VI.

      Jag tror, att vi tillräckligt ha förberett svaret på
dessa båda frågor. De giva sig själva, om vi be-
trakta de religiösa föreställningarnas psykiska ge-
nes. Dessa föreställningar, som utgiva sig för att
vara lärosatser, äro icke en utfällning av erfaren-
heten eller resultatet av tänkande, utan de äro
illusioner, uppfyllelser av mänsklighetens äldsta,
starkaste, mest trängande önskningar. Hemligheten
med deras styrka är dessa önskningars styrka.
Vi veta redan, att barnets förfärande intryck av
hjälplöshet har väckt behovet av skydd — skydd
genom kärlek — och detta behov har fadern till-
mötesgått. Insikten att denna hjälplöshet fortfar
hela livet har orsakat fasthållandet av en nu ännu
mäktigare faders existens. Genom att en gudomlig
försyn styr allt med godhet, strykes ångesten in-
för livets faror bort, genom insättandet av en
sedlig världsordning uppfylles rättfärdighetskravet,
som så ofta kommer till korta inom den mänskliga

4. — Freud, En illusion.

49

kulturen, och genom att den jordiska tillvaron
förlänges i ett kommande liv får man en ram i
tid och rum, inom vilken dessa önskningar skola
kunna uppfyllas. Och de gåtor, som det mänsk-
liga kunskapsbegäret kräver lösning på, som hur
världen uppkommit och förhållandet mellan kropp
och själ, bliva besvarade efter detta systems för-
utsättningar. Det betyder en stor lättnad för den
enskilde, om han blir befriad från den aldrig helt
övervunna konflikten från barndomen, som upp-
stått ur faderskomplexet, och om denna konflikt
kan få en av alla antagen lösning.

      Om jag säger, att allt detta är illusioner, så
måste jag närmare bestämma betydelsen av detta
ord. En illusion är icke detsamma som en vill-
farelse, den behöver icke heller nödvändigt vara
en villfarelse. Aristoteles’ uppfattning, att ohyra
utvecklades av smuts, som olärt folk än i dag vid-
håller, var en villfarelse, likaså en tidigare läkare-
generations mening att tabes dorsalis skulle vara
en följd av sexuella utsvävningar. Det skulle vara
felaktigt att kalla dessa villfarelser illusioner. Där-
emot hade Kolumbus den illusionen, att han upp-
täckt en ny sjöväg till Indien. Den andel hans
önskan hade i denna villfarelse är mycket tydlig.
Som illusion kan man beteckna en del nationa-

50

isters påstående, att indogermanerna skulle vara
den enda ras, som kunde uppbåra en kultur, eller
den tron, som først psykoanalysen rubbat, att
arnet skulle vara en varelse utan sexualitet. Karak-
teristiskt for illusionen år att den hårleder sig
ur månniskors Onskningar, den nårmar sig i detta
hänseende den psykiatriska vanførestållningen, men
den skiljer sig från denna åven i annat ån den

komplicerade byggnaden hos vanfôreställningen.
Betråffande denna senare framhåva vi såsom något
våsentligt, att den motsåger verkligheten, illusionen
behôver dåremot inte nôdvändigt vara falsk, det vill
såga orealiserbar eller ofôrenlig med verkligheten.
En borgarflicka kan till exempel göra sig den
illusionen, att en prins skall komma och hem-
Ora henne. Det år ju môjligt att detta kan in-
råffa, några sådana fall hava verkligen fôrekom-
mit. Att Messias skall komma och grunda en
gyllene tidsålder år mycket mindre sannolikt, allt
efter ens personliga inställning skall man klassi-
icera denna tro som en illusion eller som något
analogt med en vanfórestüllning. Exempel på illu-
sicner, som visat sig vara sanna, dro inte så låtta
att finna. Alkemisternas illusion, att man skulle
urna fórvandla alla metaller till guld, skulle
unne vara ett sådant. Onskan att få mycket guld,

51

så mycket guld som möjligt, har dämpats betyd-
ligt genom vår nuvarande insikt om rikedomens
betingelser, och dock anser kemin det icke längre
omöjligt, att man skall kunna förvandla metaller
till guld. Vi kalla alltså en tro för en illusion,
när i dess motivering önskeuppfyllelsen tränger
sig i förgrunden, och bortse därvid från dess
förhållande till verkligheten, liksom illusionen själv
avstår från att bevisa sin sanningshalt.

      Om vi efter denna orientering åter vända oss
till de religiösa lärorna, så kunna vi upprepa:
de äro samtliga illusioner, de äro obevisbara, och
ingen får tvingas att anse dem sanna, att tro på
dem. Några av dem äro så osannolika, stå så i
motsats till allt, som vår erfarenhet mödosamt
lärt oss om vad som är realitet i världen, att man
— med hänsyn tagen till den psykologiska skill-
naden — skulle kunna likna dem vid vanföre-
ställningar. Verklighetsvärdet av de flesta av dem
kan man icke bedöma. Liksom man icke kan be-
visa dem, kan man icke heller vederlägga dem.
Man vet ännu för litet för att kunna rycka dem
närmare med en kritik. Världsgåtorna avslöja sig
blott långsamt för forskningen, på många frågor
kan ju vetenskapen ännu i dag ej giva något
svar. Men det vetenskapliga arbetet är för oss

52

den enda vägen, som kan föra oss till kun-
skap om verkligheten utanför oss. Det är åter-
igen illusion, om man väntar sig något av intui-
tionen eller självförsjunkandet. De kunna inte ge
oss något annat än — ganska svårtydda — för-
klaringar angående vårt eget själsliv, aldrig någon
upplysning om de frågor, som de religiösa lärorna
ha så lätt att besvara. Att fylla luckan med sina
egna, godtyckliga upplevelser och efter eget tycke
förklara den ena eller den andra delen av det
religiösa systemet för mer eller mindre antagligt,
det vore brottsligt. För sådant äro dessa frågor
för betydelsefulla, man skulle nästan vilja säga:
för heliga.

      Här kan man vänta sig invändningen: Nå, om
till och med den mest inbitne skeptiker måste er-
känna, att man icke kan vederlägga religionens på-
ståenden med förståndet, varför skulle jag då inte
få tro dem, då de hava så mycket för sig, tradi-
tionen, människornas överensstämmelse och det
tröstrika i deras innehåll? Ja, varför inte? Lik-
som ingen kan tvingas till tro, så kan ingen heller
tvingas till otro. Men man må icke glädja sig
åt självbedrägeriet, att man med en sådan argu-
mentering skulle gå det korrekta tänkandets väg.
Om ordet svepskäl någonsin är på sin plats, så

53

är det här. Okunnighet är okunnighet, därur kom-
mer ingen rätt att tro något. Ingen förnuftig
människa handlar så lättsinnigt i andra ting, ingen
låter sig nöja med så ömkliga skäl för sin åsikt,
sitt partitagande, blott när det gäller de högsta
och heligaste tingen, tillåter han sig det. I själva
verket är det blott bemödanden att inbilla sig
själv och andra, att man ännu håller fast vid
religionen, när man redan för länge sedan har
löst sig från den. Så snart det är fråga om reli-
gion, göra människor sig skyldiga till brist på
uppriktighet och alla möjliga intellektuella oarter.
Filosoferna tänja ut ordens betydelse, tills de
knappast ha något kvar av sin ursprungliga me-
ning, de kalla någon slags svävande abstraktion,
som de gjort sig, för »Gud», och nu äro de deister,
Gudstroende, inför hela världen och kunna berömma
sig av att hava framställt ett högre, renare guds-
begrepp, fast deras Gud blott är en väsenlös
skugga och icke längre de religiösa lärornas mäk-
tiga personlighet. Kritiker envisas med att förklara
en människa, som känner sin mänskliga litenhet
och vanmäktighet inför det stora hela, för »djupt
religiös», ehuru det icke är denna känsla, som
är religiositetens väsen, utan först det nästa steget,
reaktionen, som söker en bot mot denna känsla.

54

Den som icke går vidare, den som ödmjukt nöjer
sig med att människan spelar en obetydlig roll i
den stora världen, den är mycket mer irreligiös i
ordets sannaste betydelse.

      Det ligger icke inom ramen för denna under-
sökning att taga ställning till de religiösa lärornas
sanningsvärde. Det är oss nog att hava uppvisat
deras psykologiska natur såsom illusioner. Men
vi behöva icke dölja, att denna upptäckt i hög
grad påverkar vår inställning till den fråga, som
måste synas många människor den viktigaste av
alla. Vi veta ungefär, vid vilken tid de religiösa
lärorna skapades och av vad för slags människor.
Om vi nu därtill får reda på av vilka motiv detta
skedde, så förskjutes vår ståndpunkt till de reli-
giösa problemen högst avsevärt. Vi säga oss, att
det vore mycket gott, om det funnes en Gud, som
vore världens skapare och välvilliga försyn, en
sedlig världsordning och ett liv efter detta, men
det är dock alldeles påfallande, att allt detta är
alldeles så som vi skulle önska oss det. Och det
skulle vara ändå märkvärdigare, om våra arma,
ovetande, ofria förfäder skulle lyckats att lösa
alla dessa svåra världsgåtor.

55