III.

Vari ligger de religiösa fórestállningarnas sår-
skilda vårde?

Vi hava talat om kulturfientligheten, som fram-
alstras av det tryck kulturen utvecklar, de fôrsakel-
ser den kräver. Låt oss tänka oss, att dess förbud
upphåvdes: man kan alltså nu till sexualobjekt
vålja sig vilken kvinna som behagar en, man kan
utan betånkande slå ihjål sin rival eller vem som
jelst annan, som står en i vågen, man kan taga
vad man vill från andra utan att be om lov —
hur hårligt, vilken kedja av tillfredsstållda ônsk-
ningar vore icke livet då! Visserligen tråffar man
genast på nåsta svårighet. Alla andra ha precis
samma Onskningar som jag och komma icke att
behandla mig mera skonsamt ån jag dem. I sjålva
verket skulle blott en enda kunna vara fullt lycklig,
om kulturfórbuden upphåvdes, en tyrann, en dikta-
or, som ryckt till sig alla maktmedel, och till
och med han skulle ha alla skål att önska, att

22

de andra ätminstone hölle detta enda bud: du
skall icke döda.

Hur otacksamt och kortsynt det skulle vara att
eftersträva kulturens upphävande! Det som då
skulle bli kvar, vore naturtillståndet, och det år
långt svårare att fôrdraga. Det år sant, att natu-
ren ej skulle fordra några inskrånkningar i våra
drifter, den skulle låta oss få vår vilja fram, men
den har sitt eget mycket verksamma sått att såtta
granser for oss, den bringar oss om livet, kallt,
grymt, hånsynslåst, som det tycks oss, kanske
just medelst det som år anledningen till vår till-
fredsstållelse. Det år ju just mot de faror, som natu-
ren hotar oss med, som vi sammanslutit oss och
skapat kulturen, vilken bland annat åven skall
môjliggôra sammanlevnaden månniskor emellan.
Det år ju kulturens huvuduppgift, dess egentliga
raison d'étre, att den skall skydda oss mot natu-
ren.

Det år en kånd sak, att den redan nu i många
avseenden gör detta, och uppenbarligen kommer
den i en framtid att göra det i ånnu hogre grad.
Men ingen månniska låter narra sig att tro, att
naturen redan nu skulle vara betvingad, och blott
få vaga hoppas, att den nágonsin skall bli det
fullståndigt. Vi hava elementen, som tyckas håna

23

alla månniskans fôrsôk att betvinga dem, jordbåv-
ningar, som begrava månniskorna och allt deras
verk, vattnen, som svåmma øver och fordrinka
allt i sitt vilda uppror, den förödande stormen,
och vi ha sjukdomarna, som vi først nyligen fått
klart for oss äro angrepp från andra levande varel-
ser, slutligen hava vi dôdens smärtfyllda gita —
mot den har man hittills icke funnit något låke-
medel, och man lår vål ej heller någonsin komma
att göra det. Med dessa våldiga makter reser
sig naturen mot oss, storartad, grym, obônhôrlig,
och visar oss på nytt vår svaghet och hjälplôshet,
som vi trodde vi skulle ôvervinna genom kultur-
arbetet. Ett av de få verkligt glådjande och upp-
lyftande intryck man kan få av månskligheten år,
når man ser, hur månniskor infor en naturkatastrof

glômma splittringen i kulturen, alla inre svårigheter
och fientligheter, och erinra sig den stora gemen-
samma uppgiften, kampen mot naturens óvermakt.

Som för månskligheten i dess helhet, så år
for den enskilda månniskan livet svårt att båra.
Ett visst mått av førsakelse åligger henne den
kultur, som hon har del i, ytterligare lidande
beredes henne av andra månniskor, antingen trots
kulturfôreskrifterna eller till fóljd av denna kul-
turs ofullkomlighet. Därtill kommer det onda, som

24

den obetvingade naturen — hon kallar det ödet
— tillfogar henne. Ett ständigt orostillstånd och
en svår kränkning av den naturliga narcismen är
följden av detta förhållande. Hur den enskilde
reagerar mot den skada, som tillfogas honom av
kulturen och av andra människor, veta vi redan;
han utvecklar ett motsvarande mått av motstånd
mot denna kultur, en kulturfientlighet. Men hur
värjer han sig mot naturens, ödets, övermakt, som
hotar honom, så väl som alla andra människor?

      Det är kulturen, som befriar honom från denna
uppgift, den åtager sig den på samma sätt för alla,
och det är också anmärkningsvärt, att ungefär
alla kulturer göra detsamma härvidlag. Och den
stannar icke på halva vägen när det gäller att
försvara människan mot naturen, utan den går
vidare med andra medel. Uppgiften har nu vidgats,
människans svårt kränkta självkänsla behöver tröst,
skräcken måste tagas bort ur världen och livet,
dessutom vill också människans vetgirighet, som
ju för övrigt har ett starkt praktiskt intresse till
drivkraft, hava ett svar.

      Med det första steget är redan mycket vunnet.
Och detta är att förmänskliga naturen. Opersonliga
krafter och ödet kan man icke komma åt, de
förbliva en evigt främmande. Men om det är lidel-

25

ser, som rasa i elementen liksom i ens egen själ,
om till och med döden icke är något spontant
utan en ond viljas våldsdåd, om man överallt
i naturen har väsen omkring sig av samma art
som dem man känner från det mänskliga samhället,
då kan man åter andas ut, då känner man sig
hemmastadd i det hemska och kan psykiskt be-
arbeta sin meningslösa skräck. Man är kanske
ännu värnlös, men man är inte längre hjälplöst
förlamad, man kan åtminstone reagera, ja, kanske
är man inte en gång alldeles värnlös, man kan
mot dessa mäktiga övermänniskor där ute använda
samma medel som mot människorna, man kan
försöka att besvärja, nedtysta eller besticka dem
och genom en sådan påverkan beröva dem en
del av deras makt. Att på detta sätt ersätta natur-
vetenskapen med psykologi skaffar icke blott ögon-
blicklig lättnad, det visar också vägen, hur man
ytterligare skall kunna behärska situationen.

      Ty denna situation är icke något nytt, den har en
infantil förebild och är egentligen endast en fort-
sättning av vad man en gång upplevat, ty i en
sådan hjälplöshet hade man ju en gång förut
befunnit sig, som litet barn gentemot föräldrarna,
som man hade ett visst skäl att frukta, åtminstone
fadern, men vilkas skydd man också var säker på

26

mot de faror man dä kände till. Det läg dä nära
till hands att dessa bäda situationer skulle komma
att uppfattas pä liknande sätt. Vidare mäste man
liksom i fråga om drömmen taga önskan med i
betraktande. En dódsaning kommer över den

sovande och vill fôrsätta honom i graven, men
drómarbetet vet att utvålja en situation, där också
denne fruktade upplevelse blir till en ónskeupp-
fyllelse: drommaren ser sig sjålv i en gammal
etruskergrav, dit han nedstigit, hänförd över att fa
tillfredsstålla sina arkeologiska intressen. På lik-

nande sått gör icke månniskan naturkrafterna till
blott vanliga månniskor, som hon kan umgås med
som med sina likar — detta skulle icke heller mot-

svara det ôverväldigande intryck, som hon fått
av dem — utan hon ger dem faderskaraktår, går
dem till gudar, och fôljer dårvid icke blott en
infantil utan också som jag sokt visa en fylogene-
tisk fôrebild.

Så småningom goras de forsta iakttagelserna om
naturfôreteelsernas lagbundenhet, och dårmed fôr-
lora naturkrafterna sina månskliga drag. Men mån-
niskans hjälplôshet kvarstår och dårmed hennes
faderslångtan och gudarna. Gudarna behålla sin
trefaldiga uppgift: att forjaga naturens skräck,
forsona med ⑥dets grymhet, sårskilt døden, och

27

att hålla människan skadeslös för de lidanden och
försakelser, som den kulturella sammanlevnaden
ålägger henne.

      Men småningom förskjutes tyngdpunkten inom
dessa uppgifter. Man märker, att naturföreteelserna
avveckla sig av sig själva med inre nödvändighet.
Visst äro gudarna naturens herrar, de hava inrättat
den så, och kunna nu överlåta den åt sig själv.
Blott tillfälligtvis ingripa de i dess förlopp genom
de så kallade undren, som för att försäkra, att de
icke hava uppgivit något av sin ursprungliga makt-
sfär. Vad beträffar ödets skickelser, så kvarstår en
obehaglig aning om att det icke finns någon bot
för människosläktets hjälplöshet. Här svika gudarna
först. Om de själva skapa ödet, så måste man
kalla deras rådslåg outgrundliga. För antikens mest
begåvade folk dagas insikten, att moiran står över
gudarna och att själva gudarna hava sina öden.
Och ju mer självständig naturen blir, ju mer gu-
darna draga sig tillbaka från den, desto ivrigare
riktas alla förväntningar mot den tredje uppgiften,
som tilldelats dem, desto mer blir moralen deras
egentliga domän. Det blir nu gudarnas uppgift
att utjämna kulturens brister och fel, att giva akt
på de lidanden, som människorna tillfoga varandra
och att vaka över att kulturens föreskrifter följas,

28

som människorna så gärna vilja undkomma. Kul-
turföreskrifterna själva förklaras nu vara av gu-
domligt ursprung, de höjas över det mänskliga
samhället och utsträckas över naturen och världs-
ordningen.

      Så skapas en skatt av föreställningar, sprungen
ur behovet att göra människans hjälplöshet ut-
härdlig, uppbyggd av erinringarna om hjälplösheten
i individens och människosläktets barndom. Det
är tydligt, att denna andliga egendom ger männi-
skan skydd åt två håll, mot naturens och ödets
faror och mot skadegörelser från det mänskliga
samhället självt. I sitt sammanhang lyder den
på följande sätt: Livet i denna världen tjänar ett
högre ändamål, som man visserligen inte så lätt
kan gissa sig till men som säkert måste betyda ett
fullkomnande av människans väsen. Antagligen är
det det andliga hos människan, själen, som under
tidernas lopp så långsamt och motsträvigt skilt sig
från kroppen, som skall vara föremål för denna
upphöjelse och fullkomning. Allt som försiggår
i denna värld, är ett utförande av en oss överlägsen
intelligens’ avsikter, som slutligen, om också på
svårförståeliga vägar och omvägar, skall styra allt
till det bästa, det vill säga för oss behagligaste.
Över var och en av oss vakar en god, endast

29

skenbart sträng försyn, som icke tilläter, att vi
liva till lekbollar för ôvermäktiga och skonings-
ösa naturkrafter. Själva döden år ej förintelse,
ej en återgång till det anorganiskt livlösa, utan
början till en ny art av tillvaro, som ligger på
vägen mot en högre utveckling. Och à andra sidan,
samma sedelagar, som våra kulturer uppställt, be-
ärska hela världsordningen och skyddas med
ojämförligt mycket större makt och konsekvens
av en högsta dömande instans. Allt gott får slut-
igen sin lön, allt ont sitt straff, om icke redan
i denna livsform, så i kommande existenser, som
börja efter döden. På så sätt är all fruktan, allt
lidande, all livets hårdhet, bestämd att utplanas.
Livet efter döden, som fortsätter. vårt jordiska

liv som den osynliga delen av spektrum fortsätter
den synliga, skall bringa all den fullkomning, som
vi kanske här gått miste om. Och den överlägsna
vishet, som leder allt mot detta mål, den allgodhet,
som yttrar sig i ett sådant handlande, den rätt-
färdighet, som genomsyrar det, äro egenskaper hos

de gudomliga väsen, som också skapat oss och
världen i dess helhet. Eller snarare hos det enda
gudomliga väsen, till vilket i vår kultur alla forn-
tidens gudar förtätats. Det folk, som först lyckades
med en sådan koncentration av de gudomliga egen-

30

skaperna, var icke litet stolt över detta framsteg.
Det hade dragit fram den kärna av fadersgestalt,
som alltid legat dold bakom varje gudomligt väsen.
Egentligen var detta ett återvändande till guds-
idéns historiska ursprung. Nu, då Gud var en
enda, kunde förhållandet till honom få samma
innerlighet och intensitet, som barnets förhållande
till fadern. Men när man nu gjort så mycket för
fadern, ville man också bliva belönad, man ville
åtminstone vara det enda, älskade barnet, det ut-
valda folket. Långt senare framställer det fromma
Amerika anspråket på att vara »God's own coun-
try», och vad beträffar en av de former, under vilka
människorna ära gudomen, stämmer detta också.

      De religiösa föreställningar, som här samman-
fattats, hava naturligtvis genomgått en lång ut-
veckling, och olika kulturer hava stannat på olika
stadier. Jag har valt ut ett enda sådant utvecklings-
stadium, som ungefär motsvarar den slutliga ge-
staltningen av dessa föreställningar i vår nuvarande,
vita, kristna kultur. Det är lätt att märka, att inte
alla delar i detta hela passa lika bra tillhopa, att
icke alla trängande frågor bliva besvarade, att
den dagliga erfarenhetens invändningar blott med
svårighet kunna avvisas. Men sådana de nu äro,
skattas dessa föreställningar — de i vidaste be-

31

märkelse religiösa — som vår kulturs dyrbaraste
egendom, som det värdefullaste, som den har att
skänka sina medlemmar, de skattas mycket högre
än alla medel att locka fram jordens skatter, förse
människorna med föda, förebygga sjukdomar och
så vidare. Människorna tro, att de icke skulle kunna
uthärda livet, om de icke gåve dessa föreställningar
det värde, som man gör anspråk på att de skola
hava. Och nu är frågan, vad äro dessa föreställ-
ningar i psykologins ljus, varpå beror det att
de uppskattas så högt, och, för att med en viss
tvekan fortsätta att fråga, vad är deras verkliga
värde?

32