga kånslor år i helt annan utstråckning ån de vuxnas
intensiva och outtômligt djupa, endast den religiôsa extasen
kan åstadkomma något liknande. Så blev ett rus av guds-
fruktan den fôrsta reaktionen på den store faderns återkomst.

Denna faderreligions kurs var dårmed fixerad för all fram-
tid, men dess utveckling var dårmed inte avslutad. Till faders-
fôrhällandets våsen hör ambivalensen ; det kunde inte utebli
att under tidernas lopp också den fiendskap borjade rôra på
sig, som en gång hade drivit sônerna till att dôda den be-
undrade och fruktade fadern. Inom ramen för Mosesreligio-
nen fanns intet utrymme för något direkt uttryck for det
mordiska fadershatet, det enda som kunde komma till synes
var en måktig reaktion på detta hat, nåmligen skuldkånslan
därôver, det dåliga samvetet Over att man syndat och allt-
jåmt syndar mot Gud. Detta skuldmedvetande, som pro-
feterna oavlåtligt hôll vid makt och som snart bildade en
integrerande del i det religiösa systemet, hade dessutom en
annan, ytlig motivering, som skickligt maskerade dess verk-
liga härkomst. Det gick Ша for folket, de förhoppningar det
hade satt till Guds ynnest ville inte gå i uppfyllelse, det var
inte lått att hålla fast vid den Over allt annat avhållna illu-

183

sionen att man var Guds utvalda folk. Ville man inte avstä
frän denna lycka, sä bjöd skuldkänslan över den egna syndig-
heten en välkommen möjlighet att urskulda Gud. Man for-
tjånade inte båttre an att bestraffas av honom, eftersom man
inte höll hans bud, och av idel behov att tillfredsställa denna
skuldkänsla, som var omattlig och som kom ur så mycket
djupare kållor, måste man låta dessa bud bli allt strångare,
noggrannare och åven småaktigare. I ett nytt rus av moralisk
askes pålade man sig ståndigt nya driftfôrsakelser och upp-
nådde därigenom åtminstone i låror och fôreskrifter etiska
hôjdlägen, som forblivit otillgångliga för antikens ôvriga folk.
I denna utveckling mot hôjderna sig många judar sin religions
andra huvudkaraktår och dess andra stora prestation. Ur vår
skildring framgår, på vad sått den sammanhånger med den
forsta, idén om den ende guden. Men denna etik kan aldrig
fôrneka sitt ursprung ur skuldmedvetandet Over den under-
tryckta fiendskapen mot Gud. Den har hela den tvångsneuro-
tiska reaktionsbildningens karaktår av något oavslutat som
heller aldrig kan avslutas; man gissar också, att den tjånar
det hemliga syftet att straffa.

Den vidare utvecklingen går utôver judendomens ram. Det
Ovriga, som återkom av urfadertragedien, kunde inte långre
på något vis forenas med Mosesreligionen. Skuldmedvetan-
det var numera alls inte långre inskrånkt endast till judarna,
utan det hade i form av en dov vantrivsel, en olycksaning vars
orsak ingen kunde ange, gripit ikring sig bland alla Medel-
havsfolken. Våra dagars historieskrivning talar om den
antika kulturens åldrande; jag förmodar att den därvid bara
sysslat med tillfållighetsorsaker och bidragande moment i

184

periferien av denna folkens stora fôrstämning. Befrielsen ur
situationens betryck utgick från judarna. Oaktat alla försök
och forberedelser runtomkring var det dock en judisk man
Saulus från Tarsus, såsom romersk borgare kallad Paulus, i
vars ande kunskapen forst brot fram: vi år så olyckliga, dår-
før att vi dödat Gud fader. Och det år utomordentligt lått-
forklarligt, att han inte kunde fatta detta stycke sanning
annat dn i evangeliets illusoriska fôrklädnad: vi år frålsta
från all skuld, sedan en av oss offrat sitt liv for att sona vår
skuld. I denna formulering omnåmndes naturligtvis inte
mordet på Gud, men ett brott som endast kunde sonas genom
en offerdôd kunde ju inte ha varit något annat ån ett mord.
Och den förmedlande länken mellan vanfôreställningen och
den historiska sanningen utgjordes av den fórsákran, att
offret hade varit Guds son. Med den kraft, som denna nya
tro fick ur sin killa av historisk sanning, rev den ned alla
hinder; i stillet fór den saliga utvaldheten kom nu den be-
friande frálsningen. Men fadermordets faktum hade vid sin
aterkomst i månsklighetens erinring att Overvinna stôrre mot-
stánd ân det tidigare faktum som gett stoffet till mono-
teismens innehåll; det måste dárfór också underkastas star-
kare vanstållning. Det onåmnbara brottet ersattes av antagan-
det av en egentligen skugglik arvsynd.

Arvsynd och frålsning genom offerdóden blev grund-
pelarna i den nya, av Paulus grundlagda religionen. Om det
i den brôdraskara, som gjorde uppror mot urfadern, verk-
ligen fanns en anforare och anstiftare av mordet, eller om
denna gestalt senare skapades av diktarna till heroisering av
deras egen person och så infogades i traditionen, det måste

185

låmnas därhän. Sedan den kristna låran språngt juden-
domens ram, upptog den beståndsdelar från flera andra kållor,
gav avkall på många drag i den rena monoteismen och an-
passade sig i många detaljer efter de Ovriga Medelhavs-
folkens ritual. Det var som om Egypten ånnu en gång tog
håmnd på Ikhnatons arvtagare. Beaktansvårt år det sått varpå
den nya religionen tog stållning till den gamla ambivalensen
i fadersforhállandet. Dess huvudinnehåll var visserligen for-
soningen med Gud fader, sonandet av det brott som begåtts
mot honom, men känslofôrhällandets andra sida visade sig 1
att sonen, som tagit skulden på sig, sjålv blev Gud vid faderns
sida och egentligen i hans stålle. Framvuxen ur en natur-
religion blev kristendomen en sonreligion. Sitt öde att undan-
rôja fadern undgick den inte.

Endast en del av det judiska folket antog den nya låran.
De som vågrade gora det kallas dn i dag judar. Genom denna
åtskillnad år de ånnu skarpare avskilda från de andra ån
forut. De måste från den nya religionsgemenskapen, som
utom judar upptagit åven egypter, greker, syrier, romare och
slutligen åven germaner, hora den anklagelsen att de môrdat
Gud. I ofôrkortat skick skulle denna anklagelse lyda: de vill
inte erkånna att de môrdat Gud, under det att vi medger det
och har blivit renade från denna skuld. Man inser då lått, hur
mycken sanning som finns bakom denna forebráelse. Varför
det varit omöjligt for judarna att delta i det framsteg, som
bekånnelsen till gudsdråpet trots all vanstållning innehôll, det
kunde bli åmne for en sårskild studie, De har dårmed på sått
och vis tagit en tragisk skuld på sig, och de har fått sota
svårt for detta.

186

Vår undersökning har måhånda kastat en del ljus över
frågan, hur det judiska folket förvårvat de egenskaper som
kånnetecknar det. Mindre belysning har beskårts problemet,
hur de ånda till i dag kunnat bevara sin individualitet. Men
uttömmande svar på sådana gåtor kan man råttvisligen varken
kråva eller vånta sig. Ett bidrag, som bör bedömas med de
reservationer jag förutskickat, år allt vad jag har att erbjuda.

187