IX.

      »Ni tillåter er motsägelser, som äro mycket
svåra att förena med varandra. Först påstår ni,
att en skrift som er är alldeles ofarlig. Ingen
kommer att låta sig berövas sin religiösa tro genom
sådana resonemang. Men då det dock är er av-
sikt, som det sedan visar sig, att störa denna tro,
så kan man verkligen fråga: Varför offentliggör
ni egentligen er bok? På ett annat ställe medger
ni i alla fall, att den kan vara farlig, ja, till och
med mycket farlig, om folk få veta, att man icke
längre tror på Gud. Förut voro de fogliga, och
nu kasta de lydnaden mot kulturföreskrifterna åt
sidan. Hela ert argument, att den religiösa moti-
veringen till kulturens bud skulle betyda en fara
för kulturen, vilar ju på det antagandet, att den
troende skulle kunna göras till en otroende, och
detta måtte väl vara en fullkomlig motsägelse.»

      »En annan motsägelse är, när ni å ena sidan
tillstår, att människan icke låter sig styras av

76

intelligens, emedan hon behärskas av sina lidelser
och drifter, men å andra sidan föreslår, att man
skall ersätta den affektiva grunden till hennes
lydnad mot kulturens bud med en rationell. Kan
någon förstå det? Jag tycker för min del, att
det får vara antingen det ena eller det andra.»

      »För övrigt, har ni icke lärt er något av histo-
rien? Ett sådant försök att ersätta religionen med
förnuftet har ju en gång gjorts, officiellt och i
stor stil. Ni påminner er dock den franska revolu-
tionen och Robespierre? Men också hur kort detta
experiment varade och vilka beklagliga följder det
fick. Det upprepas nu i Ryssland, och vi behöva
inte vara nyfikna hur det skall utfalla. Tror ni
icke, att vi få antaga, att människan icke kan und-
vara religionen?»

      »Ni har själv sagt, att religionen är något mer
än en tvångsneuros. Men om denna andra sida
har ni icke talat. Ni tycker det är nog att upp-
visa analogin med neurosen. Från en neuros
måste man befria människorna. Men vad som där-
vid kan gå till spillo, det bekymrar er icke.»

      Att jag tycks motsäga mig själv beror antag-
ligen på att jag behandlat alltför komplicerade
saker litet för hastigt. En del kunna vi än en
gång taga upp till diskussion. Jag påstår fort-

77

farande, att min skrift i en mening är alldeles
ofarlig. Ingen troende kommer att ändra sin tro
på grund av dessa eller liknande argument. En
troende är bunden vid innehållet i religionen med
en viss ömhet. Men det finns säkert otaliga andra,
som icke äro troende i samma bemärkelse. De
följa kulturföreskrifterna, emedan de äro rädda
för religionens hotelser, och de frukta religionen,
så länge de anse den vara en del av den verklig-
het, som inkräktar på deras frihet. Det är dessa,
som bryta sig lös, så snart de våga uppge tron
på dess realitetsvärde, men inte heller på dem
är det argumenten, som utöva inflytande. De upp-
höra att frukta religionen, när de märka, att andra
icke frukta den, och det är om dem jag påstått,
att de komma att få reda på nedgången i det
religiösa inflytandet, även om jag icke skulle publi-
cerat min skrift.

      Men jag tror, att ni själv lägger mera vikt
vid den andra motsägelsen, som ni lägger mig till
last. Människorna skulle i mycket ringa grad vara
tillgängliga för förnuftsskäl, de skulle helt behär-
skas av sina driftmässiga önskningar. Varför skulle
man då vilja beröva dem en drifttillfredsställelse och
ersätta den med förnuftsskäl? Visserligen äro män-
niskorna sådana, men har ni frågat er, om de

78

också måste vara sådana, om det år deras inner-
sta natur, som tvingar dem dårtill? Kan en antro-
olog angiva skallens index hos ett folk, dår det
år sed att barnens huvud deformeras genom ban-
dage från den tidiga barnaåldern? Tånk på den
bedrôvliga kontrasten mellan ett friskt barns strå-
lande intelligens och den genomsnittlige vuxnes
ankesvaghet! Vore det så alldeles omöjligt, att
just den religiôsa uppfostran har en stor skuld
ill denna relativa fôrkrympning? Jag menar, att
det skulle dråja ganska långe, innan ett opåverkat
barn skulle bôrja skapa sig några fôreställningar
om Gud och ting, som icke ha med denna världen
att gôra. Kanske skulle dessa tankar då slå in på
samma banor, som våra fórfáders gått, men man
avvaktar icke denna utveckling, man ger barnet de
religiösa lärorna på en tid, då det varken har
något intresse for dem eller fôrutsättning att fôr-
stå deras betydelse. Att fördröja den sexuella ut-
vecklingen och gôra det religiôsa inflytandet gål-
lande så tidigt som mojligt, det år ju de båda
huvudpunkterna i vår nuvarande pedagogik, eller
hur? Når sedan barnets tinkande vaknar, hava de
religiósa lårorna redan blivit oantastliga. Men tror
ni, att det år sårskilt gynnsamt for utvecklingen
av tankefórmágan, om ett si betydande område

79

stänges genom hot om helvetesstraff? Den som
en gång kommit så långt att han utan kritik antar
alla absurditeter, som de religiösa lärorna kom-
ma med och till och med inte ser de motsägelser
de innehålla, hans tankesvaghet bör icke förvåna
oss så särdeles. Men nu ha vi inte något annat
medel att behärska våra drifter med än vår intel-
ligens. Hur skall man kunna vänta av människor,
som behärskas av tankeförbud, att de skola upp-
nå det psykologiska idealet, intelligensens primat?
Ni vet också, att man påstår, att kvinnor i allmän-
het lida av det så kallade »fysiologiska svagsinnet»,
det vill säga en ringare intelligens än mannen.
Själva faktum är mycket omstritt och dess för-
klaring mycket tvivelaktig, men ett argument för
att denna intellektuella förkrympning skulle vara
av sekundär natur lyder, att kvinnorna tidigt få
lida under ett strängt förbud att vända sina tankar
mot det som mest intresserar dem, nämligen köns-
livets problem. Så länge utom de sexuella tanke-
hämningarna också religiösa och därifrån härledda
moraliska sådana inverka på människans tidiga
år, kunna vi verkligen inte säga, hurudan hon
egentligen är.

      Men jag skall dämpa min iver och erkänna
möjligheten, att även jag jagar efter en illusion.

80

Kanske är verkan av det religiösa tankeförbudet
icke så svår som jag tror, kanske visar det sig,
att den mänskliga naturen förblir densamma, även
om man icke missbrukar uppfostran till under-
kastelse under religionen. Det vet jag inte, och
det kan inte heller ni veta. Icke blott livets stora
problem tyckas för närvarande olösliga, utan även
en hel del mindre frågor äro svåra att avgöra.
Men ni får i alla fall tillstå, att vi dock här äro
berättigade att hoppas på framtiden, att det kan-
ske finnes en skatt, som kan göra kulturen rikare,
att det lönar mödan att göra ett försök med en
irreligiös uppfostran. Utfaller det otillfredsstäl-
lande, så är jag beredd att uppgiva reformen
och återvända till det förra, rent deskriptiva om-
dömet: människan är ett väsen med svag intelli-
gens, som behärskas av sina driftönskningar.

      I en annan punkt är jag utan vidare ense
med er. Det skulle säkert vara ett vanvettigt företag
att vilja upphäva religionen med våld och i ett enda
slag. Framför allt därför att det vore alldeles
utsiktslöst. Den troende låter sig icke berövas
sin tro, icke med skäl och icke med förbud, och
skulle det lyckas med några, så skulle det vara
en grymhet. Den som i decennier har tagit sömn-
medel, kan naturligtvis inte sova, om man tar

6. — Freud, En illusion.

81

ifrån honom medlet. Att religionens tröst kan lik-
nas vid ett narkotikum belyses av en företeelse
i Amerika. Där vill man nu ta ifrån människorna
— uppenbarligen under inflytande av kvinnoväldet
— alla ret-, berusnings- och njutningsmedel och
ersätta det till leda med gudsfruktan. Även an-
gående utgången av detta experiment behöver man
icke vara nyfiken.

      Jag motsäger er alltså, om ni drar den slut-
satsen, att människan överhuvudtaget icke kan und-
vara den religiösa illusionens tröst, att hon icke
utan den förmår bära livets tunga, den grymma
verkligheten. Kanske icke den människa, i vilken
ni gjutit det söta — eller bittersöta — giftet allt-
ifrån barndomen. Men den andra, den som upp-
fostrats nyktert? Kanske behöver den som icke lider
av någon neuros, inte heller någon intoxikation
för att döva den. Säkert skall människan då be-
finna sig i en svår situation, hon måste erkänna
hela sin hjälplöshet, sin obetydlighet i världens
maskineri, hon är icke mer skapelsens medelpunkt,
icke mer föremål för en god försyns ömma om-
sorger. Hon kommer att befinna sig i samma läge
som barnet, som lämnat fädernehemmet, där det var
så varmt och behagligt. Men det är väl ändå så,

82

att infantilismen måste övervinnas eller hur? Män-
niskan kan inte evigt förbliva ett barn, hon måste
ut, ut i det »fientliga livet». Man kan kalla detta
»uppfostran till realitet» — behöver jag förråda
för er, att enda avsikten med denna skrift är att
visa nödvändigheten av att taga detta steg?

      Ni fruktar antagligen, att människan icke skall
bestå detta svåra prov? Nå, låt oss i alla fall
hoppas. Det betyder dock något, om man vet, att
man är hänvisad till sin egen kraft. Man lär då
att använda den rätt. Alldeles utan hjälpmedel
är människan inte, vetenskapen har sedan istiden
lärt henne mycket, och dess makt kommer att
bli ännu större. Och de stora nödvändiga ödets
skickelser, mot vilka det icke finnes någon hjälp,
skall hon lära sig att bära med undergivenhet.
Vad skall det tjäna till att förespegla henne, att
hon skall få en stor egendom på månen, när
ingen någonsin sett någon avkastning av den?
Som ärlig småbonde på denna jorden skall hon
veta att bearbeta sin torva, så att den när henne.
Därigenom att hon vänder sina förväntningar från
himlen och koncentrerar alla sina krafter på det
jordiska livet, kommer hon antagligen att kunna
uppnå, att livet blir drägligt för alla och att

83

kulturen inte mera förtrycker någon. Då kommer
hon utan att beklaga sig att instämma med en
av våra otrosbröder:

Och himlen överlåta vi
åt änglar och åt sparvar.

84