I.

      När man en längre tid levat inom en viss kultur-
krets och upprepade gånger sökt utforska denna
kulturs ursprung och utveckling, kan man också
någon gång känna sig frestad att vända blicken
åt det andra hållet och uppställa den frågan, vilket
öde som väntar den i en framtid och vilka för-
vandlingar den är bestämd att genomgå. Man
finner emellertid snart, att värdet av en sådan
undersökning av flera orsaker måste bliva ganska
ringa. För det första därför, att det blott finns
få människor, som kunna överblicka det mänskliga
maskineriet i alla dess enskildheter. De flesta hava
varit tvungna att inskränka sig till ett enda eller
några få områden. Men ju mindre man vet om
det förgångna och det närvarande, desto osäkrare
blir ens omdöme om det tillkommande. För det
andra därför att just detta omdöme påverkas av
ens subjektiva förväntningar i en grad, som svår-
ligen kan överskattas. Och dessa bero på rent

5

personliga förhållanden, på ens egen erfarenhet,
på ens mer eller mindre optimistiska inställning
gentemot tillvaron, vilken i sin tur är beroende
på ens temperament och på om man lyckats eller
misslyckats i livet. Och slutligen måste man räkna
med det egendomliga förhållandet, att människor
i allmänhet uppleva samtiden »naivt», utan förmåga
att värdesätta dess innehåll. Det är nog så, att man
måste kunna betrakta sin egen tid från ett visst
avstånd, det vill säga det närvarande måste bliva
till förflutet, innan man däri kan finna några
hållpunkter för bedömandet av framtiden.

      Alltså, den som ger efter för frestelsen att yttra
sig om vår kulturs sannolika framtid, gör väl i
att erinra sig de här nämnda svårigheterna, även-
som den osäkerhet, som alltid vidlåder varje pro-
fetia. Härav följer för mitt vidkommande, att jag
genast tar till flykten för denna alltför stora upp-
gift och uppsöker det lilla område av livet, som
jag hittills ägnat min uppmärksamhet, sedan jag
först blott bestämt dess ställning till det stora
hela.

      Den mänskliga kulturen — därmed menar jag
allt, vari det mänskliga livet höjer sig över sina
animaliska betingelser och vari det skiljer sig från
djurlivet, och jag bryr mig inte om att skilja

6

på kultur och civilisation — visar som bekant två
sidor for iakttagaren. A ena sidan omfattar den
allt det vetande och kunnande, som mánniskorna
fôrvärvat sig for att kunna behårska naturens
krafter och avvinna den dess rikedomar før till-
fredsstållandet av de månskliga behoven, å andra
sidan allt som år nôdvändigt for reglerandet av
människornas förhållande till varandra, i synnerhet
vad betråffar fôrdelandet av de naturprodukter man
kunnat utvinna. Dessa båda sidor hos kulturen åro
icke oavhångiga av varandra, for det fôrsta emedan
förhållandet mellan människorna i hög grad på-
verkas av i vad mån behoven kunna tåckas, vilket
beror på mängden av forhandenvarande produkter,
for det andra emedan den enskilda månniskan i
viss mån kan vara en annans ågodel, om denne ut-
nyttjar hennes arbetskraft eller tar henne till
sexualobjekt, och før det tredje emedan varje en-
skild månniska bir inom sig en fiende till kul-
turen, som dock borde vara ett allmånmånskligt in-
tresse. Det år mårkvårdigt, att månniskorna, som ha
så svårt att existera ensamma, dock kånna det
offer, som kulturen måste påtvinga dem för
att möjliggöra sammanlevnaden, så tungt och
tryckande. Kulturen måste alltså skyddas mot den
enskilde, och dess institutioner och påbud stå

.7

i denna uppgifts tjånst. Deras ändamäl år icke
blott att åvågabringa en viss egendomsfôrdelning
utan också att uppråtthålla denna. Ja, de måste
beskydda allt det, som tjånar till att behårska
naturen och framstålla nyttigheterna, mot månni-
skans fientliga kånslor. Vad månniskan skapat år
också lätt att förstöra, och vetenskap och teknik,
som frambragt dessa skapelser, kunna också an-
våndas for att forinta dem.

Och så får man det intrycket, att kulturen år en
bôrda, som pålagts ett motsträvigt flertal av ett
mindertal, som förstått att sätta sig i besittning
av medel att utôva makt och tvång. Det ligger
naturligtvis nåra till hands att antaga, att dessa
svårigheter icke åro bundna vid sjålva kulturens
våsen utan bero på ofullkomligheten i de hittills
utvecklade kulturformerna. Och faktiskt år det icke

svårt att uppvisa dessa brister. Medan månsklig-
heten gjort stora framsteg och kommer att göra
ånnu stórre, når det gåller att behårska naturen,
kan man inte såkert faststålla, att liknande fram-
steg gjorts, når det år fråga om att reglera de
mänskliga förhållandena, och sannolikt ha i alla

tider liksom nu åtskilliga månniskor gjort sig
den frågan, om denna del av kulturfôrvärvet verk-
ligen år várd att fórsvara. Man skulle kunna

8

tånka, att fôrhällandet månniskor emellan skulle
kurna regleras pá ett annat sätt, som icke behóvde
väcka otillfredsstållelse med kulturen, som icke
behôvde använda tvång och undertrycka de natur-
liga drifterna utan tillät människorna att ostôrda
av inbôrdes stridigheter ågna sig åt att framstålla
produkter och att njuta av dem. Det vore guld-
åldern, men nu kan man ju fråga sig, om ett
sådant tillstånd går att forverkliga. Det tycks tvårt-
om, som om varje kultur måste byggas upp på
en grundval av tvång och offer. Det tycks inte en
gång vara säkert, att, om tvånget upphôrde, flertalet
månniskor skulle vara villiga att fullgóra den

arbetsprestation, som behôvdes for att man skulle
kunna utvinna nya för livet nôdvändiga produkter.
Jag menar, att man måste råkna med det fak-
tum, att det hos alla månniskor finns destruktiva,
alltså antisociala och antikulturella tendenser, och
att dessa hos en mångd månniskor åro så starka,
att de bestimma deras stållning till det månskliga
samhållet.

Detta psykologiska fôrhällande har en avgôrande
betydelse, når det gåller att bed⑥ma den månskliga
kulturen. Om man anser, att dennas viktigaste
uppgift år att behårska naturen for utvinnande

av produkter och att de faror, som hota den,
9

skulle kunna avligsnas genom att man åstadkom
en låmplig fordelning av dessa produkter, så ser
det ut, som om tyngdpunkten skulle förläggas
från det matériella till det sjålsliga området. Det
avgôrande blir, huruvida och i vad mån det kan
lyckas att minska de offer, som pålagts månni-
skorna, och att fôrsona dem med och hålla dem
skadeslåsa for de bôrdor, som de nôdvändigtvis
måste båra. Lika litet som man kan undvara tvånget
till kulturarbete, lika litet kan det undvikas, att

massan måste behårskas av en minoritet, ty massan
år trog och okunnig, den ålskar icke offer och kan
icke med argument ôvertygas om oundvikligheten
dårav, och medlemmarna av massan stårka varandra
i den uppfatiningen, att man kan tillåta sig alle-
handa tygellôshet. Blott genom inflytandet av
personer, som de erkinna som fôrebilder och
ledare, kunna de fórmás till de arbetsprestationer

och forsakelser, som äro nödvändiga for kulturens
fortbestånd. Allt detta år gott och vil, om dessa
ledare dro personer som hava en ôverlägsen insikt

om vad som år nödvändigt for livet och som
tillkåmpat sig fórmágan att behårska sina egna
drifter och ónskningar. Dock finns för dem den
faran, att de før att icke fôrlora sitt infly-
tande giva efter mer for massan ån massan för
10

dem, och därför tycks det nödvändigt, att de hava
maktmedel till sitt förfogande, sä att de kunna
bliva oberoende av massan. For att i fi ord sam-
manfatta vad jag sagt: det år två mycket vanliga
egenskaper hos månniskorna, som åro skuld till
att de kulturella institutionerna blott kunna upp-
rátthállas genom ett visst matt av tvång, nåm-
igen att de spontant icke hava lust till arbete
och att argument ingenting förmår mot deras
idelser.

Jag vet, vad man kommer att invånda mot detta
resonemang. Man kommer att såga, att månni-
skomassornas hår skildrade karaktår, som skall
evisa nödvändigheten av tvånget vid kulturar-
betet, blott år en följd av att kulturen i vissa
avseenden varit felaktig och dårigenom gjort mån-
niskorna fórbittrade, håmndgiriga och otillgång-
iga. Nya generationer, som uppfostrats med kår-
ek och vôrdnad for tånkandet, som tidigt fått
erfara kulturens vålgårningar, skola också komma
att stå i ett annat forhdllande till den, de skola

ånna den som sin vårdefullaste egendom och

vara beredda att bringa den det offer av arbete
och forsakelse, som behôvs før dess bestånd. De
skola kunna undvara tvånget och fôga skilja sig

från sina ledare. Om det hittills icke i någon kultur

⑪

funnits månniskomassor av en sådan kvalitet, så
beror det dårpå, att ånnu ingen kultur byggt upp
sådana institutioner, som kunnat påverka månni-
skorna ånda från barndomen på det råtta sättet.

Man kan betvivla, om det ôverhuvudtaget, eller
i varje fall med våra nuvarande môjligheter att
utnyttja naturen, skulle vara mojligt att åstad-
komma sådana kulturella institutioner, man kan
uppkasta frågan, varifrån man skulle få alla dessa

överlägsna, ofelbara och oegennyttiga ledare, som
skulle bli uppfostrare för den kommande genera-
tionen, man kan varna for det oerhôrda tvång,
som icke kan undvikas, om man skall genomfôra
dessa avsikter. Det storslagna i denna plan, dess
betydelse for den månskliga kulturens framtid
skall man dock icke kunna bestrida. Den vilar
såkert på den psykologiska insikten, att månniskan
år utrustad med de mångfaldigaste driftsanlag,
vilka genom de tidiga barndomsupplevelserna få
sin slutgiltiga riktning. Môjligheten att uppfostra
månniskor har emellertid sina grånser och följ-

aktligen också mojligheten att fôrändra kulturen.
Man kan vara osåker om huruvida och i vad mån
en annan kulturmiljô kan bortsopa de båda egen-
skaper hos massan som så fórsvára ledningen
av de månskliga angelågenheterna. Experimentet
12

har ånnu icke gjorts. Antagligen kommer alltid en
viss procent av månskligheten att — tillfôlje sjuk-
liga anlag och alltfør starka drifter — fôrbliva
asocial, men lyckas man blott åstadkomma, att
den kulturfientliga majoriteten av i dag blir en
minoritet, så har man dock uppnått mycket, kanske
allt som kan uppnås.

Jag hoppas, att mina låsare icke fått det in-
trycket, att jag fôrirrat mig mycket långt från
min undersôknings utstakade våg. Jag vill därfôr
uttryckligen fôrsäkra, att det ligger mig fjårran
alt soka bedoma det stora kulturexperiment, som
for nårvarande utfores i det stora landet mellan
Europa och Asien. Jag har varken sakkunskap
eller fórmága att bedôma dess utfórbarhet, prôva
de anvånda metodernas åndamålsenlighet eller mata

den oundvikliga klyftan mellan avsikt och verklig-
het. Det som dir forehaves, år ånnu icke fårdigt
och undandrager sig silunda ett bedomande, som
man kan fôrsôka, når det gåller vår sedan länge
konsoliderade kultur.

13