IV.

En undersökning, som ostôrt fortskrider som en
monolog, saknar icke sina faror. Man giver gårna
efter for frestelsen att skjuta undan de tankar,
som vilja avbryta en, och får sålunda en kånsla
av osåkerhet, som man slutligen vill dôva med
en alltfor stor såkerhet. Jag vill därfôr fôreställa
mig en motståndare, som följer min tankegång
med misstroende, och låter honom då och då
komma till orda.

Jag hér honom såga: »Ni har upprepade gånger
anvånt dessa uttryck: kulturen skapar de religiosa
fôreställningarna, kulturen stiller dem till indivi-
dernas fôrfogande, det låter lite fråmmande. Jag
kan sjålv inte riktigt såga varfor, men det låter
icke så sjålvklart som att kulturen skapat institu-
tioner for fordelning av arbetets resultat eller för
att tillvarataga kvinnors och barns rätt»

Jag tror åndå, att man år beråttigad att uttrycka
sig så. Jag har sôkt visa, att de religiôsa fôre-

3. — Freud, En illusion. 33

ställningarna framgått ur samma behov som alla
andra kulturens landvinningar, ur nödvändigheten
att försvara sig mot naturens tryckande övermakt.
Därtill kom ett annat motiv, behovet att korrigera
de smärtsamma ofullkomligheterna i kulturen. Det
är också alldeles riktigt att säga, att kulturen
skänker den enskilde dessa föreställningar, ty de
finnas redan till hands, de räckas honom färdiga,
ensam skulle han icke varit i stånd att finna dem.
Det är många generationers arv, som han inträder
i, som han övertager som två gånger två är fyra,
geometrin och annat. Visserligen finns det en
skillnad, men den ligger på annat håll och kan
inte nu tagas upp i detta sammanhang. Att ni
tycker det verkar främmande, kan bero på att vi
bruka få dessa religiösa föreställningar framställda
såsom gudomlig uppenbarelse. Men även detta är
blott en del av det religiösa systemet, som icke
tar hänsyn till dessa idéers för oss numera kända
historiska utveckling och deras olikhet i olika tider
och kulturkretsar.

      »En annan punkt, som tycks mig viktigare. Ni
låter naturens förmänskligande framgå ur behovet
att råda bot på människans hjälplöshet gentemot
dess fruktade makter, att åstadkomma ett förhål-
lande till den och slutligen att kunna utöva in-

34

flytande på den. Men ett sådant motiv tycks vara
ganska överflödigt. Den primitiva människan har ju
icke något val, icke något annat sätt att tänka.
Det är henne naturligt, som medfött, att hon pro-
jicierar sitt eget väsen på yttervärlden och att hon
anser alla förlopp, som hon iakttager, som ytt-
ringar av väsen, vilka i grund och botten äro lika
henne själv. Detta är det enda sätt, på vilket
hon kan fatta saker och ting. Och det är inte
alls självklart utan tvärtom ett märkvärdigt sam-
manträffande, om det skulle lyckas henne att ge-
nom att följa sina naturliga anlag tillfredsställa
ett av sina viktigaste behov.»

      Jag finner inte detta så märkvärdigt. Menar ni
då, att människans tänkande inte vet av några
praktiska motiv utan blott är uttryck för en oegen-
nyttig vetgirighet? Det vore dock mycket osanno-
likt. Då tror jag förr, att människan, även när
hon personifierar naturkrafterna, följer en infantil
förebild. Hon har på personerna i sin första om-
givning lärt sig, att om hon står i relation till
dem, kan hon också utöva inflytande på dem,
och därför behandlar hon senare i samma avsikt
allt annat, som möter henne, liksom dessa per-
soner. Jag motsäger alltså icke er deskriptiva an-
märkning, det är verkligen naturligt för människan

35

att personifiera allt, som hon vill begripa, för att
senare kunna behärska det — det psykiska herra-
väldet som en förberedelse till det fysiska — men
jag giver även motiv och genes till denna egen-
domlighet i det mänskliga tänkandet.

      »Och nu en tredje sak. Ni har ju en gång
förut behandlat ursprunget till religionen, i er
bok Totem und Tabu. Men där ser det ut på
annat sätt. Allt är ett son-fader-förhållande, Gud
är den upphöjde fadern, faderslängtan är roten
till det religiösa behovet. Sedan dess, tycks det,
har ni upptäckt den mänskliga vanmakten och
hjälplösheten, som ju allmänt tillskrives största
rollen vid religionsbildningen, och nu kallar ni
allt för hjälplöshet som förr var faderskomplex.
Får jag be er om upplysning angående denna för-
vandling?»

      Gärna, jag väntade blott på denna uppmaning.
Om det nu verkligen är en förvandling. I Totem
und Tabu ville jag inte förklara religionernas upp-
komst utan blott totemismens. Kan ni från någon
för er känd ståndpunkt förklara, att den första
form, i vilken den beskyddande gudomen uppen-
barade sig för människorna, var den djuriska, att
det fanns ett förbud att döda och förtära detta djur
och att det dock var en högtidlig sed att en

36

gång om året döda och uppäta det? Just detta
förekom i totemismen. Och det lönar sig knappast
att strida om huruvida man skall kalla totemismen
en religion. Den är innerligt förknippad med de
senare gudsreligionerna, totemdjuren blevo gudar-
nas heliga djur. Och de första men mest djup-
gående sedliga inskränkningarna — mordförbudet
och incestförbudet — uppstå på totemismens mark.
Om ni nu gillar slutsatserna i Totem und Tabu
eller ej, hoppas jag dock, att ni tillstår, att i
den boken en del mycket märkvärdiga splittrade
fakta blivit sammanförda till en fast helhet.

      Varför den djuriske guden i längden icke räckte
till utan avlöstes av den mänsklige har jag knap-
past berört i Totem und Tabu, och andra religions-
bildningens problem har jag överhuvudtaget ej
där omnämnt. Anser ni att en sådan begränsning
är identisk med ett förnekande? Mitt arbete är ett
gott exempel på sträng isolering av den andel,
som det psykoanalytiska betraktelsesättet kan hava
i lösningen av det religiösa problemet. Om jag
nu försöker att tillfoga det andra, som icke ligger
så djupt fördolt, så skall ni icke beskylla mig för
motsägelse liksom förut för ensidighet. Det är
naturligtvis min uppgift att uppvisa förbindelse-
leden mellan vad jag förut sagt och det jag nu

37

framför, mellan den djupare och den manifesta
motiveringen, faderskomplexen och människans
hjälplöshet och behov av skydd.

      Dessa förbindelseleder äro icke svåra att finna.
Det är förhållandet mellan barnets hjälplöshet och
den vuxnes, som är en fortsättning av den, så att,
som var att vänta, den psykoanalytiska motive-
ringen till religionsbildningen blir det infantila
bidraget till den manifesta motiveringen. Låt oss
tänka oss in i det lilla barnets själsliv. Ni erinrar
er objektvalet efter beskyddaretypen, som psyko-
analysen talar om? Libido följer de narcistiska
behovens vägar och fäster sig vid ett objekt, som
kan tillfredsställa dessa. Så blir modern, som till-
fredsställer hungern, det första kärleksobjektet och
säkert också det första skyddet mot alla obe-
stämda, i yttervärlden hotande faror, det första
ångestskyddet, skulle man kunna säga.

      I denna funktion avlöses modern snart av den
starkare fadern, som sedan utövar den under hela
barndomen. Förhållandet till fadern är emellertid
behäftat med en egendomlig ambivalens. Fadern
har själv varit en fara, kanske för det tidigare
förhållandet till modern. Så fruktar man honom
lika mycket som man längtar efter honom och
beundrar honom. Denna ambivalens i förhållandet

38

till fadern har djupt satt sin prägel på alla reli-
gioner, såsom också framhålles i Totem und Tabu.
När nu den uppväxande människan märker, att hon
är bestämd att alltid förbliva ett barn, att hon
aldrig kan avvara skyddet mot en främmande över-
makt, ger hon detta fadersgestaltens drag, hon
skaffar sig gudar, som hon fruktar, som hon
söker vinna och åt vilka hon dock överlåter be-
skyddet. Så är motivet faderslängtan identiskt med
behovet av skydd mot följderna av den mänskliga
vanmakten. Skyddet mot barnets hjälplöshet för-
länar reaktionen mot den hjälplöshet, som den
vuxne måste erkänna, det vill säga just religionen,
dess karakteristiska drag. Men det är icke vår
avsikt att vidare söka utforska gudsidéns utveck-
ling. Vi ha här att göra med den färdiga skatt
av religiösa föreställningar, som kulturen överlåter
åt den enskilde.

39