Var ligga nu dessa föreställningars psykologiska
betydelse och vari består deras styrka? Vi ha redan
sagt, att deras styrka består i att de äro önske-
uppfyllelser, men den förtjänar att närmare granskas.
Vi veta redan, att den fasansfulla känslan av barns-
lig hjälplöshet har väckt behovet av skydd — skydd
genom kärlek — vilket fadern tillgodosett, och att
insikten om att denna hjälplöshet varar hela livet
ut, har gjort det nödvändigt att hålla fast vid en
fader, men nu en mäktigare sådan. Genom den
gode faderns (gudomens) styrelse mildras skräcken
för livets faror, instiftandet av en sedlig världs-
ordning borgar för att rättvisan skall ske, vilket
inom kulturen så ofta förblivit ouppfyllt, förläng-
ningen av den jordiska tillvaron genom ett framtida
liv skapar den tids- och rumsliga ram, i vilken
dessa önskningar skola uppfyllas. Svar på frågor,
som röra människans vetgirighet, såsom gåtan om
världens uppkomst och förhållandet mellan kropp
och själ, utvecklas ur detta systems förutsättningar.
Det är en kolossal lättnad för den enskilda själen,
när barndomens konflikter, som härröra ur faders-
komplexet och som aldrig helt kunna övervinnas,
tagas ifrån den och föras till en för alla giltig
lösning.

40

see. En studentvisa fortsätter: tror du det ej, så far
dit och se. Jag har händelsevis varit där och kan
intyga, att den vackra staden ligger vid ett stort
vatten, som alla kringboende kalla Bodensee. Jag
är också nu fullständigt övertygad om riktigheten
i detta geografiska påstående. Därvid erinrar jag
mig en annan, ganska märkvärdig upplevelse. Jag
var redan en mogen man, då jag första gången
stod på toppen av det atenska Akropolis, mellan
tempelruinerna med utsikt över det blåa havet.
I min känsla av lycka blandade sig förvåning,
vars orsak jag tydde så: Alltså är det verkligen
så, som vi lärde oss i skolan! Vilken grund och
kraftlös tro på den verkliga sanningen av vad jag
hört, måste jag icke då fått, när jag nu kan
vara så förvånad! Jag vill emellertid inte betona
betydelsen av denna upplevelse alltför mycket, det
finns också en annan möjlig förklaring till min
förvåning, som då icke föll mig in, men den
är av helt subjektiv natur och sammanhänger med
ställets säregenhet.

      Alla sådana lärosatser fordra alltså, att man
skall tro på deras innehåll, dock icke utan att
framlägga något skäl för dessa anspråk. De utgiva
sig för att vara förkortade resultat av en lång,
på iakttagelser och naturligtvis även på slutsatser

41

grundad tankeprocess. Den som har för avsikt
att själv genomgå denna process i stället för att
antaga dess resultat, får anvisningar vilken väg
han skall gå. Det angives alltid, varifrån man har
den kunskap, som lärosatsen förkunnar, där det
inte som i fråga om geografiska uppgifter är själv-
klart. Till exempel: jorden har formen av ett klot;
som bevis på detta anföres det Foucaultska pendel-
försöket, horisontens förhållande, möjligheten att
segla runt jorden. Då det av lätt insedda skäl är
omöjligt att skicka alla skolbarn på världsom-
segling, så nöjer man sig med att antaga lärorna
på god tro, men man vet, att vägen att personligen
övertyga sig om saken står en öppen.

      Låt oss nu mäta de religiösa lärosatserna med
samma mått. Om vi framställa frågan, varpå de
grunda sina anspråk, få vi tre svar, som märkvär-
digt illa stämma överens. För det första, de för-
tjäna tilltro, därför att redan våra förfäder satt tro
till dem, för det andra äga vi bevis, som över-
lämnats till oss från just denna forntid, och för
det tredje är det överhuvudtaget förbjudet att fram-
ställa kravet på bevis. Den, som tillät sig något
sådant, fick förr det allra strängaste straff, och
ännu i dag ser samhället ej gärna, att någon upp-
tar den frågan.

42

      Denna tredje punkt måste väcka våra allra star-
kaste betänkligheter. Ett sådant förbud kan blott
hava ett enda motiv: att samhället mycket väl
känner hur osäkra de anspråk äro, som det fram-
ställer för sina religiösa läror. Vore det annor-
lunda, så skulle det säkert beredvilligt ställa mate-
rial till förfogande åt var och en, som själv ville
skaffa sig en övertygelse. Därför är det med ett
misstroende, som icke så lätt tystas ned, som vi
gå att pröva de båda andra svaren. Vi skola tro,
emedan våra förfäder hava trott. Men dessa våra
förfäder voro mycket okunnigare än vi, de trodde
på en mängd saker, som vi numera anse alldeles
oantagliga. Den möjligheten träder fram, att också
de religiösa lärorna kunna vara av samma slag.
De bevis, som våra förfäder hava lämnat efter sig,
äro nedlagda i skrifter, som själva hava karaktären
av otillförlitlighet. De äro fulla av motsägelser,
omarbetade, förfalskade, och de ställen, där fak-
tiska vittnesmål anföras, äro själva obevisade. Det
hjälper inte mycket, att man påstår, att deras orda-
lydelse eller också blott deras innehåll härstamma
från en gudomlig uppenbarelse, ty detta påstående
är ju redan självt en del av de läror, vilkas tro-
värdighet skulle undersökas, och ingen sats kan
bevisa sig själv.

43

      Så komma vi till det underbara resultatet, att
just den del av vårt kulturförvärv, som kunde ha
den största betydelsen för oss, som fått uppgiften
att förklara världsgåtorna och försona oss med
livets lidande, att just den är allra svagast grundad.
Vi skulle inte kunna besluta oss för att antaga
ett för oss så likgiltigt faktum, som att valfiskar
föda levande ungar och inte lägga ägg, om detta
inte vore möjligt att bevisa bättre.

      Detta sakförhållande är i och för sig ett mycket
märkvärdigt psykologiskt problem. Ingen skall hel-
ler tro, att de här framförda anmärkningarna om
obevisbarheten i de religiösa lärorna innehålla
något nytt. De kunna spåras i alla tider, säkert
också hos våra äldsta förfäder, som efterlämnat
detta arv. Sannolikt ha många av dem hyst samma
tvivel som vi, men de hade ett alltför stort tryck
över sig, för att de skulle vågat uttala dem. Och
sedan dess hava otaliga människor plågat sig med
samma tvivel, som de försökte undertrycka, emedan
de ansågo, att det var deras plikt att tro, många
glänsande intellekt ha gått under på denna kon-
flikt, många karaktärer ha tagit skada av att de
sökt sig en utväg i kompromisser.

      Om alla bevis, som man företer för trovärdig-
heter av de religiösa lärosatserna, stamma från

44

förgångna tider, så ligger det nära till hands att
undersöka, om icke nu vår tid med sin större
förmåga att bedöma saken också skulle kunna kom-
ma med sådana bevis. Om det lyckades att för
blott en liten del av ett sådant religiöst system
nedtysta tvivlet, så skulle det hela därigenom vinna
utomordentligt i trovärdighet. Ett sådant försök se
vi i spiritisternas verksamhet — de äro överty-
gade om den individuella själens fortvaro och
vilja bevisa denna enda sats av de religiösa lärorna,
så att vi icke skola kunna tvivla på den. Men
tyvärr lyckas det dem icke att gendriva påstå-
endet, att uppenbarelserna och yttringarna av deras
andar blott äro produkter av deras egen själs-
verksamhet. De hava citerat andar av de största
människor, de mest framstående tänkare, men alla
yttranden och underrättelser, som de av dem
erhållit, ha varit så enfaldiga, så tröstlöst intet-
sägande, att man inte kan finna något annat tro-
värdigt att förklara saken med än att andarna
ha förmåga att anpassa sig till den krets av män-
niskor, som frambesvärja dem.

      Vi övergå nu till två försök, som göra intrycket
av ett krampaktigt bemödande att undkomma pro-
blemet. Det ena, som är våldsamt till sin natur,
är gammalt, det andra är subtilt och modernt. Det

45

första är kyrkofaderns credo quia absurdum. Där-
med menas, att de religiösa lärorna äro undan-
dragna förnuftets anspråk, att de stå över förnuftet.
Man skall känna deras sanning i sitt inre och
behöver icke begripa dem. Men detta credo är
intressant blott som en självbekännelse, som makt-
språk har det ingen bindande kraft. Skulle jag
vara skyldig att tro varje absurditet? Och om
ej, varför just denna? Det finns ingen instans
över förnuftet. Om sanningen av de religiösa lä-
rorna är avhängig av en inre upplevelse, som
skall bevisa denna sanning, vad skall man då
göra med de många människor, som icke haft en
sådan sällsynt upplevelse? Man kan av alla män-
niskor begära, att de använda den förnuftets gåva,
som de hava, men man kan inte bygga upp något
för alla människor förpliktande på något, som
blott helt få ha erfarenhet av. Om en människa
i ett extatiskt tillstånd, som gripit henne djupt,
vunnit den orubbliga övertygelsen om de religiösa
lärornas reala sanning, vad betyder detta för en
annan människa?

      Det andra försöket är »som-om»-filosofin. Den
framhåller, att det i vår tankevärld finns en mängd
antaganden, vilkas grundlöshet, ja, absurditet, vi
mycket väl inse. De kallas fiktioner, men av många

46

praktiska skäl måste vi uppföra oss, »som om» vi
trodde på dessa fiktioner. Detta gäller de religiösa
lärorna på grund av deras ojämförliga betydelse
för upprätthållandet av det mänskliga samhället.¹
Denna argumentation är icke så långt avlägsen
från Credo quia absurdum. Men jag menar, att
denna »som-om»-fordran blott kan uppställas av
en filosof. En människa, som i sitt tänkande icke
rönt inflytande av filosofiens konstgrepp, skall
aldrig kunna antaga den, för henne är saken ut-
agerad, i och med att man tillstått dess absur-
ditet, dess förnuftsvidrighet. Man kan icke förmå
henne till att just när det gäller hennes viktigaste
intressen avstå från den säkerhet, som hon annars
kräver för sin vanliga verksamhet. Jag kommer
att tänka på ett av mina barn, som tidigt utmärkte
sig för en utpräglad saklighet. När man berättade
en saga för barnen, som de andäktigt lyssnade
till, kom han och frågade: Är det en sann histo-

      ¹ Jag hoppas, att jag inte begår någon orätt, om jag låter
»som-om»-filosofen företräda en åsikt, som icke heller är
främmande för andra tänkare. Jmfr H. Vaihinger, Die Philo-
sophie des Als ob, sjunde och åttonde upplagan 1922, s. 68:
»Vi indraga i kretsen av fiktioner icke blott likgiltiga teo-
retiska operationer, utan även begreppsbilder, vilka de ädlaste
människor uttänkt, vid vilka den ädlare delen av mänsk-
ligheten hänger fast med hjärta och själ och vilka de icke
låta beröva sig. Detta vilja vi icke heller alls göra — som
praktisk fiktion låta vi allt detta stå kvar, men som
teoretisk sanning dör det bort.»

47

ria? När han fått veta, att den inte var det,
gick han sin väg med överlägsen min. Man kan
vänta, att människorna snart skola bete sig på
samma sätt gentemot de religiösa sagorna, trots
»som-om»-försvaret.

      Men för närvarande bete de sig ännu helt an-
norlunda, och förr i världen utövade de religiösa
föreställningarna, trots att de obestridligen voro
mycket svagt grundade, det allra starkaste infly-
tande på mänskligheten. Detta är ett nytt psykolo-
giskt problem. Man måste fråga sig, vari dessa
lärors inre kraft består och vilken omständighet
de ha att tacka för att de kunna leva oberoende
av förnuftets godkännande.

48