X.

      »Det låter ju storartat. En mänsklighet, som
avstått från alla illusioner och därigenom blivit
i stånd att inrätta det drägligt åt sig på jorden!
Jag kan emellertid inte dela edra förväntningar.
Inte därför att jag skulle vara den hårdnackade
reaktionär, som ni kanske anser mig vara. Nej,
av ren nykterhet. Jag tror nästan, att vi nu bytt
roller. Ni visar er som en svärmare, som låter
er ryckas med av edra illusioner, och jag före-
träder anspråken på förnuftighet, rätten till skep-
sis. Vad ni nu framställt, tycks mig byggt på
villfarelser, som jag enligt edra egna ord har
rättighet att kalla illusioner, emedan de tydligt
nog förråda inflytandet av edra önskningar. Ni
sätter ert hopp till att de generationer, som i den
tidiga barndomen icke rönt inflytande av de reli-
giösa lärorna, lätt skulle uppnå intelligensens pri-
mat över driftlivet. Detta må väl vara en illusion,
på denna avgörande punkt lär väl knappast den

85

mänskliga naturen komma att förändra sig. Om
jag icke misstager mig — man vet så litet om
andra kulturer — finns det också nu folk, som
icke växa upp under trycket av ett religiöst system,
och de komma icke ert ideal närmare än andra.
Om ni skulle lyckas få bort religionen från euro-
peisk kultur, så skulle det endast kunna ske, om
ett annat lärosystem sattes i dess ställe, och detta
skulle från början till sitt försvar nödgas antaga
alla religionens karakteristiska psykologiska drag,
samma helighet, stelhet, ofördragsamhet, samma
förbud mot det fria tänkandet. Någonting i denna
väg måste människorna ha för att kunna tillmötesgå
uppfostrans krav. Och uppfostran kan ni ju inte
avstå från. Vägen från spädbarnet till kulturmän-
niskan är lång, alltför många människobarn skulle
gå vilse och icke i tid komma fram till sin livs-
uppgift, om de utan ledning skulle överlåtas åt
sin egen utveckling. De läror, som komma till
användning vid uppfostran, komma alltid att sätta
skrankor för tänkandet i de mognare åren, pre-
cis på samma sätt som ni nu förebrår religionen.
Märker ni icke, att det är det oundkomliga med-
födda felet hos vår, hos varje kultur, att den åläg-
ger det driftmässiga och tankesvaga barnet att
träffa avgöranden, som blott den vuxnes mognade

86

intelligens kan komma till rätta med? Men det
kan icke vara annorlunda, då mänsklighetens ut-
veckling under sekler skall sammanträngas på
några barndomsår, och barnet kan endast genom
affektiva krafter förmås att utföra den uppgift
det fått sig ålagt. Detta är alltså utsikterna för
ert ’intellektets primat’.»

      »Nu kommer ni icke att undra över om jag
bryter en lans för bibehållandet av det religiösa
lärosystemet som grundval för uppfostran och den
mänskliga sammanlevnaden. Det är ett praktiskt
problem, ej en fråga om realitetsvärde. Då det här
gäller vår kulturs upprätthållande, så kunna vi
icke vänta med att påverka den enskilde, tills han
blivit mogen för kultur — många skulle över-
huvudtaget aldrig bliva det — och då vi äro
tvungna att påtrycka de unga något slags system
av läror, som hos dem kommer att verka som
en förutfattad mening, som är undandragen kri-
tiker, så tycks mig det religiösa systemet därtill
givet vara det lämpligaste. Naturligtvis just på
grund av dess önskeuppfyllande och tröstande
kraft, varpå ni velat igenkänna illusionen. Vad be-
träffar svårigheten att veta något om verkligheten,
ja, tvivlet på om detta överhuvud är oss möjligt,
skola vi dock icke förbise, att också de mänskliga

87

behoven äro ett stycke verklighet, och till på köpet
ett mycket viktigt, ett som angår oss synnerligen
nära.»

      »En annan fördel med den religiösa läran finner
jag i ett egendomligt förhållande, som ni särskilt
tycks taga anstöt av. Den tillåter en luttring och
sublimering av begreppen, som gör att det mesta,
som bär spår av primitivt och infantilt tänkande,
kan strykas bort. Det som då står kvar, är en
samling idéer, som icke längre motsägas av veten-
skapen och som denna icke heller kan vederlägga.
Denna ombildning av de religiösa lärorna, som ni
betecknat som halvheter och kompromisser, möjlig-
gör, att klyftan mellan den obildade massan och
den filosofiske tänkaren överbygges, och upprätt-
håller gemensamheten mellan dem, vilken är så
viktig för kulturens bestånd. Då behöver man icke
frukta, att mannen av folket skall få höra, att sam-
hällets överskikt ’icke längre tro på Gud’. Nu
tror jag mig ha visat, att ert bemödande redu-
ceras till ett försök att ersätta en beprövad och
affektivt värdefull illusion med en annan, som är
oprövad och indifferent.»

      Ni skall icke finna mig otillgänglig för er kri-
tik. Jag vet, hur svårt det är att undvika illusioner;
kanske äro också de förhoppningar jag här fram-

88

ställt av illusorisk natur. Men en skillnad fast-
håller jag vid. Mina illusioner hava den fördelen
— oavsett att det icke medför något straff att ej
dela dem — att de icke äro omöjliga att korrigera
som de religiösa, och de hava icke karaktären av
villfarelse. Om erfarenheten skulle visa — icke
mig utan dem som tänka som jag i senare tider
—, att vi hava misstagit oss, så skola vi avstå
från våra förväntningar. Ni får taga mitt försök
för vad det är. En psykolog, som icke blundar för
hur svårt det är att finna sig tillrätta i denna
världen, gör ett försök att bedöma mänsklig-
hetens utveckling efter den smula insikt han fått
genom studiet av de psykiska förloppen hos indi-
viden under hans utveckling från barn till vuxen.
Därvid tränger sig den föreställningen på honom,
att religionen liknar en barndomsneuros, och han
är optimistisk nog att antaga, att mänskligheten
skall komma att övervinna denna neurotiska period,
liksom så många barn växa ifrån sin liknande
neuros. Dessa insikter i individualpsykologin äro
kanske otillräckliga, det kanske icke är berättigat
att överföra dem på människosläktet, optimismen
är kanske ogrundad — jag medger, att allt detta
är osäkert. Men det är så, att man ofta icke
kan låta bli att säga, vad man tänker, och man

89

ursäktar sig då med att man icke giver ut det
för att vara mer värt än det är.

      Och vid två punkter måste jag ännu dröja.
För det första, svagheten i min position betyder
icke någon styrka i er. Jag menar, att ni för-
svarar en förlorad sak. Vi kunna aldrig så många
gånger betona, att det mänskliga intellektet är
maktlöst i jämförelse med driftlivet, och hava rätt
i detta. Det är dock någonting särskilt med denna
svaghet, intellektets stämma är svag, men den tyst-
nar icke, förrän den skaffat sig gehör. Till sist,
sedan den otaliga gånger avvisats, blir den ändå
hörd. Detta är ett av de få förhållanden, som
gör att man kan ha rätt att vara optimistisk
med avseende på mänsklighetens framtid, men i
och för sig betyder det icke litet. Härtill kan
man anknyta också andra förhoppningar. Intel-
lektets primat ligger säkert i ett långt, långt, men
antagligen dock icke oändligt fjärran. Och då det
sannolikt kommer att sätta upp samma mål, som
ni väntar er att er Gud skall förverkliga — natur-
ligtvis med hänsyn tagen till den mänskliga be-
gränsningen och endast i den mån den yttre verk-
ligheten, ananke, tillåter det —, nämligen kär-
leken mellan människorna och minskandet av
lidandet, så kanske vi skulle kunna säga, att vår

90

antagonism endast är tillfällig, icke oförsonlig.
Vi sträva efter samma sak, men ni är otåligare,
anspråksfullare och — varför skulle jag icke säga
det? — mer självisk än jag och mina menings-
fränder. Ni vill, att saligheten skall börja genast
efter döden, ni begär det omöjliga av den och vill
icke uppgiva den enskildes anspråk. Vår gud,
Logos,¹ skall av dessa önskningar förverkliga det
som naturen utom oss tillåter, men blott så små-
ningom, först i en oöverskådlig framtid och för
nya människobarn. Någon ersättning åt oss, som
få bära svåra lidanden, utlovar han icke. På
vägen till detta avlägsna mål komma edra religiösa
läror att övergivas, och det betyder ingenting,
om man först misslyckas, om de första försöken
att ersätta dem med andra bildningar visa sig
värdelösa. Ni vet varför. I längden kan ingenting
motstå förnuftet och erfarenheten, och religionen
motsäger dem båda alltför uppenbart. Inte heller de
mer renade religiösa idéerna kunna undandraga
sig detta öde, så länge de vilja rädda något av
religionens tröstande innehåll. Om de inskränka
sig till att påstå, att det finns ett högre andligt
väsen, vars egenskaper äro obestämbara, vars av-
sikter äro outgrundliga, då äro de visserligen osår-

   ¹ Holländaren Multatulis gudapar Logos—Ananke.

91

bara gentemot vetenskapen, men då förlora de
också allt intresse för människorna.

      Och för det andra: Giv akt på skillnaden mellan
ert och mitt sätt att förhålla oss till illusionen.
Ni måste försvara den religiösa illusionen med
alla edra krafter; om den mister sitt värde — och
det ser verkligen hotande ut —, då störtar er värld
i spillror, det återstår er intet annat än att för-
tvivla om allt, om kulturen och mänsklighetens
framtid. Från denna livegenskap är jag, äro vi,
fria. Då vi äro beredda att avstå från en god
del av våra infantila önskningar, kunna vi också
bära, om några av våra förhoppningar visa sig
vara illusioner.

      Den från de religiösa lärornas tryck befriade
uppfostran skall kanske icke ändra mycket i män-
niskans väsen; vår gud, Logos, är nog inte vidare
allsmäktig, han kan blott uppfylla en liten del
av vad hans föregångare lovat. Då vi måste inse
detta, få vi taga den saken med ödmjukhet. In-
tresset för världen och livet skola vi icke förlora
för den skull, ty vi hava i stället en säker grund,
som ni icke hava. Vi tro på att det finns möjlig-
het för det vetenskapliga arbetet att komma till
klarhet över en del ting i verklighetens värld,
som komma att stegra vår makt och efter vilka

92

vi kunna inrikta vårt liv. Om denna tro år en
illusion, då dro vi i samma låge som ni, men
vetenskapen har genom talrika och betydelsefulla
resultat bevisat oss, att den icke år en illusion.
Den har många бррпа. och ånnu fler hemliga
fiender bland dem, som icke kunna førlåta den,
att den har tagit kraften från den religiôsa tron
och hotar att stôrta den. Man förebrär den att
den lårt oss så litet och låmnat så ojämfôrligt
mycket mer i dunkel. Men dårvid glômmer man,
hur ung den år, hur svår dess børjan varit och
hur fôrsvinnande kort den tidrymd år, under vil-
ken det månskliga intellektet varit tillråckligt ut-
vecklat for sina uppgifter. Fela vi icke alla i att
vi láta våra domar gålla alltfór korta tidrymder?
Vi borde taga geologerna till fóredóme. Man be-
klagar sig ôver vetenskapens osåkerhet, att den
i dag uppståller såsom lag det som nåsta genera-
tion kommer att fôrklara som ett misstag och er-
sätta med en annan lag, som kommer att ha lika kort
livslängd. Men detta år orättvist och delvis icke
sant. Omvandlingen av de vetenskapliga åsikterna
år utveckling, framsteg, och icke kullstôrtande. En
lag, som man først ansåg obetingat gållande, visar
sig vara ett specialfall av en mera omfattande
lagbundenhet eller inskrånkes genom en annan lag,

93

som man först senare lärt känna; ett ungefärligt
närmande till sanningen ersättes av ett mera nog-
grant, som i sin tur väntar att ytterligare full-
komnas. På vissa områden har man ännu icke
övervunnit det stadium i forskningen, där man
gör antaganden, som snart måste förkastas som
otillräckliga, på andra finns det däremot en säker
och nästan oföränderlig kärna av vetande. Slut-
ligen har man gjort ett radikalt försök att för-
klara vetenskapens resultat värdelösa, genom att
påstå, att då den ändå är bunden vid vår organisa-
tions betingelser, den icke kan komma med något
annat än rent subjektiva resultat, medan den verk-
liga naturen hos tingen utom oss alltid måste
förbliva otillgänglig för den. Men därvid förbi-
går man några moment, som äro avgörande för
vår uppfattning om det vetenskapliga arbetet, näm-
ligen att vår organisation, det vill säga vår själs-
liga apparat, utvecklats just under strävan att lära
känna yttervärlden, alltså måste ha fått en viss
ändamålsenlighet i sin struktur, att den själv är
en beståndsdel av samma värld, som vi skola ut-
forska, och att den mycket väl tillåter ett sådant
utforskande, att vetenskapens uppgift är riktigt
angiven, om vi inskränka den till att visa, hur
världen till följd av egenarten i vår organisation

94

måste synas, att vetenskapens slutliga resultat just
på grund av det sätt på vilka de förvärvats icke
blott äro betingade av vår organisation utan också
av det som verkat på denna organisation, samt
slutligen, att problemet om hur världen är be-
skaffad utan hänsyn tagen till vår iakttagande
själsliga apparat är en tom abstraktion utan prak-
tiskt intresse.

      Nej, vår vetenskap är icke någon illusion. Men
det vore en illusion att tro att vi från något annat
håll skulle kunna få det som vetenskapen icke
kan giva oss.

————————

95