VII.

      Om vi nu fått klart för oss, att de religiösa
lärorna äro illusioner, så framträder genast nästa
fråga, om inte möjligen också andra områden av
vår kulturella egendom, som vi skatta högt och
som vi låta behärska vårt liv, kunna vara av
samma natur. Om icke de förutsättningar, på vilka
statens institutioner vila, likaledes måste kallas
illusioner, om icke förhållandet mellan könen i
vår kultur fördystras av en eller en hel rad av
erotiska illusioner? Har vår misstro en gång blivit
väckt, så komma vi icke heller att rygga tillbaka
för den frågan, om det överhuvudtaget är så säkert
att vi ha rätt i vår övertygelse, att vi genom iakt-
tagelse och tänkande i det vetenskapliga arbetet
verkligen skola kunna få veta något om den yttre
verkligheten. Ingenting får hindra oss att rikta
iakttagelsen mot vårt eget väsen och att använda
tänkandet till att kritisera sig självt. Här öppnar

56

sig en rad undersökningar, vilkas resultat måste
bliva av avgörande betydelse, när det gäller att
bygga upp en »världsåskådning». Vi ana också, att
ett sådant arbete icke kommer att vara förgäves
och att det åtminstone delvis kommer att rättfärdiga
vårt misstroende. Men författarens förmåga räcker
inte till för en så omfattande uppgift, utan han
är tvungen att begränsa sitt arbete till att under-
söka endast en av dessa illusioner, och just den
religiösa.

      Vår motståndares högljudda stämma bjuder oss
nu att göra halt. Vi skola ställas till räkenskap
för vårt förbjudna förehavande. Han säger:

      »Arkeologiska intressen äro ju högst lovvärda,
men man anställer inte utgrävningar, om man under-
gräver levande människors bostäder, så att de störta
in och människorna begravas under deras spillror.
De religiösa lärorna äro inte något ämne som
man har rätt att utsätta för sina spetsfundig-
heter, som om det vore vilket ämne som helst.
Vår kultur är uppbyggd på dem, det mänskliga
samhällets bestånd har till förutsättning att det
stora flertalet tror på dessa lärors sanning. Om
man lär dem, att det icke finns någon allsmäktig
och rättvis Gud, inte någon gudomlig världsord-
ning och intet kommande liv, så komma de att

57

känna sig fria från alla förpliktelser att följa kul-
turföreskrifterna. Var och en kommer ogenerat
och utan skrupler att följa sina asociala, egoistiska
drifter och att söka att i handling visa sin makt,
vi komma att återvända till kaos, som vi hållit
på avstånd under ett tusenårigt kulturarbete. Till
och med om man visste och kunde bevisa, att
religionen icke är i besittning av sanningen, måste
man förtiga detta och uppträda så som »som-om»-
filosofien fordrar. I allas intresse! Och bortsett
från företagets farlighet är det en ändamålslös
grymhet. Otaliga människor finna i religionens
läror sin enda tröst och kunna blott uthärda livet
tack vare dess hjälp. Nu vill man beröva dem
detta stöd och har ingenting bättre att ge dem i
stället. Ni har erkänt, att vetenskapen i våra dagar
inte kan uträtta så förskräckligt mycket, men även
om den skulle göra mycket större framsteg, skulle
den icke vara nog för människorna. Människan
har också andra imperativa behov, som aldrig
kunna tillfredsställas av den kalla vetenskapen,
och det är mycket märkvärdigt, ja, verkligen höj-
den av inkonsekvens, att en psykolog, som alltid
betonat, hur litet intelligensen har att betyda i
människornas liv i jämförelse med driftlivet, nu
bemödar sig att beröva människorna en dyrbar

58

Onskeuppfyllelse och göra dem skadeslösa därför
med intellektuell kost.»

Det var många anklagelser på en gång! Men
jag år beredd att bemôta dem alla, och dessutom
år jag av den åsikten, att det år en större fara
før kulturen, om man uppråtthåller dess nuvarande
fórbállande till religionen, in om man befriar den
från det. Jag vet bara inte, varmed jag skall bôrja
mitt bemôtande.

Kanske med den. fôrsäkran, att jag sjålv anser
mitt fôrehavande fullkomligt oskyldigt och ofarligt.
Overskattningen av intellektet år inte på min sida
den hår gången. Om månniskorna skulle vara så:
dana, som min motståndare beskriver dem — och
det vill jag inte bestrida — så finns det inte
någon fara för att en fromt troende skulle över-
tygas av mina skål och låta sig berôvas sin tro.
For øvrigt har jag inte sagt något annat, ån
vad andra, båttre min sagt fore mig mycket full
ståndigare, kraftigare och verkningsfullare. Namnen
på dessa min åro vil kinda, jag skall icke anféra
dem, man skulle då kunna tro, att jag ville stålla
mig i deras rad. Jag har blott 一 och detta år
det enda nya i min framstållning — till mina
Stora fóregángares kritik velat foga en smula psy-
kologisk motivering. Att just denna tillsats skulle

59

framtvinga en verkan, som förut uteblivit, kan
man knappast vänta. Visserligen kunde man då
fråga mig, varfôr jag skriver sådana saker, som
jag år såker på icke komma att ha någon verkan.
Men dårtill återkommer jag senare.

Den enda, som kan taga skada av denna publi-
cering, år jag sjålv. Jag kommer att få hora de
obehagligaste fôrebräelser for att jag år for grund,
får bornerad, för att jag saknar idealism och fór-
ståelse før minsklighetens hogsta intressen. Men
å ena sidan śro dessa fôrebräelser icke nya for
mig, à andra sidan — når man redan i unga år
utsatt sig for sina samtidas misshag, varfor skulle
man bry sig om det i gubbåldern, dá man ju
år såker på att snart vara undanryckt varje gil-
lande eller ogillande? Førr i vårlden var det an-
norlunda, då kunde man vara såker på att sådana
yttranden skulle fôrkorta ens jordiska existens och
påskynda möjligheten att göra egna erfarenheter
angående livet efter detta. Men jag upprepar, att
de tiderna åro forbi, och nu før tiden år sådant
författarskap ofarligt även för författaren. På sin
höjd får hans bok inte översättas och spridas i
vissa länder. Naturligtvis då just i sådana länder,
som känna sig säkra på sin kulturs höga stånd-
punkt. Men om man nu överhuvudtaget talar för

60

att människor skola kunna avstå från sina önsk-
ningar och finna sig i sitt öde, så måste man
kunna stå ut med sådana ledsamheter.

      Emellertid dök den frågan upp för mig, om
inte ändå offentliggörandet av denna skrift skulle
kunna skada någon. Visserligen inte någon person,
men en sak: psykoanalysen. Man kan ju icke
förneka, att den är min skapelse, man har icke
sparat på misstro och illvilja mot den, om jag
nu framträder med så misshagliga uttalanden, är
man blott alltför beredd att skjuta över ansvaret
från min person till psykoanalysen. Nu ser man,
kommer det att heta, vart psykoanalysen leder.
Masken har fallit. Till förnekande av Gud och
ett sedligt ideal, såsom vi alltid trott. För att
avhålla oss från denna upptäckt har man före-
speglat oss, att psykoanalysen icke har någon
världsåskådning och icke kan ha någon.

      Detta larm är mig verkligen ganska obehagligt
för mina många medarbetares skull, av vilka en hel
del alls icke dela min ställning till de religiösa
problemen. Men psykoanalysen har redan ridit ut
många stormar, man måste också utsätta den för
denna nya. I verkligheten är psykoanalysen en
forskningsmetod, ett instrument utanför partierna,
ungefär som infinitesimalräkning. Om en fysiker

61

med dess hjålp skulle kunna bestimma, att jorden
efter en viss tid skulle gå under, så finge man
vål åndå betånka sig, innan man dårfør tillskreve
kalkylen sjålv destruktiva tendenser och fôrklarade
den i akt. Allt vad jag hår sagt angående reli-
gionernas sanningsvärde har varit oberoende av
psykoanalysen och har sagts av andra långt fore
dess uppkomst. Kan man genom att anvånda den

psykoanalytiska metoden få ett nytt argument mot
religionens sanningshalt, så mycket såmre for reli-
gionen, men religionens försvarare kunna med
samma rått begagna sig av psykoanalysen for att
ge full rättvisa åt de religiösa lårornas affektiva
betydelse.

For att nu fortsåtta med fôrsvaret: religionen
har uppenbarligen gjort den månskliga kulturen
stora tjånster, den har bidragit mycket till be-
tvingandet av de asociala drifterna, men inte till-
råckligt. Den har i flera årtusenden behårskat det
månskliga samhållet, den har haft tid att visa,
vad den kan ástadkomma. Om det hade lyckats den
att góra flertalet människor lyckliga, att trösta
dem och försona dem med livet, att göra dem till
kulturbårare, så skulle det icke falla någon ‘in
att sträva efter en ändring i de bestående förhål-
landena. Men vad är det vi i stillet se? Att

62

ett förskräckande stort antal människor äro otill-
fredsställda med kulturen och olyckliga, att de
känna den som ett ok, som man måste avskaka
sig, att dessa människor antingen sätta in alla
sina krafter på att få till stånd en ändring i
denna kultur eller också gå så långt i sin kul-
turfientlighet, att de överhuvudtaget icke vilja veta
av någon kultur eller inskränkning i drifterna.
Man kommer här att invända, att detta tillstånd
kommer av att religionen förlorat en del av sitt
inflytande på människomassorna, och detta just
till följd av den beklagliga verkan, som de veten-
skapliga framstegen haft. Vi skola lägga märke till
detta erkännande och dess motivering och senare
använda det för våra syften, själva invändningen är
emellertid skäligen kraftlös.

      Det är tvivel underkastat, om människorna på
den tiden, då de religiösa lärorna härskade oin-
skränkt, på det hela voro lyckligare än nu, sedli-
gare voro de i varje fall inte. De ha alltid för-
stått att förytliga de religiösa föreskrifterna och
därmed omintetgöra deras avsikter. Prästerna, som
hade att övervaka åtlydandet av religionen, kom-
mo dem därvid till mötes. Guds godhet måste
alltid blanda sig i hans rättfärdighet. Man syndade,
och sedan offrade man eller gjorde bot, och sedan

63

var man fri att synda på nytt. Rysk mystik har
svingat sig upp till den slutsatsen, att synden är
oeftergivlig för att man skall kunna få njuta den
gudomliga nådens salighet, och alltså i grunden
ett Gudi behagligt verk. Det är uppenbart, att det
blott var genom att ge människornas naturliga
drifter så stort utrymme, som prästerna kunnat
hålla massorna i underdånighet under religionen.
Det hette alltjämt: Gud allena är stark och god,
men människan är svag och syndig. Osedlig-
heten har i alla tider haft ett lika stort stöd i
religionen som sedligheten. Om religionen icke
bättre förmått att lyckliggöra människorna, att få
dem till att tillägna sig kulturen och begränsa sig
till det sedliga, då tränger sig den frågan på en,
om vi icke överskatta dess betydelse och om vi
göra klokt i att grunda våra kulturkrav på den.

      Låt oss betrakta den omisskännliga närvarande
situationen. Vi ha hört medgivandet, att religionen
icke längre har samma inflytande på människorna
som förut. (Det rör sig här om den europeiskt-
kristna kulturen.) Detta icke därför att dess löften
blivit mindre, utan emedan den tycks människorna
mindre trovärdig. Låt oss medge, att orsaken till
denna förändring är att söka i den vetenskapliga
andens starkare inflytande bland överskikten i det

64

mänskliga samhället. (Det är kanske icke den
enda.) Kritiken har frätt upp de religiösa doku-
mentens beviskraft, naturvetenskapen har uppvisat
de där förekommande misstagen, den jämförande
forskningen har visat den fatala likheten mellan
de av oss vördade religiösa föreställningarna och
primitiva folks och tiders andliga produkter.

      Den vetenskapliga anden framalstrar ett bestämt
reaktionssätt gentemot tingen i denna världen. In-
för det som hör till religionen, gjorde den en tid
halt, nu går den även här över tröskeln. I denna
process finns det intet uppehåll, ju fler människor,
som komma i åtnjutande av vårt vetandes skatter,
dess mer utbreder sig avfallet från den religiösa
tron, till en början blott dess föråldrade, anstöt-
liga förklädnader men sedan också dess funda-
mentala förutsättningar. Amerikanarna, som upp-
fört approcessen i Dayton, äro de enda, som visat
sig konsekventa. Men annars fortskrider den ound-
vikliga övergången över all halvhet och brist på
uppriktighet.

      Från de bildades och de andliga arbetarnas
sida är icke mycket att frukta för kulturen. Er-
sättandet av de religiösa motiven för ett kulturellt
handlande med världsliga sådana kommer att i
fråga om dem försiggå utan friktion, dessutom äro

65

de ju själva till stor del kulturbärare. Men det står
ju annorlunda till med den stora massan av obil-
dade, förtryckta, som hava all anledning att vara
fiender till kulturen. Så länge de icke få reda
på att man inte längre tror på Gud, är det bra.
Men de få reda på det, ofelbart, antingen denna
skrift kommer ut eller ej. Och de äro beredda
att antaga det vetenskapliga tänkandets resultat utan
att de själva genomgått den förändring, som det
vetenskapliga tänkandet åstadkommer hos männi-
skan. Är det då ej fara värt, att dessa kulturfient-
liga massor störta sig över den svaga punkt, som
de upptäckt hos den kultur, som förtryckt dem?
Om det blott är det skälet till att man icke får
slå ihjäl sina medmänniskor, att Vår Herre för-
bjudit det och skall låta en få umgälla det dyrt
i detta eller ett kommande liv, och man så får
reda på att det inte finns någon Gud och att
man inte behöver frukta för något straff, då slår
man säkerligen utan betänkande ihjäl dem och
kan avhållas därifrån blott genom världsliga
maktmedel. Alltså, antingen det strängaste under-
tryckande av dessa farliga massor, ett omsorgsfullt
avspärrande från alla möjligheter till andlig väckel-
se eller en grundlig revision av förhållandet mellan
kultur och religion.

66